Främlingsfientlighet
När julbordet blir en börda och Celsius en drog
Reflektion
Lediga, svettiga dagar
Livet
När luften går ur och allt går på autopilot
Igår kopplades autopiloten åter in. Åkte till Nybro och åkte några varv på skidorna. Svårt att förklara även det här, men det kändes som att all energi som lagts på tankeverksamhet tagit bort kraften från musklerna. Gav upp efter 45 minuter. 45 minuter är alltid något, även om jag hade behövt minst det dubbla. Gör ett nytt försök imorgon om jag känner för det, autopiloten ska få vila ett par dagar nu...
Årskrönika
Med risk för att låta som den äldre dam jag stundtals är inombords, måste jag börja med att säga: Det är inte klokt vad tiden går.
För ett år sedan befann jag mig just nu i New York tillsammans med Malin. Där och då hade jag ingen aning om vad som väntade år 2012. Det har varit ett speciellt år på flera olika sätt. Ett år som inte alls blev som jag hade kunnat föreställa mig för ett år sedan. Det blev ett år som började med beslutsångest över framtiden. Vad ska jag göra med mitt liv?! var en frekvent återkommande tanke.
Jag genomförde samtliga klassikerlopp och ett Göteborgsvarv. Spelade x antal matcher och sprang x antal mil. Jag har ägnat 78 timmar åt att springa 863 kilometer, och har ägnat skidåkning och cykling 38 timmar och 569 kilometer av min tid. (med tanke på genomförda lopp är den sista siffran lite smått pinsam att skriva ut...) Styrketräningstimmarna finns inte loggade, inte heller fotbollsträningar och matcher, det får bli ändring på det nästa år. Trots att det här ska föreställa en träningsblogg väljer jag nu att lägga träningen åt sidan för en liten stund.
Att sammanfatta ett år är inte enkel uppgift. Det känns lite som livet före och efter flytten. Som före och efter Kristus, fast kanske inte med lika stor betydelse för mänskligheten. ;)
Före flytten tog jag det mesta för givet. Jag åkte till jobbet, tränade, träffade många av de människor jag tycker allra mest om regelbundet och var ganska tillfreds med tillvaron. Sedan slutade jag på jobbet, flyttade till en ny stad, träffade nya människor och insåg hur påtaglig känslan av saknad kan vara. Att inte vara några få mil (på sin höjd) från de jag allra helst vill spendera min tid med, är långt mycket jobbigare än vad jag hade kunnat föreställa mig trots att jag varit hemma i de västra delarna av Småland ganska ofta tack vare fotbollen. Kalmar är fint, nya vännerna superhärliga, men på något sätt är det nog som vi alla var överens om när det var dags att åka hem över julen: Hem, ljuva hem.
Kaos på helt rätt sätt.
Har dessutom varit på OS i London, blivit faster en tredje gång, varit på ett antal otroligt roliga lagfester, ett par årsfester, varit i Åhus på beachfotboll, haft en muskelbristning i låret, stukat foten rejält två gånger, gått på bröllop, fällt en tår när en av bästa vännerna fått barn, gjort mitt första seriemål som den back jag alltid varit (!), haft fisketävlingar med Emelie och Rickard, knäckt nacken på min första fisk någonsin, och så har vi ju det berömda mötet med Ingvar Oldsberg också, haha...
Jag är så otroligt tacksam över alla härliga människor jag känner på ett eller annat sätt och som orkar med babbelbyxan bakom tangenterna. Som finns där trots uteblivna sms eller motsatsen som ibland kan vara alldeles för många. Som påverkar telefonräkningen negativt, men livet desto mer positivt!
Jag hoppas att år 2013 bjuder på enkla tentor, många träningstillfällen och skratt i mängd och parti. Jag hoppas att livet liksom rätar ut sig lite, att frågetecken blir till utropstecken och att jobbiga stunder helt och hållet uteblir.
År 2013. Surprice me - in a good way, please.
/A.
Hjärnans efterkonstruktion
Man behöver inte vara hjärnfysiker för att förstå att hjärnan är smartare än vad kroppen är. På något sätt lyckas den även att överlista förståndet, gång på gång...
Kom att tänka på det igår, då jag under löprundan med Sandra pratade om Vasaloppet. Beskrev det som "roligt även under tiden när det var som jobbigast". När jag tänker efter inser jag ju vilken lögn det är. Vasaloppet var hur roligt som helst dagarna innan, tillsammans med 40 män i olika åldrar i en buss och på ett vandrarhem. Långa måltider med härliga anekdoter från diverse lopp och andra små lustigheter. Efteråt var det också underhållande, då med 40 individuella historier om de där 9 milen.
