Vanliga livet
Väntar lite med den tredje delen av Helsingborgäventyret och skriver ett litet inlägg om nutiden istället.
Sommaren har varit en näst intill helt träningsfri period. Först och främst på grund av foten - där sprack all planerad löpträning. Det andra var den eviga förkylningen som höll i sig i fem veckor.
Med tanke på vad sommaren har haft att erbjuda, känner jag mig inte i toppform just för tillfället. Har inte riktigt brytt mig om saken nu i sommar utan lämnat det till framtiden.
Framtiden är här nu! Nu nedrans är jag motiverad som aldrig förr! Jag kan inte minnas att jag har varit såhär motiverad till att träna någonsin förut. Min lite smått nedgångna kropp är snart ett minne blott!
Som ni säkert förstår handlar denna nystart inte om någon bantning av något slag. Det handlar helt enkelt om att bli stark inifrån och ut. Jag vill ha tillbaka min kropp och min form! Kondition och muskler är det jag vill åt!
I söndags blev det styrketräning med fokus på triceps, biceps och mage. Igår fick benen sig en rejäl omgång. (Det känns idag kan jag avslöja...) Idag gav jag mig ut på en cykelrunda innan jobbet. 2,5 mil fick det bli. Ingen jätterunda precis, men bättre än ingening alls.
Välkommen tillbaka motivation! Välkommen tillbaka in i mitt liv, du dagliga träning! Ja, till och med välkommen vardag!
/A.
Sommaren har varit en näst intill helt träningsfri period. Först och främst på grund av foten - där sprack all planerad löpträning. Det andra var den eviga förkylningen som höll i sig i fem veckor.
Med tanke på vad sommaren har haft att erbjuda, känner jag mig inte i toppform just för tillfället. Har inte riktigt brytt mig om saken nu i sommar utan lämnat det till framtiden.
Framtiden är här nu! Nu nedrans är jag motiverad som aldrig förr! Jag kan inte minnas att jag har varit såhär motiverad till att träna någonsin förut. Min lite smått nedgångna kropp är snart ett minne blott!
Som ni säkert förstår handlar denna nystart inte om någon bantning av något slag. Det handlar helt enkelt om att bli stark inifrån och ut. Jag vill ha tillbaka min kropp och min form! Kondition och muskler är det jag vill åt!
I söndags blev det styrketräning med fokus på triceps, biceps och mage. Igår fick benen sig en rejäl omgång. (Det känns idag kan jag avslöja...) Idag gav jag mig ut på en cykelrunda innan jobbet. 2,5 mil fick det bli. Ingen jätterunda precis, men bättre än ingening alls.
Välkommen tillbaka motivation! Välkommen tillbaka in i mitt liv, du dagliga träning! Ja, till och med välkommen vardag!
/A.
Part two
Ängelholm, Skälderviken. Torsdagen den 4 augusti. Vaknade ett flertal gånger under natten på grund av smärtan. Ja, jag vill faktiskt kalla det för smärta. Ryggen, benen (!) baken, armarna. Allt som går att ha ont i, hade jag ont i. Ja, ungefär så. Lite överdriver jag kanske nu, men det var grymt mycket träningsvärk jag vaknade till. Eller jag och jag vet jag egentligen inte, skulle nog vilja inkludera Ida i träningsvärken också.
Stapplade upp ur sängen och tog oss till frukostserveringen. Ett gäng pensionärer hade definitivt sett piggare ut än vad vi gjorde. Vid frukosten möttes vi av resans kanske största besvikelse... kaffet! Eller ska jag säga det så kallade kaffet? Trots att jag är kaffeberoende och måste ha kaffe på morgonen, kunde jag inte få i mig det. Det smakade som svagt pulverkaffe med en konstig bismak. Annars en god frukost som gav oss energi i åtminstone några mil.
Nog om kaffet och frullen! Tog god tid på oss och begav oss sedan mot Ängelholm via cykelvägen längs med vattnet. Mycket trevlig liten väg. Kunde dock inte uppskatta den särskilt mycket med tanke på svårigheterna att sitta på sadeln. Efter ett tag accepterade dock kroppen smärtan och det gick relativt enkelt att trampa på igen. Väl inne i Ängelholm blev det helt plötsligt väldigt svårt att hitta. Vi hade kartor, men inte hjälpte det inte. Att vi sedan frågade 5-10 personer om vägen och fick olika svar varje gång bidrog till förvirringen.
