Hej klassiker!

Idag har jag pratat med en polsk farbror i 10 minuter. På polska. Jag kan tre fraser på polska och han kunde inte ett ord på varken svenska eller engelska.

 

Jag inledde med ”…Poland?” och fortsatte sedan med att fråga hur vad han heter. Varför i hela fridens namn gjorde jag det, undrar ni kanske då? Svar: han var ju så söt den där farbrorn.

 

Jag jobbar alltså på vandrarhemmet nu, och hade idag turen att få testa mina polska- och kroppsspråkskunskaper. Genom att gestikulera vilt och skratta varje gång jag/han inte förstod, dvs. vid ungefär varannan mening, lyckades vi få till en liten konversation.

 

Det var först när han frågade hur det kommer sig att jag kan prata lite polska (jag tror i alla fall att han undrade det) som det blev riktigt krångligt. Efter att jag gjort ett tappert försök att förklara på förvrängd engelska/svenska blandat med något annat hitte-på-språk, sken han upp, pekade på sin vigselring och utbrast ”Aaaah!”. Jag som just skänkt kroppsspråket en tacksam tanke, tog genast tillbaka allt. Nu stod jag helt plötsligt inför uppgiften att försöka förklara att jag inte alls är gift med en man från Polen.

 

Den där lille farbrorn förgyllde verkligen min kväll. Med sin hatt på huvudet verkade han ta sig an livet med ett leende. Härliga polska farbror, jag hoppas vi ses imorgon igen.

 

Till dess ska jag plugga in ett par polska fraser att imponera med. Det lilla kruxet är att han med största sannolikhet kommer svara. På polska. Och jag, jag kommer skratta, säga ”Aaaah” och återigen lägga all min tillit till det så förrädiska kroppsspråket.

 

/A.

I dessa tider av humörsvängningar och ständiga toppar och dalar, kan jag meddela att humöret nu har lämnat avgrunden. Inledde dagen med ett mycket bra ben- och magpass, som genererade i lite enforfiner som just nu har bosatt sig i min kropp. Jag skrev för ett tag sedan att jag skulle jobba på mina svagheter, ben och bål, något jag verkligen tog fasta på under dagens pass. 

 

En andra frukost (efter en första bestående av kaffe och en liten, liten smörgås) och jag är snart redo för jobb fram till klockan åtta ikväll. Hoppas att dagen fortsätter på samma vis, så kanske jag snart kan titulera mig glad-på-heltid igen. 

 

Vi vann dessutom igår och ligger nu på en andraplats i tabellen på samma poäng som de som är på plats nummer ett. Jag spelade 45 minuter, foten höll hyfsat bra, men är lite extra sliten idag. Ett sommaruppehåll från fotbollen har aldrig varit med lägligt. 

 

/A.

Spelade cirka 4 minuter under gårdagens match, som slutade med 1-0 till vår fördel.

 

Jag var på vansinnigt dåligt humör, vilket har hållit i sig även denna dag. Vi pratade om det i bussen på väg hem från matchen, om dåligt humör, om lycka och om balans. 

 

Vi diskuterade skillnaden mellan att känna lycka och att vara lycklig. För tillfället genererar kickarna från träningen tillfällig lycka. Kickar/endorfiner som jag behöver. I övrigt pratade vi om att balans nog är det som krävs för att vara lycklig. Flummiga och djupa på samma gång, diskuterade vi var vi befann oss på den imaginära lyckoskalan. 

 

Just nu är livet lite i obalans av olika anledningar. Den här nedrans foten får humöret att gå i botten och bidrar inte direkt till ett balanserat sinne. Något som bidrar till livets balans är däremor min nuvarande bakgrundsbild på mobilen. En titt på den och humöret blir genast lite bättre. Några av mina allra bästa vänner, de här härligt flummiga lagkamraterna. 

 

Midsommarhelgen går mot sitt slut. Efter en trevlig gårdag, en lång sovmorgon och en seg eftermiddag var det dags för träning. Tog det säkra före det osäkra och valde löpskorna istället för de väldigt instabila fobtollsskorna. Runt, runt, runt en fotbollsplan med en hårt tejpad fot. 8 kilometer gjorde mig lite uttråkad, men framför allt glad över att foten ändå känns helt okej.

 

Imorgon blir det förhoppningsvis fotbollsmatch, denna gång med två tejpade fötter. Dagens lilla runda var inte särskilt omväxlande, men jag fick i alla fall lite underhållning i form av pågående fotbollsträning... 