Men själva loppet. Det var inte ett dugg roligt när tröttheten slog till med full kraft och skyltarna visade att det var 45 kilometer till Mora. Det var än mindre roligt när armarna började krampa med två mil kvar. ÄN DOCK, säger jag att Vasaloppet var fantastiskt roligt såhär i efterhand. Hjärnans efterkonstruktion saknar helt enkelt verklighetsförankring. Utan denna efterkonstruktion skulle det inte blivit något mer Vasalopp för mig. Jag skulle inte heller varit anmäld till Göteborgsvarvet 2013. 21 plågsamma kilometer som efter upploppet helt plötsligt var jätteroligt. Hörru hjärnan, de VAR ju inte roliga! När började jag tycka om att springa omkring med en spykänsla i flera kilometer?
Jag antar att hjärnan gör såhär för vårt eget bästa. Det ska ju vara näst intill outhärdligt jobbigt emellanåt. Och någonstans, långt därinne, gillar jag den där vrålhöga pulsen och ben som skriker av smärta och mjölksyra. Efteråt.
Letade i arkivet och hittade en bild från dagen innan Vasaloppet. Lyckligt ovetandes om vad som väntade...
/A.
Ovisshet är det värsta jag vet
Osäkerheten. Ovissheten. Känslan av att lämna allt det trygga. Byta ut det trygga mot något förhoppningsvis lika bra, men som ännu är helt okänt. Flytta till en lägenhet som inte existerar, inte i min ägo i alla fall. Studera. Minns jag hur man gör för att få in saker i skallen?
Är det någonting som kan göra mig panikslagen, är det ovissheten.
Många tankar far igenom huvudet såhär framåt kvällskvisten. Hade behövt en rejäl löprunda för att rensa tankarna, men orkar inte riktigt kliva upp ur sängen och hoppa i träningskläderna. Jag tänkte tanken mer än en gång, men nej, det får bli imorgon.
Jag antar att det ska kännas såhär, att det känns så för de flesta. För hur ska man veta om något är rätt innan man har testat?
Jag vill att livet ska vara lika bra om en månad eller två, som det är idag. Livet på en pinne, idag spenderad på en badstrand med Malin och lite senare på fotbollsträning med efterföljande grillning. - Nej, vi befann oss inte på ett nudistbad, våra bikinis är bara skuggade på något underligt vis.
Nu ska jag hosta mig till sömns och vakna pigg som en mört, lärka eller annat valfritt piggt djur. Ojoj, så pigg jag ska vara, helt utan tendens till förkylning i kroppen.
/A.
Antarktis
En av gästerna berättade att hon tyckte det var så spännande att komma till oss mitt ute i skogen. Hon hade tydligen sett en räv en bit härifrån, och tyckte att bara det var en spännande upplevelse i sig. Hon berättade om sina olika resor, bland annat om den som gått till Antarktis. Allt man såg var glaciär, is och några pingviner. Det var då jag frågade om hon sett några isbjörnar, smart av mig, haha. Hur som helst. Hon påstod att hennes besök på Antarktis hade förändrat hela hennes sätt att se på saker, hennes sätt att se på världen. Den orörda naturen, tystnaden och stillheten.
Att höra andra människors berättelser är fantastiskt intressant. Vi kom fram till att alla platser, om det så handlar om Sverige, Asien eller Afrika, är värda besök. Och att det finns någonting att besöka och uppleva överallt. I varenda liten granskog, i varje stad. Allt handlar om att ha ett öppet sinne. Ja, det är faktiskt sant. Så djupa var vi. ;)
Vart vill jag komma med det här då, tro?
Jag vill uppleva! Har inget intresse av att åka till Australien eller Thailand i tre månader, men korta resor skulle jag inte tacka nej till. Jag, som inte är någon stadsmänniska ska till New York. Ett väldigt otippat val av resmål, men jag tror det kommer bli hur häftigt som helst! Dessutom vill jag fjällvandra i Sverige, springa i Portugal, åka skidor i Alperna...
Att se en del av södra Sverige från cykelsadeln känns som ett lite udda val av semester för en 20, respektive 24-åring. Udda är bra. Att inte följa normerna är att föredra. Om en månad bär det av! :)
/A.
För att hålla balansen måste man fortsätta framåt
Livet är som att cykla. För att hålla balansen måste man fortsätta framåt.
Albert Einstein. Att han var ett geni är redan bevisat, men meningen ovan bekräftar det ytterligare.