Vi insåg att Ängelholm är en riktig cykelstad, men att den ändå inte riktigt är anpassad för cyklister. Halvmetern man hade att röra sig på medan bilar susade förbi på insidan var lite knapp. Lite lätt obehagligt faktiskt. Efter ungefär 1,5 timme inne i Ängelholm förstod vi åt vilket håll vi skulle. (Tack till mannen med kollen på Nettos parkering!) Vi lyckades äntligen hitta cykelspåret som skulle ta oss till Helsingborg!
Det var tur att vi bara hade 4 mil att cykla denna dag. Det kändes att kroppen hade fått jobba dagen innan. Hallandsåsen hade gjort sitt, kan man säga! Efter att ha passerat diverse samhällen och byar var vi alltså framme i Helsingborg. Kattarp, Hasslarp, Allerum... Listan på orter kan göras lång! Vi virrade självklart omkring i Helsingborg ett bra tag innan vi hittade till vandrarhemmet, som givetvis inte hade öppet när vi kom. En glass och en dricka senare var (tack och lov!) receptionen redo att ta emot två mindre fräscha brudar som mer än någonting annat längtade efter en dusch. Ska kanske tilläggas att det var 27 grader i skuggan de här dagarna!
Vi duschade, fixade oss minimalt mycket, gick ut och käkade och åkte sedan med en proppfull buss till Sofiero där den här mannen väntade...
To be continued...
/A.
Stapplade upp ur sängen och tog oss till frukostserveringen. Ett gäng pensionärer hade definitivt sett piggare ut än vad vi gjorde. Vid frukosten möttes vi av resans kanske största besvikelse... kaffet! Eller ska jag säga det så kallade kaffet? Trots att jag är kaffeberoende och måste ha kaffe på morgonen, kunde jag inte få i mig det. Det smakade som svagt pulverkaffe med en konstig bismak. Annars en god frukost som gav oss energi i åtminstone några mil.
Nog om kaffet och frullen! Tog god tid på oss och begav oss sedan mot Ängelholm via cykelvägen längs med vattnet. Mycket trevlig liten väg. Kunde dock inte uppskatta den särskilt mycket med tanke på svårigheterna att sitta på sadeln. Efter ett tag accepterade dock kroppen smärtan och det gick relativt enkelt att trampa på igen. Väl inne i Ängelholm blev det helt plötsligt väldigt svårt att hitta. Vi hade kartor, men inte hjälpte det inte. Att vi sedan frågade 5-10 personer om vägen och fick olika svar varje gång bidrog till förvirringen.
Vi insåg att Ängelholm är en riktig cykelstad, men att den ändå inte riktigt är anpassad för cyklister. Halvmetern man hade att röra sig på medan bilar susade förbi på insidan var lite knapp. Lite lätt obehagligt faktiskt. Efter ungefär 1,5 timme inne i Ängelholm förstod vi åt vilket håll vi skulle. (Tack till mannen med kollen på Nettos parkering!) Vi lyckades äntligen hitta cykelspåret som skulle ta oss till Helsingborg!
Det var tur att vi bara hade 4 mil att cykla denna dag. Det kändes att kroppen hade fått jobba dagen innan. Hallandsåsen hade gjort sitt, kan man säga! Efter att ha passerat diverse samhällen och byar var vi alltså framme i Helsingborg. Kattarp, Hasslarp, Allerum... Listan på orter kan göras lång! Vi virrade självklart omkring i Helsingborg ett bra tag innan vi hittade till vandrarhemmet, som givetvis inte hade öppet när vi kom. En glass och en dricka senare var (tack och lov!) receptionen redo att ta emot två mindre fräscha brudar som mer än någonting annat längtade efter en dusch. Ska kanske tilläggas att det var 27 grader i skuggan de här dagarna!
Vi duschade, fixade oss minimalt mycket, gick ut och käkade och åkte sedan med en proppfull buss till Sofiero där den här mannen väntade...
