Sådär jobbigt att det inte ens är roligt
När det är sådär jobbigt att det knappt är roligt.
Idag hade jag gett mig tusan på att springa 7,5:an i Bredaryd så fort som möjligt. Helt enkelt ett försök att springa så fort som möjligt i ett terrängspår som dagen till ära var lite extra kletigt efter de senaste dagarnas regnande. Jag har beskrivit detta spår tidigare, men känner att orden inte riktigt gör spåret rättvisa. Tänker ta en promenad en dag med kameran i högsta hugg och föreviga de vansinnigt jobbiga uppförsbackarna, traktorspåren och de trixiga små stigarna med lerpölar och hala rötter.
Med endast två låtar i lurarna satte jag benen i rullning. Den udda kombinationen Greyhound och Flytta på dig lyckades få mina, för dagen, ganska tunga ben att förflytta sig framåt i ett hyfsat tempo. Att försöka springa fort i kuperad terräng är kanske inte optimalt dagen efter långpass, men som så ofta annars är det lätt att vara efterklok.
Det var helt galet jobbigt idag, förmodligen ett av de jobbigaste träningspassen i mitt liv trots den ganska korta distansen. Huvudet fick kämpa lika mycket som betongklumparna till ben när mjölksyran kom smygande redan vid uppförsbackarna vid den tredje kilometern. Målet var under 4:40-tempo, och jag lyckades faktiskt. 4:36-tempo i drygt 7 kilometer var vad benen klarade idag. Vad det hade motsvarat på en plan runda vet jag inte, men idag tror jag faktiskt att jag hade fixat milen under 45 minuter.
/A.
Kommentarer
Svar:
Haha, nu överdriver du nog lite, men tack ska du ha! :)
Alexandra
Svar:
Haha, tack, snäll du är! :)
Alexandra
Svar:
Jag letar faktiskt efter någon lämplig tävling just nu, men i princip alla är i närheten av Stockholm, och det är inte nästgårds precis...
Alexandra
Svar:
Verkligen! Det som inte dödar, det härdar! :D
Alexandra
Svar:
Haha, tack Jessica! Efter en fotokurs kommer kvalitén nå nya höjder, ojojoj...
Alexandra
Trackback