Att fortsätta framåt. Hur sjutton gör man det? Hur kan något så enkelt ibland kännas så svårt? Varför finns det tusental och åter tusental olika val? Varför vill jag göra så otroligt mycket och helst på samma gång?
Jag är en grubblare. En mycket kär vän sa till mig att jag grubblar för mycket. Att jag gör saker svårare än vad de är. Att jag bara måste bestämma mig.
Det kan gälla mycket. Just nu handlar det mest om framtiden. Utbildningar. Jobb. Fritid. Framför allt är det utbildningen som upptar mycket tid i tankarna. Åter igen handlar det om att jag vill så otroligt mycket.
Det är svårt att sortera tankarna ibland. Att veta vad man verkligen vill. Antagligen är det någonting man aldrig någonsin kommer veta helt och hållet. Det kanske är så att man måste chansa lite. Våga chansa för att kunna vinna.
En sak vet jag iallafall säkert. Stockholm blir aldrig min stad.
/A.
Två läger
Jag tillhör den senare gruppen. Är otroligt långt ifrån ett maraton i dagsläget. Har som längst sprungit strax över 22 kilometer, lååååångt ifrån ett maraton. I tanken är jag faktiskt inte riktigt så långt ifrån som jag är i verkligheten. Efter att ha läst otroligt många peppande inlägg hos Miranda som springer 5 mil utan problem och som dessutom hävdar att alla kan springa maraton, är jag tämligen övertygad om att även jag kommer klara av de där dryga 42 kilometerna en vacker dag.
För nog är det väl en dröm hos de allra flesta som löptränar, att få springa ett maraton?
Nästa år är det som bekant En Svensk Klassiker som gäller för min del. Men, det kanske inte är omöjligt att kombinera det med ett långt lopp av speciell karaktär...?
/A.
Bantning är ingenting för mig
Sedan jag började löpträna har jag verkligen gått upp i vikt! Allt är löpningens fel! Eller, snarare är det väl så att jag inte sprungit på evigheter och kroppen och hjärnan är inställd på att äta lika mycket som tidigare. Så egentligen är det kanske sedan jag slutade löpträna, beroende på hur man ser det. Utan löpningen hade inte kroppen varit inställd på mat i mängder. Men, lika glad är jag för det! Hade det varit för bara ett år sedan hade jag inte tagit det på det sättet. Då hade det varit lite mer åt det panikartade hållet.
Det enda jobbiga nu är att jag måste hoppa i jeansen på morgonen. Börjar på det översta trappsteget och hoppar mig sedan ner. Vid det nedersta trappsteget brukar jeansen sitta på plats.
Med tanke på hur stressigt jag brukar ha det på morgonen är detta ett irriterande och tidskrävande moment. Ska därför bli skönt att få börja springa igen, även av den anledningen. För att slippa hoppa i jeansen på morgonen. Då kan jag istället njuta en minut extra av mitt kaffe och kanske hinna se hela nyhetssändningen på Nyhetsmorgon.
Jag älskar mat. Och kaffe. Och löpning. Bantning är helt enkelt ingenting för mig.
/A.
Misstag
Råkade av misstag klicka in på en blogg igår, en pro-ana-blogg där det uppmuntrades till 200 kcal/dag tillsammans med laxermedel. Inspirationsbilder fanns det gott om - benrangel vars kroppar beskrevs som perfekta. I en av kommentarerna var det en tjej som tackade för en underbar blogg som inspirerat henne till att gå ner i vikt. Just vid det tillfället hade vågen visat 49 kilo för första gången, och tjejen var alltså överlycklig över resultatet och skulle "självklart" fortsätta att gå ner.
Det är sjukt. Att människor är sjuka och lider av ätstörningar är beklagligt och oerhört tragiskt. Att människor är sjuka, skyltar med det och uppmuntrar till självsvält är mer än beklagligt och tragiskt. Det finns inte ord för att beskriva hur hemskt det är. Om fel personer besöker sådana sidor vid fel tidpunkt i livet kan det verkligen få katastrofala följder.
Jag tänker aldrig någonsin besöka denna blogg igen. Aldrig någonsin. Jag hoppas att de personer som nu verkade vara trogna besökare också tar samma beslut.
Nu över till någonting roligare! Jag åker till Britta för en lång och härlig promenad i solen! Lördagar när de är som bäst! :)
/A.
Önskan
Facebook-chatt mellan mig och Malin, en torsdagkväll klockan 23.10. Saker och ting är precis som vanligt. Prat om ditten och datten fram till midnatt. Ibland kommer vi till och med fram till någonting vettigt...
