Hej klassiker!

Matbilder. De sociala medierna fullständigt svämmar över av dem. Jag tillhör den skaran som faktiskt uppskattar dessa bilder, som inspireras till att laga något liknande, som ibland trycker på "like" och som ibland blir både äcklad och full i skratt. Jag tror att det var Karin som tidigare i veckan skrev någonting på twitter om hur kycklinggrytor gör sig på bild. Eller kanske snarare hur de inte gör sig på bild. Att det allt som oftast ser ut som någonting som katten spytt upp. 

 

Idag blev det ingen kycklinggryta. Jag skulle göra en av mina favoriträtter i sann inget-proteinpulverfluff-till-lunch-här-inte-anda. Men så kommer jag på det. Korv stroganoff innehåller ju ketchup som är ett big no-no under #sockerfriaugusti. Så jag fick tänka om. Falukorv, champinjoner, mjölk och pesto och så lite pasta. Några gurkskivor för att förbättra vätskebalansen i kroppen. ;) Det blev kanske inte världens vackraste tallrik, men hamnar ändå inte riktigt i nivå med kycklinggrytorna. Snabbt och gott och kanske inte världens mest hälsosamma, men strunt i det - bara ät och se glad ut! 

 

Igår blev jag förresten sugen på digestivekex. Hittills har jag klarat mig bra utan sockersug, men igår slog det till. Hur jag löste det? Philapelphia. I bare, som vi smålänningar säger. 

 

/A.

När det är sådär jobbigt att det knappt är roligt.

 

Idag hade jag gett mig tusan på att springa 7,5:an i Bredaryd så fort som möjligt. Helt enkelt ett försök att springa så fort som möjligt i ett terrängspår som dagen till ära var lite extra kletigt efter de senaste dagarnas regnande. Jag har beskrivit detta spår tidigare, men känner att orden inte riktigt gör spåret rättvisa. Tänker ta en promenad en dag med kameran i högsta hugg och föreviga de vansinnigt jobbiga uppförsbackarna, traktorspåren och de trixiga små stigarna med lerpölar och hala rötter. 

 

Med endast två låtar i lurarna satte jag benen i rullning. Den udda kombinationen Greyhound och Flytta på dig lyckades få mina, för dagen, ganska tunga ben att förflytta sig framåt i ett hyfsat tempo. Att försöka springa fort i kuperad terräng är kanske inte optimalt dagen efter långpass, men som så ofta annars är det lätt att vara efterklok.  

 

Det var helt galet jobbigt idag, förmodligen ett av de jobbigaste träningspassen i mitt liv trots den ganska korta distansen. Huvudet fick kämpa lika mycket som betongklumparna till ben när mjölksyran kom smygande redan vid uppförsbackarna vid den tredje kilometern. Målet var under 4:40-tempo, och jag lyckades faktiskt. 4:36-tempo i drygt 7 kilometer var vad benen klarade idag. Vad det hade motsvarat på en plan runda vet jag inte, men idag tror jag faktiskt att jag hade fixat milen under 45 minuter.

 

/A.

För ett par veckor sedan skrev jag ett inlägg om långpassens icke-vara i mitt träningsliv. Om hur Göteborgsvarvet tog död på min vilja att springa långt. Men idag, tog jag åter tag i mitt liv. 16 kilometer var planen och 16 kilometer blev det. Klockan hann bli ganska mycket innan jag kom iväg på grund av åska och regn. Termometern visade 13 grader. Iklädd de långa tightsen, en långärmad tröja OCH ett pannband var jag kanske lite för varmt klädd, men det skulle visa sig att det skulle behövas. 

 

 

Efter 200 meter började det smådugga, efter två kilometer rejält regn och mellan kilometer fyra och sex vräkte det ner. Var mest orolig över att mobilen på armen inte skulle fixa regnet, men den verkar ha klarat sig med livet i behåll. Efter dryga halvtimmen slutade det att regna och jag kunde fortsätta min planerade löprunda på blöta vägar med plaskblöta kläder. Med Alex och Sigge i lurarna gick tiden fort, de störde dock löpningen emellanåt då jag brast ut i skratt där i min ensamhet på landsvägen. Med pigga ben som fått vila från löpningen den senaste veckan blev det jobbigt först de sista två kilometerna (uppför backarna).