 

När midsommarplanerna ändras i sista stund, gäller det att tänka om. Jag tillhör inte skaran som håller hårt på traditioner och som älskar denna högtid, vilket nog är det som ligger bakom dagens aktivitet. Efter att ha sovit lite för länge, åkt iväg och hämtat en cykelpump och fyllt en flaska med vatten, hoppade jag på cykeln med ett mål i sikte: cirka 10 mil och mat hos mor och far i husvagnen.

 

 

De som läst den här bloggen förut, vet att jag hyser starka känslor för cykling, dock inga positiva sådana. Sedan förra årets vätternrunda har jag inte cyklat en enda meter på min Nishiki, på grund av tristessen som uppkommer efter ett par kilometer...

 

Men så idag var det dags! Det var dags att framför allt träna psyket lite. 10 mil på cykel är inga större problem för kroppen, men huvudet får verkligen jobba. Med en hemmagjord karta gav jag mig iväg och hoppades att lokalsinnet inte skulle behövas.

 

De första 3,5 milen gick bra, jag kände mig pigg och ovanligt stark för att sitta på en sadel. Sedan kom illamåendet och bananen lockade, men jag ville klara av hälften innan en jag fick unna mig en liten paus. Efter 5 mil stannade jag och cykelskrället vid en Ica-butik. Åt en banan, köpte en snickers och åkte vidare. Efter det lilla stoppet hade jag galet mycket energi och cykeldatorn visade (för mig ganska höga) mellan 27-30 km/h, utan nedförsbackar. Där och då tänkte jag att jag kanske skulle börja cykla lite mer ändå. Drygt två mil senare var jag inte lika säker på den saken. Blåst, regn och ett huvud som sa till benen att sluta trampa, följt av en felkörning på grund av det icke befintliga lokalsinnet - humöret var inte det allra soligaste.

 

Men fram kom jag, låg på energi och hungrig som en varg. 9,5 mil senare och sillen har aldrig smakat godare.

 

/A.

Vill ni läsa om fantastiska löprundor i grönska och solsken med lätta ben och glatt sinne, är det här inte riktigt rätt blogg för tillfället. De inledande dagarna av den här veckan har varit allt annat än fantastiska. Tänkte egentligen att jag skulle låta bli att blogga tills det goda humöret återvänt, men det får ändå bli några ord här ikväll för att rensa tankarna lite. 

 

Så fort jag drabbas av en skada, om än en liten sådan, sjunker humöret drastiskt och livet känns inte särskilt roligt. Jag borde inte klaga, jag kan ju faktiskt träna alternativt (vilket jag också har gjort) men jag vill ju kunna ge mig ut och springa när jag vill! Att det är ett i-landsproblem skiter jag fullständigt i just nu. Utöver den begränsade träningsmöjligheten och det dåliga humöret tillkommer dessutom känslan av uppblåsthet och en bra bit ifrån den i vanliga fall ganska platta magen. En oviktig detalj för somliga, men inte för mig. De nyss nämnda kombinationerna gör att kropp och knopp inte riktigt är på samma nivå, de är tämligen ovilliga att samarbeta.

 

Det här inlägget är inte representativt för mitt liv, men jag antar att alla har skitdagar emellanåt. Det jag nyss beskrivit tror jag många, kanske främst den kvinnliga delen av befolkningen, känner igen sig i. Antingen håller jag tyst om det och låter bloggen förbli positiv, eller så öppnar jag upp ventilen och låter det negativa komma ut, för att förhoppningsvis försvinna inom kort. 

 

Bortskänkes: nyduschad fot efter ett bra styrkepass som dock saknade det där lilla extra. 

 

Igår var det som sagt dags för match, blev vinst med 2-0. Jag spelade 35 minuter och stukade sedan foten. Vet inte om det är positivt eller negativt att det inte är vänstern, som det brukar vara, utan istället högern. Har varit skönt att slippa oroa mig för högerfoten när jag spelat fotboll, men nu blir det tejp på båda fötterna, samt en himla massa tid på balansplattan. Att dagen på jobbet med 8 timmars städning blev lite mindre festlig med en svullen och blå fot, behöver jag nog knappast tillägga.

 

Tur att jag är en erfaren fotvrickare. Ge mig en vecka, så kan jag nog springa igen. En vecka utan löpning/fotboll är ingenting egentligen, men just nu är frustrationen stor över att inte kunna göra vad jag planerat. Dagens intervallpass byts ut mot vila i fåtöljen framför tvn. Eller lite styrketräning för överkroppen. Just nu lutar det åt det första alternativet. 