/A.
Bajamajor vs. The Ark
Av en händelse kom jag över detta citat. Vilhelm Moberg ska tydligen ha sagt det någon gång. Carpe Diem, i Mobergs version.
Jag sitter och funderar över den närmaste framtiden. Sommaren.
Jag funderar på vilka lopp jag ska springa. Göteborgsvarvet är helt spikat, anmäld och klar. Prinsens minne har jag också i bestämt mig för att springa. Sedan är det Växjöloppet som är det stora tvivlet. Det är väldigt lockande, men samtidigt lite skrämmande. Om jag ska springa Växjöloppet blir det varianten som är 10 km. Det är inte riktigt min favoritdistans, den där milen. Det är lockande, men som sagt, lite läskigt.
Funderar också på övriga aktiviteter under sommaren. Min träningspartner Ida försöker lura med mig på Siesta, 2-4 juni. Jacqueline försöker med Peace and Love, 28 juni-2 juli. The Ark kommer till Siesta, så det är i stort sett bestämt. Peace and Love är ungefär i samma läge som Växjöloppet. Lockande, men lite läskigt. Bajamajor och Alek är inte som Yin och Yang. Snarare precis tvärtom. Om The Ark kommer till P&L kan det dock bli så att det lockande vinner över det läskiga. Att The Ark går segrande ut striden med bajamajorna.
"Ta vara på ditt liv för nu är det din stund på jorden"
Citatet såg jag på startsidan till P&L. Det är alltså min stund på jorden nu. Jag borde kanske ta tillvara på den och kasta mig ut i det okända? Springa ett millopp och åka på festival med risk för regn, lera och bajamajor...
/A.
Snö eller sol?
Fick en akut längtan till Idre nu. Innan idag var min sommarlängtan stor, med grillning och långa kvällar i tankarna. Nu däremot, lockar istället långa backar med solsken och korvgrillning vid värmestugan. Mys.
/A.
Jag skiter fullständigt i Beach 2011!
Samma visa, år ut och år in. Denna beach.
Om Beach 2011 är en motivation till att träna - tycker jag att Beach 2011 till viss del är bra. Jag önskar bara att fler personer skulle vara mer intresserade av en stark kropp, bra kondition och en hälsosam livsstil, än att bara nå drömkroppen.
Jag kan helt ärligt säga att jag verkligen inte bryr mig om Beach 2011. Jag kunde faktiskt inte bry mig mindre! Jag och Ida diskuterade sjuka skönhetsideal igår. Hur mycket vissa bloggare påverkar främst unga tjejer till att svälta sig själva i tron om att det är rätt väg att gå. Det är skrämmande.
År 2011 är året då jag ska bygga upp en stark kropp som kan springa långt och snabbt, som håller sig skadefri och som håller i längden. Träning över huvud taget, men speciellt löpning, ger så otroligt mycket. Så mycket träningsglädje, så mycket energi. Att det håller kroppen i trim är självklart kul, men det är något jag ser som en bonus.
Den lilla styrkeutmaningen med Carro, där armmusklerna ska mätas för att se om armhävningar och dips kan ge resultat, är alltså bara ett experiment. Jag trånar inte efter ytliga muskler, i första hand vill jag bli stark - inifrån och ut.
/A.
Tillbakablick
Ja, jag och Andreas är bundisar. Typ. ;)
/A.
Det bästa av två världar
Den är lustig, den där tönt-stämpeln som orkesterspel ofta får. Hur töntigt är det inte att springa omkring på en gräsmatta och jaga en boll i 90 minuter, egentligen? Ändå ses inte idrott som töntigt på något vis, någon gång. Musik däremot, är bara coolt när det handlar om rockband eller artisteri på väldigt hög nivå. Amatörer som utövar musik blir lätt lite töntigt. I andras ögon.
För mig är musik underbart, att lyssna på och att utöva. Känslan av att sitta i en symfoniorkester och riskera sin hörsel för trumpeterna och trombonerna på hyllan bakom, är fantastisk. Det är svårt att förklara, det måste upplevas. Det är lite som den underbara känslan efter ett intervallpass, då man är så trött att man faller ihop på marken och är nära att spy, men samtidigt älska känslan. Tycka om illamåendet.
Musik och träning är helt enkelt den bästa kombinationen, det ger mig det bästa av två världar.
Underbara lagkamrater.
Ur en av många konserter som gjordes med Landslaget i Blåsmusik, sommaren 2009.
/A.