To be continued...
/A.
Rapport
Nu, mina vänner, kände jag att det var dags att återuppliva den här lilla bloggen. Mycket har hänt sedan sist. Det viktigaste först... Helsingborgsäventyret!
Onsdagen den 3 augusti stod jag och Ida beredda att ge oss av klockan 08.00. Med ungefär 5,5 kilo på ryggen bar det iväg.
Det blev en väldigt lång första dag. En väldigt mycket jobbigare dag än vi hade räknat med. Första stoppet blev efter två mil, då det började krångla. Orsak: Ryggen. Eller närmare bestämt ryggsäckarna. Ida fick alltså ont i ryggen redan efter två mil. Då hade vi tolv kvar att cykla den dagen.
Efter ytterligare två kände även jag av det, men inte fullt så mycket som Ida. Vi kämpade på, trampade och trampade och befann oss mitt emellan två samhällen. Vi befann oss i vad som just då kändes som Världens ände. På en skogsväg just där, i Världens ände, stannade vi för en 10 minuter lång paus. Ryggarna värkte, men för min del var det en annan del som värkte mer än någonting annat... bakdelen!
Aldrig någonsin har jag fått så ont av att cykla förut. Det kanske i och för sig inte är så konstigt med tanke på sträckorna jag cyklat tidigare, men nedrans vad ont det gjorde! Om jag satt långt bak på sadeln gjorde det ont i sittbenen, det kändes ungefär som stora blåmärken. Satt jag längre fram gjorde det ont, men på ett annat sätt. Jag valde mestadels det senare alternativet, vilket resulterade i sårliknande områden orsakade av sadeln! Hur som helst - slut på gnäll!
Vi fortsatte med Laholm i sikte. Laholm var dagens lunchstopp, men med tanke på alla våra små pauser på diverse skogsvägar i Världens ände med omnejd tog det ganska lång tid innan vi fick vår efterlängtade lunch. Ska kanske tilläggas att vi vid vissa tillfällen hade lite svårt med navigeringen. I Lahom blev det lunch på Roffes klockan 15.00. Kanske inte någon större smakupplevelse, men det var mat och det var det viktiga just då.
Vi tog en rejäl paus i Laholm där vi passade på att fylla på vatten och att sträcka ut ryggarna ordentligt. Vi gick in på turistbyrån för att fråga om vägen ut ur Laholm. Vi visste sedan tidigare att vi skulle cykla över Hallandsåsen. Jag hade inte funderat så mycket på det, tänkte inte att det kunde vara så farligt. Inne på turistbyrån, med 10 mil i benen, en värkande rygg och en sårig bak, fick jag lite lätt panik...
- Hur långt är det uppför Hallandsåsen då?
- Det är ju ungefär en mil.
- En mil?!? Menar du att jag ska cykla en mil uppför?
- Ja, det är en mil. Men jag har sett cyklister där förut, så det kan gå.
Efter att ha ägnat en timme åt att försöka hitta ut ur Laholm, var vi inte superpositiva. Idas förslag var tåget. Aldrig! Ska vi cykla till Skälderviken, så ska vi. Sagt och gjort! Till slut hittade vi rätt väg och cyklade mot den skräckinjagande Hallandsåsen. Från att själva stigningen började till motellet på toppen var det 3,6 kilometer. Tack för det, kära turistbyrå!
Vi pustade ut, köpte glass och godis, fyllde på dricka och ringde till vandrarhemmet och meddelade att vi skulle komma senare än planerat. Även om det hade varit en lång dag med mycket krångel och krämpor var inte själva cyklingen särskilt jobbig! Benen var förhållandevis pigga och huvudet nu fyllt av positiva tankar efter att ha lämnat Hallandsåsen bakom oss.
Mot Ängelholm! Passade på att stanna och ta lite kort i solnedgången vid ett stort fält i samband med att vi läste kartan...
Vi hade en jobbig sista bit med motvind till Ängelholm och enkla fem kilometer från Ängelholm till Skälderviken. Väl framme i Skälderviken kraschlandade vi i sängarna på vandrarhemsrummet och orkade inte ens gå och äta. Godis fick räcka. Efter en ansträngande dag med ett antal felkörningar och 14 mil på sadeln var sömn allt vi behövde...