 

På återseende, när humöret är bättre. 

 

/A.

 

 

 

Livet går i 120, hinner knappt med i svängarna. 

 

Sedan jag kom hem-hem i lördags har jag hunnit med:

- ett bröllop

- en 25+30-årsfest

- fem arbetsdagar

- två gympass

- två löppass

- två fotbollsträningar

- agerat supporter på två fotbollsmatcher...

 

...och så lite annat smått och gott med korvgrillning och kompishäng däremellan. Den ovan nämnda 25+30-årsfesten gick av stapeln igår. En väldigt rolig kväll som började med tävlingar och lekar och som sedan fortsatte med dans under väldigt lång tid. En logfest är alltid en logfest. Ja, det är nog faktiskt de allra roligaste festerna. Efter att ha hoppat omkring på betonggolv i 5 timmar var jag inte bara svettig, utan också lite trött i fötterna, men vad gör det? Man blir ju så vansinnigt glad av att dansa. Lite tröttare - lite lyckligare.

 

Gick och lade mig vid halv fem imorse, och nu sitter jag här framför datorn, dricker kaffe och laddar inför match. Två timmars bussresa väntar innan det är dags att snöra på fotbollsskorna igen. Idag får det bli vinst känner jag, är inte upplagd för någonting annat. När man är upplagd för förlust är en annan femma...?

 

De enda bilderna från gårdagen är så dåliga att de egentligen inte borde hamna här. De första bilden är tagen strax innan vi lämnade bilen när vi kom till festen, jag och Malin. 

 

Den andra bilden är tagen strax innan jag lämnar bilen efter att ha firat personen på bilden+sambo i 12 timmar. Haha, verkligen en fantastiskt dålig bild... Lika dålig som bilden är, lika glada var vi, det lovar jag.

 

/A.

Till er som följer mig på Instagram, ber jag om ursäkt för upprepningen. Dagens bästa uppmaning, som stundtals är väldigt passande:

 

 

/A.

 

När Friskis&Svettis ganska välutrustade gym byts ut mot fotbollsföreningens (typ) lilla styrketräningslokal under tre månader, gäller det att tänka om. Att det är liten yta spelar ingen större roll, svårare är det dock med det något begränsade utbudet av fria vikter. Lite extra tid går åt till att lassa på skivstängerna och hantlarna med de rätta vikterna, men när de väl är på plats är det bara att köra.

 

Idag blev det ett pass för främst rygg och armar. Svetten rann och musklerna brann. Ska verkligen hålla fast vid rutinerna jag har haft nu under det senaste året med styrketräning minst två gånger i veckan. Två gånger i veckan är ett måste, oavsett hur fint väder det är och hur mycket löpningen lockar. Löpningen ska givetvis få sin beskärda del, jag ska defintivt utnyttja de ljumna sommarkvällarna och de tidiga morgnarna när solen nyss gått upp, men styrketräningen ska inte glömmas bort. 

 

Efter kvällens pass förflyttade jag mig cirka 100 meter och kollade på herrarnas match. Eftersom vi tillhör flera föreningar, finns det flera herrlagsmatcher att kolla på. Hur inne vi var i spelet är en annan femma. Ibland är det mest en ursäkt för att få äta en bullens med bröd och snacka skit i ett par timmar. Trevligt var det i alla fall, oavsett syftet med fotbollstittandet. 

 

/A.

Igår började jag jobba. Det känns väldigt roligt med jobb hela sommaren, fördelat på två olika arbetsplatser. Skillnaden mellan att sitta still och plugga på ett bibliotek i 8 timmar och att springa omkring, uppför och nedför trappor x antal gånger är väldigt stor. Idag åkte löparskorna på efter att ha gått omkring i Converse igår, ett mycket bra val såhär i efterhand då stegräknaren i mobilen rapporterade ett All-Time Record för personen som inte ägnar vardagsmotionen särskilt mycket tid.

Den uppmärksamma läsaren kan se att jag transporterade mig strax efter midnatt för snart ett dygn sedan. Efter en underhållande herrlagsmatch tillsammans med några från fotbollslaget begav jag mig ut i skogen till Emelie och compani för lite korvgrillning och skitsnack. Ett mycket bra beslut just då, mindre kul när klockan ringde imorse, hehe. 

