Hej klassiker!

När skadorna avlöser varandra och formen är långt ifrån vad den en gång varit, kan det bli lite tufft. Motivationen är det inget fel på, den försvinner inte med skador och skavanker, men självförtroendet kan lätt få sig en törn när lungorna inte riktigt kan arbeta som förut. I fredags sprang jag 5 smärtfria kilometer i 4:50-tempo. Jag var inte dödstrött, men det var samtidigt inte superlätt. Jag är otroligt glad över att kroppen valde att samarbeta under hela rundan, att höften och fötterna inte kändes av, men känslan rent mentalt är lite tuff. Jag vet att jag snart är tillbaka, bara jag får löpträna med lite kontinuitet utan avbrott för stukade fötter och onda höfter, men att inse att man är mer än sina prestationer är stundtals väldigt svårt för en tävlingsmänniska. Med en stark tävlingsinstinkt kommer också en stor besvikelse när man inte är i samma form mentalt och fysiskt.

Jag gillar styrketräningen och vill köra 2-3 pass i veckan, men skulle helst slippa att spendera veckans alla träningspass instängd bland cyklar och vikter. Jag behöver min terapi i löpskorna.

Den andra motivationskällan är givetvis glädjen. Det är kul att träna. Men det är ännu roligare när man får en ärlig chans att utvecklas. Att få romantisera kring hemska intervallpass när man efteråt sitter nöjd på trappan och flämtar, att få springa lugna långpass och bara vara ett med musiken, naturen och de egna tankarna. Det längtar jag till. 

Något lite roligare är att jag lyckades knipa en plats till Vasaloppet! Efter två år i tv-soffan känner jag mig oerhört taggad att ta mig an de där 90 kilometerna igen, då med x antal mil i benen. Här är en som ska köpa rullskidor! Och på tal om glädje. Solen. Våren. Promenaderna.

Mycket flängande fram och tillbaka de senaste dagarna. Åkte hem i torsdags för att jobba ett par dagar och passade även på att spela lite fotboll i snön på en konstgräsplan. Åkte tillbaka efter jobbet igår och är nu på plats i min lilla lägenhet.

 

Snön har åter kommit till stan, så i förmiddags blev det en runda till Nybro för att testa spåren där. På grund av viss tidspress blev det bara drygt en mil, men det är i alla fall bättre än ingenting - och lär kännas i axlarna imorgon. Stakåkningen går ganska bra, men att diagonala är verkligen inte min grej. Så frusterande att jag inte kan få kläm på det, jag springer bara fram på något lustigt sätt. Ur min synvinkel mindre lustigt givetvis, men jag kan tänka mig att det är ganska underhållande att titta på.

 

Premiääääär! Äntligen fick jag stå på skidorna igen, trilla i den första nedförsbacken och sedan lyckas stå på benen. "Stå, stå, stå!" är som alltid mantrat som sägs högt för mig själv i alla nedförsbackar. Speciellt efter mitt möte med det här spåret med tillhörande monsterbacke inför Vasaloppet tidigare i år. Ett möte som resulterade i en blå knäskål och ömmande bakdel.

 

Men i lördags gick det ändå över förväntan. Lite dåligt fäste på slutet, men annars var det riktigt kul. Bra spår (konstsnö) och mycket trevliga människor i spåret. Det var förstås lite jobbigt också, men det ska det ju vara! Tog det lite piano och nöjde mig med 45 minuters åkning med tanke på de dryga 10 minusgraderna och förkylningen som fortfarande härjar i kroppen. Skidorna ligger dock i bilen och väntar på mig. Avvaktar till imorgon, vädret just nu är lite för stormigt och snöigt för att spåret ska locka. Väntas tydligen 40 centimeter snö inatt...

 

Det där med vurpor alltså. Jag och vurpor går lite hand i hand skulle man kunna säga. Har under mina tre månader här i Kalmar trillat i trappan på biblioteket inte mindre än fyra (!) gånger och så har vi ju den lilla incidenten vid cykelbanan som visadde sig vara ett dike under en löprunda för ett tag sedan. Jag vet inte vad jag ska kunna skylla på riktigt. Lite för ofokuserad ibland. Även om man kanske bör kunna gå nedför i en trappa utan att tappa fotfästet, utan att ha fullt fokus.

 

Grymt glad över att kunna åka skidor igen i alla fall. Och med skidåkningen kom träningsvärken. Lika väntat som välkommet. Hej axlar och skulderblad, trevligt att råkas igen.

 
Off to the gym!

/A.

 

DET HAR KOMMIT SNÖ BÅDE HÄR OCH "HEMMA"!

 

Ja, ni läste rätt. Exaterad till tusen, laddad inför att åka skidor och se om det har skett mirakel sedan jag stod på dem sist. Och sist, det var Vasaloppet det. Måste dock lära mig det där med att valla, det är inte riktigt något jag ser fram emot, men hoppas på hjälp från en inte jättekunnig bror (men då kanske jag i alla fall slipper att göra jobbet själv, hehe). Finns det ingen quick-fix?

 

 

Snö alltså. Som jag har längtat. Och inte nog med det - en pluggfri kväll med tända ljus och en film som underhållning istället för böcker. Funderar på att slänga ihop något ätbart med så mycket socker som möjligt, eller kanske ta en sväng till OKQ8 och inhandla något som hör hemma i samma kategori som det föregående. För att det är tisdag, för att jag är vansinnigt trött på min förkylning och för att jag idag har skrivit den där fruktansvärda tentan som med största sannolikhet får göras om i januari. Just nu kunde jag inte bry mig mindre - just nu vill jag bara ha godis.

 

/A.