På väg till Stockholm med buss. Godiset är uppätet, nerverna är under kontroll och den mentala uppladdningen börjar i exakt detta ögonblick.
30 kilometer är längre än jag någonsin sprungit förut. Det kommer bli vansinnigt jobbigt, men jag är redo. Come on Lidingöloppet - 30 kilometer, och sedan har jag genomfört den där klassikern.
Lite Håkan på det, och jag ska nog klara av den här bussresan också.
Åter på plats i Kalmar efter en helg som har spenderats mestadels i Göteborg, men hann med några timmar i Jönköping också. Igår var det match, näst sista för i år (näst sista någonsin?) och det blev tack och lov vinst med 3-4.
Ny vecka alltså. Tentavecka och Lidingövecka. Har inte kunnat sova ut på väldigt länge nu, vilket både syns och känns i och på kroppen. Dras med mitt kära lazy-eye och en kronisk trötthet. Har tagit en liten paus nu innan det bär iväg till biblioteket för en eftermiddag och kväll med näsan i böckerna. Tenta på onsdag, sedan ska jag sova, sova och kanske sova ytterligare lite till för att förbereda kroppen inför Lidingöloppet.
Fram till onsdag ska jag fokusera på pluggandet och på att hålla mig frisk. Äta en massa. Hade kunnat tänka mig en frukost likt gårdagens varje dag den här veckan faktiskt...
smartaste: slog två flugor i en smäll och tog en löprunda till Pressbyrån.
osmartaste: det ösregnade och det jag skulle hämta var en bok...
känsla: panik över att tiden inte räcker till.
bästa beslut: att köpa varsin cheeseburgare till mig och Emelie.
mest irriterade ögonblick: alla parkeringsplatser var upptagna när jag skulle inte på Maxi lite snabbt och lätt, lagom stressad på väg hem.
aha-upplevelse: anledningen till att parkeringsplatserna var upptagna.
i särklass konstigaste: i entrén stod Tony Irving och lagade mat.
Vem åker till ett köpcentrum, om än ett litet, för att se Tony Irving stå iklädd förkläde och laga mat? Hade jag krockat med någon av alla hetsiga, mestadels äldre gubbar, som körde i fel körrikting och på fel sida av "vägen" hade jag ställt Tony Irving som ytterst ansvarig för min kollision.
En heldag med plugg väntar (ursäkta min enformighet) men tänkte ändå försöka klämma in lite andra aktiviteter emellanåt. Högsta prioritet är att köpa mjölk, andra är att träna och tredje är att försöka hitta en liten present till brorsdottern som fyller år i helgen.
Lyckades få min analys och muntliga presentation godkänd igår - en enorm lättnad! Nu är det full fart framåt med målet inställt på tentan. 550 sidor organisation och ledarskap väntar!
Utökade mitt Kalmar-kunnande igår, med en runda i en ny del av stan. Är visserligen bara drygt fem minuter härifrån med cykel, men ändå, nytt område och ny runda. Fick sällskap av den något mer Kalmar-kunnige Linus, som var vänlig nog att dela med sig av favoritrundan. En fin liten slinga på mestadels hårt packat grus om jag minns det rätt. Helt klart att föredra framför asfaltsvägarna längs med havet där blåsten inte har varit helt nådig alla gånger...
För att citera Farbror Melker... Denna dagen, ett liv..? Nej tack, roligare har jag faktiskt varit med om. Plugg för hela slanten, konstigt nog går tiden fort trots att det inte är sådär superkul. Har roat mig med att ta lite meningslösa kort under dagen, som syns här nedan:
Muntlig presentation imorgon klockan 10.00. Den bör sitta bättre då än vad den gör i nuläget.
Lunch som ser ut som hundmat men som smakar bra mycket bättre än vad jag kan tänka mig att hundmat gör. Blomkålsmos och kålpudding. (Som är sönderhackad för att den skulle gå fortare att värma i micron) Jag äter då inte med ögonen!
Skulle hämta ut en bok på Pressbyrån. Det var ingen bok...
Knäckebröd, ägg och kaffe efter 50 minuter på gymmet.