 

Åter hemma var det bara 10 grader ute - mitt pannband var alltså inte så fel ändå, trots att det bara är den 13e augusti. 16 kilometer i 5:00 min/km. Ett bra tisdagspass med efterföljande måltid... 

 

Ledig dag. Smaka på orden. Vilken fantastisk grej! Mitt 13 dagar långa arbetspass är nu över och jag njuter av en ledig dag. Veckan som gått har inte blivit alls som planerat träningsmässigt, men blev bra ändå. Löpningen har dessvärre inte hunnits med, nu när fotbollen har dragit igång igen. Hunnits med, är egentligen fel uttryckt, då jag anser att man alltid har tid att springa en sväng. Det är nog snarare så att benen inte riktigt har hunnit vänja sig vid fotbollsplanen vilket har resulterat i väldigt slitna ben. Hur som haver, igår var det match! Efter vinst med 2-1 har vi nu tagit över förstaplatsen i tabellen. Känns lite smått overkligt, men fantastiskt roligt.

 

Efter matchen var det dags för ett efterlängtat event, nämligen klubbens 80-årsjubileum. Det blev en härlig kväll med god mat och härlig dans med det bästa sällskap man kan tänka sig. Mina kära, kära lagkamrater, tillika bästa vänner. Bilden nedan är tagen för ett par veckor sedan, men får ändå illustrera gårdagen, som spenderades med de här + några till. 

 

Fick förresten en kommentar med en fråga om #sockerfriaugusti. Jo tack, det går bra. Kunde med enkelhet avstå tårtan som serverades till efterrätt igår, liksom kladdkakan som stod på bordet i förrgår. Det enda riktigt jobbiga är att inte få äta kaviar till det obligatoriska frukostägget. Visst är jag sockersugen emellanåt, men den värsta abstinensen har faktiskt lagt sig.  

 

/A.

Idag har det varit sådan dag när energin inte har varit på topp. Mycket jobb och lite sömn är ett bra recept på en 10-timmar lång arbetsdag i gäspningarnas tecken. Efter jobbet gjorde jag ett försök att väcka kroppen med ett pass på gymmet, även denna gång med Lisa. 

 

Idag var det mestadels mage, axlar, bröst i fokus, med många repetitionen och många set. Lisa konstaterade att det kändes som att det hängde något tungt i armarna när vi gick därifrån, och exakt så kändes det. Den där härliga känslan av totalt utpumpade muskler som inte skulle orkat lyfta en enda liten vikt till. Avslutade det hela med 3*1 minut plankan; övningen som Gud definitivt glömde. 

 

Avslutningsvis lite lek framför kameran. Trött, svettig och med en bildkvalitet som knappt ens duger för Instagram. Strunt samma, den får publiceras här ändå.

Imorgon har jag lite sovmorgon och tänkte passa på att springa det grymt jobbiga terrängspåret igen. Tänkte försöka springa fort och trotsa mina trötta ben som protesterar efter att ha spelat fotbollsmatch i måndags. En 5 kilometer lång återhämtningsrunda igår är vad benen har fått springa den här veckan. Men imorgon, då blir det åka av!

 

/A.

 

Igår stod väckarklockan på 04,30, med tanken att jag skulle springa långpass innan jobbet. Så blev det inte. Jag råkade visst somna om innan jag lyckades få över benen över sängkanten. 

 

Även söndagen bjöd på delat jobbpass, denna gång med ett gympass (istället för löpning) mellan de två passen på jobbet. Jag och Lisa körde en favorit i repris, inspirerade av Lofsans pass, men med några få ändringar. 