 

Träning då? Har hon blivit alldeles förslöad den där Alexandran bakom tangenterna? No worries! 7 otroligt tunga kilometer strax under 5-kilometerstempo igår mellan jobb och fotbollsmatch och idag en fotbollsträning med precis lika sega och tunga ben. Imorgon får nog benen vila lite till förmån för överkroppen, då det är dags för lite styrketräning igen. 

 

/A.

Känslan av total trötthet och en önskan om att få ägna en hel vecka åt att bara sova, uppkommer när två intensiva pluggveckor avslutas med en tenta följt av broderns bröllop. Här nedan, en något hysteriskt stirrande Alexandra med en av gårdagens två huvudpersoner. 

 

 

Idag lyckades jag ignorera fyra alarm och vaknade 12.30, utan att känna mig särskilt utsövd. Åt lunch och lade mig i solen och vilade. Sprang 5 kilometer med pigga ben som gärna hade fortsatt en bit till, och åkte sedan med Malin och kollade på när b-laget spelade.

 

Men, åter till träningen. På självaste nationaldagen spelades årets vikttigaste match. En derbymatch där vi drog vinstlotten. 3-1 har nog aldrig känts så skönt! När man åker 40 mil för att spela en match, känns vinsten faktiskt ännu lite viktigare. Min egen insats var inte något att hurra för, men en vinst mot Westbo United, är alltid en vinst mot Westbo United... 

 

Om ni har en stund över, kommer här ett tips på ett inlägg som skulle kunna vara skrivet av mig, då jag delar dessa åsikter till punkt och pricka. En av mina favoritbloggare säger sitt om tränings/bloggvärlden. Läs det här!

 

/A.

 

 

Idag har jag tränat. Två gånger. Först en 5 kilometer lång runda i fint, men otroligt blåsigt väder som inleddes alldeles försent vilket innebar att jag hade 30 minuter på mig att eftersvettas, duscha, äta, packa väskan och bege mig till skolan. Så går det när man snoozar i en timme. Och så ikväll, 40 grymt effektiva minuter på gymmet där främst överkroppen fick jobba. 

 

Men, träningen är inte det viktiga denna dag. Idag har jag nämligen varit sådär händig som jag absolut inte brukar vara. Så här är det:

 

Jag köpte en tavla för ungefär tre månader sedan. Denna tavla har stått på golvet och skämts sedan dess, på grund av att innehavaren till tavlan inte direkt är född snickare. Men så plötsligt händer det! En tur till Ikea med Linda som sällskap, några telefonsamtal med rådgivning och en sväng in till en annan "byggbutik" för att köpa plugg och skruv. Där travade vi in, som två brunhåriga blondiner med tavellisten under armen. Bad (givetvis) om hjälp. Fick en och annan road blick, samt ett litet dumförklarande när jag svarade "det är lite oklart, men det är hårt i alla fall" på frågan om vilket material väggen består av.

 

Hem, iväg till gymmet 40 minuter innan stängning (därav effektiviteten) och sedan satte vi igång. Med tumstocken i högsta hugg mätte vi, borrade, blev förskräckta över allt det röda som kom ut från väggen (tegel), borrade snett, gjorde sönder pluggar, skruvade, och fick till sist upp den där listen. Helt rakt. 

 

 

Jag har kanske inte tummen mitt i handen trots allt? Okej, all cred till snickardottern Linda som assisterade mycket bra. Jag känner nog att det är läge att byta utbildning. Ingen mer ekonomi här inte, jag är ju ämnad att bli snickare!

 

/A

Förra fredagen var jag på gymmet. Började pratade med en äldre herre som körde ett pass på löpbadet. När jag var klar att gå bjöd han in mig att testa hans pass med 20 % lutning nästa fredag. Jag skrattade lite och sa något i stil med "självklart, då ses vi då!". 

 

I fredags var det alltså dags, för inte sviker jag ett löfte till en pensionär! 35 otroligt svettiga minuter med min nyfunna vän. Ett backigt pass där man stundtals skulle sakta ner och vända på sig och gå baklänges för att träna baksida lår. Det tog bra, vill jag lova. Han berättade om en vän han hade tränat med tidigare, som var brandman, han "körde hårt som sjutton och svetten droppade från honom". 10 minuter senare konstaterade han nöjt att hans nya träningskompis också hade förmågan att svettas...

 

 

Eter 35 minuter stannande löpbandet och mannen bredvid sträckte fram handen och presenterade sig som Gösta, varpå han uppmärksammade en av de som tränade bredvid som verkligen använde stämbanden när han tog i. Med hög stämma fortsatte han: Jaha, det är visst en som föder barn här idag! 

 

/A.