Okej, jag lovar. Aldrig mer en bilduppdatering med såhär tråkiga bilder.
Tiden bara springer iväg, dagarna går så otroligt fort och stressen inför diverse grejer börjar infinna sig...
Analys och muntlig redovising, onsdag morgon.
Tenta nästa onsdag.
Fullproppad helg = ingen pluggtid.
LIDINGÖLOPPET nästa helg.
Nummer 1-3 kan jag inte påverka särskilt mycket. Tiden är knapp, allt jag kan göra är att utnyttja tiden på bästa sätt, prioritera pluggande framför bloggande till exempel, hehe.
Nummer 4 däremot. Sista veckan med löpträning är här, nästa vecka blir det förmodligen bara ett enkelt distanspass i början av veckan, följt av vila och eventuellt lite cykel. Sedan är det Dagen D. Dagen då Den Svenska Klassikern förhoppningsvis ska fullbordas. Nervositeten börjar komma smygande.
Sista långpasset avverkades i lördags. 21,3 km om jag ska vara exakt, 05:34 min/km. För kort för att vara optimalt, men vågade inte springa längre med tanke på att en fotbollsmatch väntade dagen efter. Det kändes ändå bra i kroppen, pulsen var ganska låg och benen var hyfsat pigga. Den stora frågan just nu är vad jag ska ha för målsättning, vilket tempo jag ska satsa på att försöka hålla. 30 kilometer är längre än jag någonsin sprungit förut, och dessutom i terräng.
Löparfrilla som ägnats minsta möjliga tid, precis som vanligt.
Det måste vara på liv och död. Det måste kännas i ditt hjärta på riktigt.
Det måste kännas i ditt hjärta på riktigt.
Just nu känns det otroligt mycket i hjärtat. Laget jag spelat i sedan jag var 6 år gammal är på väg att lösas upp. Blir sentimental och har löjligt lätt till blanka ögon.
Idag är det den näst sista hemmamatchen på planen jag spenderat oräkneliga timmar på. Planen jag skrattat och gråtit på. Där mitt ledband gått av. Där jag delat ut, och fått många armbågar när domaren inte har sett. Planen där jag varit glad och förbannad. Där jag sprungit med lätta ben och bra kondition och där jag flämtande sprungit ut till sidlinjen och med väsande stämma frågat efter min astmamedicin. Omklädningsrum där så mycket har diskuterats. Fotbollen. Som jag har varit så otroligt trött på vissa stunder, men som jag har älskat så innerligtdäremellan. Som har gett mig några av mina allra bästa vänner. Idag känns det i hjärtat. Alldeles för mycket för att vara bra, och alldeles, alldeles på på riktigt.
Maskinen. Ni är egentligen fruktansvärt dåliga. Men ibland får ni till det. Det måste kännas i ditt hjärta på riktigt.
Den största vinnarskallen jag känner är min yngsta storebror. Och han ska springa Göteborgsvarvet nästa år, med mål att slå sin lillasyster.
Redan nu börjar kampen. Senast förra helgen fick jag ett sms: Vad springer du 9 km på?
Till min fördel har jag hans skadade knä. Men, som den sportsliga person jag faktiskt är hoppas jag innerligt att hans knä håller för en "satsning" inför 21 kilometer asfalt. Till hans fördel är det faktum att han faktiskt är en man i sina bästa år, fysiologiskt sett.
Lidingöloppet är om två veckor idag, ändå känner jag mig mer nervös inför nästa års göteborgsvarv än inför de 30 kilometerna terräng som väntar runt hörnet.
Men, jag tackar för all gratis motivation. Detta årets tid 1:44:43 ska bräckas, men långt mycket viktigare - Kristian ska inte få en bättre tid än mig, om jag så ska spy, svimma och behöva läkarvård i många timmar efteråt.
På frågan om målet är att slå mig på Göteborgsvarvet, blir svaret: Det ska nog inte vara några konstigheter.
Okej. Det ska nog inte vara några konstigheter. Det avgör saken. Regn och rusk, snö och is, gassande sol och 25 grader. Här ska det tränas!