 

Vi ställde in klockan på fyra varv med 45 sekunder på varje övning och 15 sekunders vila mellan de olika övningarna. Efter en kort uppvärmning väntade sammanlagt 28 galet jobbiga och svettiga minuter. Övningarna vi körde var följande:

 

- Marklyft + armhävning

- Stående rodd

- Sumosquat + lyft mot taket med en viktplatta (10 kg)

 

 

För några minuter sedan låg jag på en filt i solen och njöt av gassande sol. Nu sitter jag på altanen och inväntar åskovädret. Märkligt att vädret kan slå om på bara några minuter. Med 29 grader ute trots att solen lyser med sin frånvaro, är en rejäl urladdning förmodligen snart nära. Hoppas dock att jag har fel, då jag snart ska återvända till jobbet efter några timmar ledigt mitt på dagen. 

 

Jag har tidigare nämnt att det är slutjoggat, att det är slut på lugna löprundor som ger huvudet mer än kroppen. Sagt och gjort. Fotbollsträningarna har dragit igång i veckan och det blev därför "löpvila" onsdag-torsdag, men så igår var det åter dags! Vaderna kändes lite slitna när jag gav mig av hemifrån i löpskorna, men bestämde mig ändå för att genomföra det tänkta upplägget. 4*4 minuter med 2 minuters joggvila. 

 

Lyckades ganska dåligt med att springa lika fort under de fyra intervallerna. Att den fjärde intervallen gick lite fortare än de andra var dock något jag kände under tiden jag sprang. Lyckades dåligt med tempot, men desto bättre med att bli rejält trött. Sista 1,5 kilometerna nedjogg (uppför backarna som vanligt) var otroligt jobbiga. Svetten bokstavligen forsade!

  

Ja, sorgligt men sant. 

 

Tillsammans med fyra andra tappra kämpar är det en sockerfri augusti som gäller. Inget godis, inga kakor, ingen glass. Inte heller någon sylt, ketchup, sockrad yoghurt eller liknande. För mig, som är ständigt godisätande, är det här en rejäl utmaning. En dag av 30 har gått, och dagen har bjudit på mer än en frestelse. Nummer ett: att jobba i en mataffär med lösgodiset cirka två meter från kassan. Nummer två: kexpaketet på fikabordet. Nummer tre: mammas hembakade kakor i frysen. Men, so far, so good. Varje gång jag varit lockad att äta en bit center har jag istället tagit en klunk vatten. 

 

Och så nu, höll jag faktiskt på att trilla dit, helt omedvetet. Mamma hade köpte hem Messmör, något som jag inte smakat på många, många år. Tog förpackningen och stoppade mig själv i sista sekund. 5 % socker - inte tillåtet.

 

Skulle någon vilja hoppa på detta tåg är ni hjärtligt välkomna, använd hashtaggen #sockerfriaugusti i diverse sociala forum. 30 dagar är 0,8 % av 10 år. 99,2 % av de resterande 10 åren är det fritt fram att frossa i socker. Saken är biff - let's do this!

 

/A.

 

Mat. Jag älskar mat. Äter det mesta. Kommer aldrig sluta äta kolhydrater, aldrig sluta äta smörgås. Kommer för alltid älska bacon. Och kan dessutom äta en halv kladdkaka utan några som helst problem.

 

Men någonting har hänt. Jag har alltid avskytt fil och naturell yoghurt. Minns hur jag som riktigt, riktigt liten åt a-fil med ungefär en halv deciliter strösocker i hos farmor och farfar. Det såg ju så gott ut när de åt det, men nej - det smakade bara surt och äckligt trots den ganska rejäla sötningen. Men så i år, fick jag för mig att jag skulle göra som jag hört att man ska göra om man inte tycker om oliver, nämligen testa att äta det 12 gånger. Om man fortfarande inte tycker om det efter 12 försök är det helt enkelt ingenting man ska ha på sin tallrik. Ett par månader har gått och långt mer än 12 tallrikar fil och naturell yoghurt har förtärts. Attans, säger mitt ekonomiska studenthjärta. Gröt som är så billigt!

 

Smörgås, ägg, yoghurt, fil, müsli och godis är vad jag i stort sett levt på i sommar. En och annan glass också. Och kaviar. Skam den som ger sig - länge leve filmjölken. Och äggmackan, men det är sedan gammalt. 