To be continued.
/A.
Onsdagen den 3 augusti stod jag och Ida beredda att ge oss av klockan 08.00. Med ungefär 5,5 kilo på ryggen bar det iväg.
Det blev en väldigt lång första dag. En väldigt mycket jobbigare dag än vi hade räknat med. Första stoppet blev efter två mil, då det började krångla. Orsak: Ryggen. Eller närmare bestämt ryggsäckarna. Ida fick alltså ont i ryggen redan efter två mil. Då hade vi tolv kvar att cykla den dagen.
Efter ytterligare två kände även jag av det, men inte fullt så mycket som Ida. Vi kämpade på, trampade och trampade och befann oss mitt emellan två samhällen. Vi befann oss i vad som just då kändes som Världens ände. På en skogsväg just där, i Världens ände, stannade vi för en 10 minuter lång paus. Ryggarna värkte, men för min del var det en annan del som värkte mer än någonting annat... bakdelen!
Aldrig någonsin har jag fått så ont av att cykla förut. Det kanske i och för sig inte är så konstigt med tanke på sträckorna jag cyklat tidigare, men nedrans vad ont det gjorde! Om jag satt långt bak på sadeln gjorde det ont i sittbenen, det kändes ungefär som stora blåmärken. Satt jag längre fram gjorde det ont, men på ett annat sätt. Jag valde mestadels det senare alternativet, vilket resulterade i sårliknande områden orsakade av sadeln! Hur som helst - slut på gnäll!
Vi fortsatte med Laholm i sikte. Laholm var dagens lunchstopp, men med tanke på alla våra små pauser på diverse skogsvägar i Världens ände med omnejd tog det ganska lång tid innan vi fick vår efterlängtade lunch. Ska kanske tilläggas att vi vid vissa tillfällen hade lite svårt med navigeringen. I Lahom blev det lunch på Roffes klockan 15.00. Kanske inte någon större smakupplevelse, men det var mat och det var det viktiga just då.
Vi tog en rejäl paus i Laholm där vi passade på att fylla på vatten och att sträcka ut ryggarna ordentligt. Vi gick in på turistbyrån för att fråga om vägen ut ur Laholm. Vi visste sedan tidigare att vi skulle cykla över Hallandsåsen. Jag hade inte funderat så mycket på det, tänkte inte att det kunde vara så farligt. Inne på turistbyrån, med 10 mil i benen, en värkande rygg och en sårig bak, fick jag lite lätt panik...
- Hur långt är det uppför Hallandsåsen då?
- Det är ju ungefär en mil.
- En mil?!? Menar du att jag ska cykla en mil uppför?
- Ja, det är en mil. Men jag har sett cyklister där förut, så det kan gå.
Efter att ha ägnat en timme åt att försöka hitta ut ur Laholm, var vi inte superpositiva. Idas förslag var tåget. Aldrig! Ska vi cykla till Skälderviken, så ska vi. Sagt och gjort! Till slut hittade vi rätt väg och cyklade mot den skräckinjagande Hallandsåsen. Från att själva stigningen började till motellet på toppen var det 3,6 kilometer. Tack för det, kära turistbyrå!
Vi pustade ut, köpte glass och godis, fyllde på dricka och ringde till vandrarhemmet och meddelade att vi skulle komma senare än planerat. Även om det hade varit en lång dag med mycket krångel och krämpor var inte själva cyklingen särskilt jobbig! Benen var förhållandevis pigga och huvudet nu fyllt av positiva tankar efter att ha lämnat Hallandsåsen bakom oss.
Mot Ängelholm! Passade på att stanna och ta lite kort i solnedgången vid ett stort fält i samband med att vi läste kartan...
Vi hade en jobbig sista bit med motvind till Ängelholm och enkla fem kilometer från Ängelholm till Skälderviken. Väl framme i Skälderviken kraschlandade vi i sängarna på vandrarhemsrummet och orkade inte ens gå och äta. Godis fick räcka. Efter en ansträngande dag med ett antal felkörningar och 14 mil på sadeln var sömn allt vi behövde...
To be continued.
/A.