Att ge mig ut och springa en runda trots att regnet öser ner och soffan lockar, är inga större problem. Att däremot på vad som skulle kunna ses som en ledig fredag stiga upp 06.30 och sätta mig vid köksbordet och läsa kurslitteratur, är inte lika lekande lätt. Men här sitter jag nu och äter frukost framför datorn. Försöker lura mig själv med lite tända ljus. Kanske kan det hjälpa motivationen på traven.
Som belöning väntar en löprunda klockan 10.30. Har inte sprungit sedan i tisdags så det ska bli spännande att se hur pigga benen är idag. Hoppas att vaden har hunnit återhämta sig något. Annars blir det kompressionsstrumpor resten av tiden fram till Lidingöloppet!
Äntligen har jag fått igång mitt bredband här i lägenheten. Skulle kunna söka upp den urtrevliga killen på Tele2, ge honom ett fång rosor eller en bandyklubba eller vad han nu kan tänkas vara intresserad av, för tusan vad skönt att äntligen ha internet igen! Den stackarn fick en extremt oteknisk kund när han svarade i kundsupporten denna eftermiddag. En kund som började samtalet med "Hej, Alexandra heter jag. Det är så att mitt bredband fungerar inte, eller, det gör det ju säkert, men jag är så extremt oteknisk så frågorna du kommer få nu är nog egentligen ganska självklara, men..." Allt i ett andetag, givetvis.
Livet i Kalmar flyter på. Pluggandet går kanske inte helt som på räls, men det kan man väl knappast förvänta sig heller. Det är helt enkelt väldigt mycket på en gång.
Men, mellan föreläsningar och analyser gör jag ett avbrott. Går till gymmet eller springer en runda med en protesterande vänstervad. Så fick det bli igår, en ganska kort runda, men det var ungefär vad vaden fixade. Ikväll blir det istället gymmet och den fantastiskt tråkiga cykeln. Har insett att det bästa sättet att lära sig hitta är genom löprundor. Som innehavare av Sveriges sämsta lokalsinne är det annars väldigt lätt att låta GPS:en göra jobbet...
Fredag morgon. En hel arbetsvecka har snart gått, höll jag på att skriva. Antar att det heter skolvecka nu.
Börjar få kläm på lite grejer nu i alla fall, kan hitta till skolan, gymmet, affären och in till stan, (hem var dock värre igår) har kommit igång med plugget och har lärt känna några från klassen.
Sitter nu vid köksbordet med böckerna framför mig. Några timmar här, sedan blir det upptäcktsfärd i löparskorna innan det väntar en föreläsning och slutligen hemfärd. I helgen är det den fjärde sista fotbollsmatchen för säsongen, så då lämnar jag Kalmar för några dagar.
Det går framåt även med möbleringen av lägenheten. I måndags och tisdags intogs måltiderna sittandes på golvet, men inte nu längre - nu har jag faktiskt ett köksbord! ;)
På plats i Kalmar. Ligger på en luftmadrass, lyssnar på Filip&Fredriks senaste podcast och ska alldeles strax tillaga min första lunch i den här lägenheten.
Allt är rörigt och lite konstigt, men det är väl inte så underligt. Har alltså flyttat nu (antar jag) och har förvandlats från lanthandelsbiträde till ekonomistuderande.
Det mest positiva just nu är att min fot är helt okej efter lördagens lilla incident. Spelade match i 15 minuter och stukade sedan foten. Den är svullen, men känns mycket bättre än vad jag hoppats på. Med tanke på förra årets ledbandsskada i foten blev jag lite smått bedrövad vid stukningstillfället och såg Lidingöloppet försvinna bort i fjärran... Men, testade en kort och lugn runda igår kväll och det kändes helt okej. Väldigt instabil, men den gick att springa på i alla fall! Om det blir match i helgen blir det den hårdaste tejpningen den här foten någonsin varit med om, och DÅ blir det hårt vill jag lova.
Rörigt inlägg det här. Rörigt och ganska ointressant. Attans.
Kalmar är en fin stad i alla fall. Var ute och gick en sväng innan, och tog givetvis ett meningslöst kort. Vad gör de sociala medierna med oss människor egentligen?