 

8,4 kilometer. En backe. 5 vändor upp och ner. Mjölksyran var närmast outhärdlig under de sista vändorna och lungorna jobbade på högvarv. Sprang vidare på grusvägen. Fick ner pulsen och andningen. Då var det dags igen. 5*200 meter med 100 meter mellan varje intervall. Hade bra klipp i benen idag, rullade på ganska lätt i 3,45-tempo. Efter den sista intervallen väntade 1,5 kilometer nedjogg i en lång och otroligt seg uppförsbacke. Det är verkligen nackdelen med att bo högt, de där långa uppförsbackarna slipper man aldrig!

 

Jag må se glad ut, men skenet bedrar. Två minuter tidigare halvlåg jag på gräsmattan och ifrågasatte varför jag håller på med löpning egentligen. Två minuter senare tog endorfinerna över och leendet var på plats. 

 

Härmed utser jag Bredaryds motionsspår till det jobbigaste i hela Småland. 7,5 vansinnigt jobbiga kilometer. Uppför, nedför, obanad terräng, traktorspår och tät skog. Jösses! 

 

 

/A.

 

Ps. Jag har köpt Jessicas systemkamera. Nu ska det bil skärpning med fotokvaliteten här i bloggen, ska bara gå en liten fotokurs hos proffset och lära mig ett och annat först. Ni måste kika in i hennes blogg, hennes foton är helt fantastiska!

Det är dags att se sanningen i vitögat. 

 

Jag registrerar all min träning på funbeat men har inte orkat lägga till alla löppass de senaste två månaderna. Ägnade mig åt det nu alldeles nyss, och insåg en sak som jag egentligen har vetat sedan länge. Göteborgsvarvet tog död på min "kärlek" till långdistans. Det var en fruktansvärd upplevelse som jag aldrig någonsin vill uppleva igen. Det är drygt två månader sedan den där fruktansvärt varma dagen i maj, men känslan av betongben och flimmer framför ögonen finns kvar. I drygt två månader har jag ägnat mig åt att springa pass som är mellan 5 och 10 kilometer långa. En del ganska snabba sådana, och en del lite mindre snabba. Pass som jag för tillfället uppskattar mycket mer än långpass, men som jag ändå inte är helt nöjd med. Jag vill bli stark, snabb och uthållig, och helst på samma gång. Känner mig starkare än på länge, snabbheten finns där om jag bara bestämmer mig för att trycka på, men uthålligheten är nog inte på topp. 

 

Frågan är om man som motionär (ett ord som jag för övrigt närmast avskyr) ska tvinga sig till träning som inte känns rolig? 

 

Jag har bestämt mig. Från och med nu ska jag kämpa för att återvinna den goda känslan till långpassen. Vill känna känslan av att vara en evighetsmaskin. 5 kilometer i all ära, men jag vill kunna springa långt. Kunna, och kanske framför allt vilja. 

 

/A.

Söndagen och vilodagen är här. En efterlängtad sovmorgon och lång frukost (som till tidunkten sett borde varit en lunch) med flera koppar kaffe och nu även några rutor choklad. Till frukost.

 

Igår var det en stor dag i bygden där jag håller till då det var den så kallade Bolmendagen. Diverse aktiviteter runt hela Bolmen (som faktiskt är Sveriges 10:e största sjö) och den väldigt levande landsbygden visade vad den hade att erbjuda. - Så även det lilla köpcentrumet där jag håller till om dagarna. Det var nog faktiskt den stressigaste arbetsdagen i mitt liv, med fullt ös hela dagen. Tiden gick otroligt fort, hungern blev väldigt stor och glassen som fick bli efterrätt efter en lunch i form av en banan när jag slutade 16.30 var det godaste på länge.

 

Inledde gårdagen med lite löpning. 8 kilometer före frukost, som till en början var något sömniga. Efter några kilometer vaknade jag dock till liv och kunde njuta av att bara låta benen rulla. Efter jobbet begav jag mig till gymmet och ägnade mig åt cirkelträning med mina goda vänner skivstängerna. Fortsatte sedan kvällen med att umgås med min kära vän Emelie. Klockan 23.00 var det dags för äventyr... En fisketur i mörkret slår det mesta!

  

/A.

 

En äldre man i affären går upp klockan tre varje morgon (natt?) för att världen är som vackrast då. Han tyckte att jag skulle testa att gå upp så tidigt en gång för att få se världen vakna till liv samtidigt som solen går upp. 

 

Igår kväll ställde jag klockan på 03.00 och 03.30. Planen var att springa en runda för att sedan gå och lägga mig och sova några timmar till innan jobbet. Allt för att få se hur världen ser ut när den är som vackrast. 

 

Klockan ringde och jag tittade ut. Det fanns inte minsta tillstymmelse till ljus, bara mörker. Jag somnade om och insåg sedan att jag hade valt helt fel dag. När klockan åter ringde vid 6-tiden masade jag mig upp och möttes av dimma. På grund av tidsbrist blev det en kortare morgonjogg. Närmare 6 kilometer strax under 30 minuter.

 

Efter en lång dag på jobbet ligger jag nu utslagen i soffan med en ungefär lika nyvaken look som när jag sprang min runda imorse. Före frukost och när klockan inte ens hunnit bli passera sju på morgonen, då bidrar man sannerligen inte till att göra världen vackrare. Men med ett par avslutande kilometer i 4,40-tempo bidrog jag i alla fall till att göra den lite snabbare... 

 

 

Fick för mig att åka rullskidor i måndags efter jobbet. Solen sken fortfarande trots att klockan passerat åtta och livet kändes fint. Några stapplande första meter, men efter ett tag släppte det och jag kände att jag hade kraft i stakningen. Efter 31 minuter händer det. Av någon utgrundlig anledning tappar jag balansen och ligger där på asfalten. Känner mig som en gammal tant och har i efterhand skrattat gott åt hur jag betedde mig. Med stavar och skiddor om vartannat säger jag högt för mig själv: Aj, aj, aj, aj, aj, oj, oj, oj, Alexandra, nu reser vi oss upp sakta och försiktigt, aj, aj, aj...

 

Lite skrapsår och blåmärken och ett svullet knä som gjorde rejält ont igår men som idag verkar ha övergått till att bara vara lite blått och stelt. En enorm lättnad, är så vansinnigt rädd för att få ont i knäna. 

 

Bättre lycka nästa gång, då med både armbågsskydd och knäskydd!

 

Igår och idag startade dagen strax innan 06.00. Igår fick ben och rumpa sig en omgång och idag körde jag ett pass för överkroppen. Övningar med 50 reps på varje övning var dagens upplägg. En bra start på dagen innan ytterligare en heldag på jobbet.

 

/A.

Att få sitta i solen på altanen klockan 9.30 en söndagmorgon och riktigt känna hur solen bränner på armen samtidigt som jag skriver, känns så fantastiskt härligt. Men en tallrik fil/yoghurt/keso/müsli/nötter framför mig och en kopp kaffe på armstödet. Älskade sommar, vad jag tycker om dig!

 

 

Efter 13 arbetsdagar i rad (om än en kort sådan i torsdags när jag åkte iväg till Öland) är det extra härligt att få njuta av solen från tidig morgon idag. Imorgon och hela veckan som kommer väntas strålande solsken, och jag jobbar 8.30-18/19.00 varje dag. Soldyrkare som jag är, känns det liiite jobbigt, men samtidigt ändå helt okej då jag trivs som fisken i vattnet i den lilla lanthandeln.

 

Trots arbetsdagar som sträcker sig över alla "effektiva soltimmar" finns kvällarna kvar att utnyttja. Och vilka kvällar sen! Igår gav jag mig iväg på min favoritsträcka på grusvägarna här hemma, medan solen fortfarande värmde, iklädd endast sport-bh och korta tights. Favoritsträckan är 2,5 kilometer med lätt sluttning uppför, följt av en vändpunkt och så ganska självklara 2,5 kilometer med lätt sluttning nedför. 3 gånger fram och tillbaka ger en sträcka på 15 kilometer. Tanken var att försöka hålla ett riktigt lågt tempo med tanke på min mycket envisa förkylning som när jag minst anar det väljer att visa sig igen. Jag ställde in ett alarm på klockan som skulle varna varje gång jag låg i ett högre tempo än 5.30/km. I 5 kilometer låg jag i det där låga tempot, men det blev lite för jobbigt. Mindre jobbigt blev det när jag stängde av alarmfunktionen och lät kroppen jobba på i valfritt tempo. Sammanlagt 15 kilometer i 5.20 min/km.

 

/A.

Jag är frisk! Förkylningen är borta och lyckan är närmast total. Det senaste dygnet har var väldigt intensivt. 

 

06.00: morgonjogg, 7 kilometer.

08.30-13.00: jobb.

13.50: tåg Värnamo-Kalmar.

18.00: buss Kalmar-Öland.

20.00: konsert med Sveriges för närvarande i särklass bästa artist. Håkan är så fantastiskt bra!

 

 

Jag känner mig fortfarande alldeles efter-konsert-rusig och har till och med slutat sörja min solbrillor som krossades under x antal fötter när Ramlar fick publiken att explodera efter den inledande Det kommer aldrig va över för mig. Någonstans där i publikhavet lyckades jag uppnå den där speciella känslan av total lycka när man blir ett med musiken och inte har en enda tanke i huvudet. Sällskapet gjorde inte konserten sämre - ett efterlängtat återseende av mina kära Kalmar-vänner. 

 

Förkylningen är nu inne på dag nummer 9. Har försökt vara duktig. Duktig är givetvis att vila i det här fallet. Igår hade jag ont i halsen på morgonen, men tyckte att det var näst intill borta framåt kvällen. Rev av ett cirkelträningspass med Lisa efter jobbet, det var rejält svettigt trots att jag tog det lite lugnt med vikterna. Idag är statusen: ont i halsen och därmed vila. 

 

Är så less på det nu. Är bara en förkylning, något som inte ägnades särskilt stor uppmärksamhet innan träningen blev en självklar del av livet, men nu är det otroligt jobbigt.

 

Hoppas så på att vakna helt utan halsont imorgon. Jag vill verkligen få springa nu!

 

Istället för träning blev det lite "pyssel" idag. Åkte iväg och köpte lite färg efter jobbet och påbörjade en liten förvandling. Tänk vad lite färg kan göra! Och, som jag nämnde på Instagram: det var riktigt kul att leka Ernst. Imorgon fortsätter förvandlingen av ett gammalt nattduksbord från den första halvan av 1900-talet. 

 

 

 

/A.

Jag kan stå på händer! I helgen lärde jag mig denna konst, som min idrottslärare omöjligt kunde lära mig. Men Sandra och Vickan hade tålamod, bra pedagogik och så hade vi en hel sandstrand till vårt förfogande. Genom att landa mjukt blev det inte längre särskilt skrämmande att slänga upp benen i skyn. 

 

Idag praktiserade jag min nya akrobatiska färdighet på gräsmattan. X antal misslyckade försök och några bra emellanåt. Skulle försöka ge mig på att fånga det med självutlösaren på mobilen vilket gick mindre bra, men bra träning var det. Sedan fick mamma agera fotograf, dessvärre var hon nog ännu sämre än när självutlösaren gjorde jobbet, haha. 

 

Varsågoda, njut av denna akrobatiska människa. Först ut är bilderna tagna med självutlösaren:

 

 

Med Åhus följde halsont och utebliven träning. Konstigt nog ingen förkylning, bara rejält ont i halsen. Det går dock åt rätt håll, idag hade jag mest ont när jag vaknade och nu är det nästan borta. Håller tummarna för halsontfritt och träningstätt imorgon! 

 

Annars är livet fint, har nu avverkat tre dagar i min favoritaffär. Van vid 8 timmars plugg varje dag är det en befrielse att få jobba och prata med härliga kunder dagarna i ända. 

 

För att inte klättra alltför mycket på väggarna blir det istället en och annan promenad, allt som oftast med Sommar i P1 i lurarna. Jag kan verkligen rekommendera Kristian Gidlunds sommarprat för er som ännu inte lyssnat på det. Hans mycket gripande historia får mig att känna en viss tacksamhet över att jag har ont i halsen och ingenting annat. Livet är inte rättvist, det är ett som är säkert.

  

 

 

/A.