Supporter
Dagarna går och knät sitter där det sitter. Är positivt överraskad över att jag nu kan gå en promenad utan att det gör megaont i knät, så länge jag inte rör det i sidled är det inga större problem.
Lagom jobbigt att stå vid sidan av, men ändå riktigt kul att heja. Peppade högljutt till höger och vänster och stod där löparna bara hade 1 km kvar. Jag älskar lopp!
Jag antar att det inte kommer som någon direkt överraskning om jag skriver att jag är bitter. Lite mer överraskande är nog att jag faktiskt är hoppfull. Fotbollsplanen känns för tillfället en bra bit bort, men om det fortsätter såhär borde jag i alla fall kunna springa rakt fram på plant underlag om en vecka eller så. Har blivit rekommenderad en sjukgymnast som jag ska kontakta imorgon, fullt fokus på att bygga upp styrkan runt omkring knät för att bli starkare än jag var och är nu.
Besökte gymmet igår innan jag agerade supporter på Drottning Margaretaloppet. 45 minuter med diverse övningar för främst axlar, armar och mage. Blir något begränsad av att inte kunna böja knät hur som helst, men fick ihop ett helt okej pass ändå. Snabbt in i duschen och sedan iväg för att heja på Frida. Har aldrig mött en person som är så förtjust i 2XU som just Frida, och nog var hon snygg i sin snabba outfit!
Lagom jobbigt att stå vid sidan av, men ändå riktigt kul att heja. Peppade högljutt till höger och vänster och stod där löparna bara hade 1 km kvar. Jag älskar lopp!
I skrivande stund sitter jag hemma hos mor och far i trädgården. Jobb imorgon och på lördag innan jag återvänder till Kalmar för den absolut sista slutspurten. Hann besöka gymmet en snabbis imorse, på programmet stod breda och smala latsdrag, sittande rodd, skivstångsrodd och ryggresningar, eller helt enkelt: rygg.
Hoppas på en trevlig jobbhelg och ber till gudarna om bra läkkött. Positiva tankar!
/A.
Efter solsken kommer värsta regnet
Att skada knäna har alltid varit min största fasa. Sett en efter en försvinna från fotbollsplanen på grund av att knäna inte håller. Hittills har jag klarat mig med krångliga fötter, som visserligen kan vara krångliga nog, men hellre det än krångliga knän.
Igår spelade jag match med b-laget här i Kalmar. En lite småseg match, seg i huvudet och kom aldrig riktigt igång. 20 minuter från slutet i andra halvlek fastnar jag med foten i gräset och vrider knät inåt. Hör och känner hur något knakar till och smärtan infinner sig. Bärs av planen och är orolig över att det ska vara något allvarligt, men är ganska snabbt på fötter igen. Går lite och det känns okej. Cyklar sedan hem, vilket känns mer än när jag går, men ingen direkt smärta. Ber en stilla bön att vakna helt smärtfri.
Så blev det inte. Vaknade varje gång jag rörde mig, och kunde helt enkelt inte böja på knät. Klockan 5 imorse fick jag nog och ringde mamma i panik, därefter sjukvårdsupplysningen som skickade mig till akuten. Mellan 06.00 och 10.30 befann jag mig sedan på akuten. Röntgade knät (lite onödigt kan jag dock tycka) men inga skelettskador, istället ett skadat inre ledband. Fick en ny tid hos ortopeden om 10 dagar eftersom jag är idrottsligt aktiv. Tack sjukvården! Enligt läkaren bör jag vara helt smärtfri då, men ny undersökning ska ändå göras för att säkerställa att allt är bra.
Såhär några timmar senare är jag hoppfull. Har rört på knät så mycket jag har kunnat och det känns oerhört mycket bättre än inatt och imorse. Rejält rädd för att det ska bli en ny never-ending-story men oändligt glad över att det inte var korsbandet som var skadat och över att ledbandet bara är uttänjt.
Imorgon skulle jag sprungit Drottning Margaretaloppet. Får snällt agera supporter och spara mig till andra tävlingar senare i år...
Ingen repris av förra året imorgon - värre saker har dock hänt.
/A.
Mörka siffror
Jag sitter nu på ett tåg som rullar genom Småland. Påväg till östkusten för att ägna dagen åt att förbereda en presentation och spela match. 10 dagar, sedan är terminen slut, på gott och ont. Igår spelade vi match och förlorade med 4-1. Att ägna 7 timmar åt en match och förlora gör inte söndagen fantastisk. Att SD fick närmare 10 % i europaparlamentsvalet är inte heller fantastiskt. Det är fruktansvärt. Skriver sällan om politik och samhällsfrågor då det här ska föreställa en träningsblogg, men ibland är ett undantag på sin plats.
Jag är så oerhört rädd inför den framtid vi står inför. Front National, 25 % av rösterna i Frankrike? Hur är det möjligt? Året är 2014, det är knappt 70 år sedan andra världskriget, och partier som det nyss nämnda är på frammarsch. Det är ta mig tusan helt otroligt. När ska världen vakna upp och inse att alla människor är lika mycket värda, inse att det är mer eller mindre slumpartat vilket land man är född i, inse att medmänsklighet och empati är två "egenskaper" som bör gå före i princip allt annat? Ett parti som vill införa dödsstraff och förbjuda all utomeuropeisk invandring?!
Jag hoppas innerligt att riksdagsvalet i höst visar helt andra siffror, men jag är rädd att det inte kommer göra det. Fram tills dess gäller det att fortsätta väsnas, fortsätta ta diskussionerna mot de som "inte är rasister, men...".
Jag är så upprörd att jag inte vill sitta på det här tåget längre. Jag vill ut, ta på mig löparskorna och springa en lång runda för att rensa hjärnan. Sedan kanske jag kan fokusera på de 90 % som faktiskt inte vill skicka främlingsfientliga representanter till EU, och kanske bli på lite bättre humör igen. Det finns kanske hopp om framtiden trots allt.
För att knyta ihop säcken och återgå till fotbollen igen. Igår var vi inte riktigt på hugget. Vi fick inte till vårt spel och var en sekund efter istället för en sekund före, tog beslut som gav motståndarna chansen att lägga in bollen. Vi var helt enkelt inte riktigt på tårna. Vi som tillhör 90 procent av befolkningen får definitivt inte ställa ut skorna på planen. Det är nu det gäller, vi måste vara på tårna - och möta bollen.
/A.
Fotboll, fotboll, fotboll
Den här veckan är verkligen fotbollen det som är i fokus, men jag har faktiskt ingen som helst anledning att klaga. I måndags var det match med b-laget. Jag spelade libero och vi vann med 5-1. En vinst är alltid en vinst!
Igår var det fotbollsträning i fantastiskt väder med fotbollstennis, skott och liknande, en lattjo träning med enbart roliga övningar. Efter en sådan träning är det inte ens jobbigt att komma hem lite senare än planerat och tvingas handla, laga mat och städa till klockan slår 23.00.
Och så idag, spelade jag match med A-laget här i Kalmar. Det var faktiskt min premiärmatch här i Kalmar då jag vanligtvis beger mig hemåt och spelar. En riktigt rolig match som slutade med en 4-2-vinst. 90 roliga minuter med positiv stämning och riktig kämpaglöd. Dessutom bjöds det på finväder även idag. Slängde precis ett öga på klockan och insåg att den var 22.43 - en timme mer än vad jag trodde... Så, med de orden är det nog bäst att säga godnatt!
/A.
Göteborgsvarvet, revanschen!
I fredags kväll fick jag ett sms med en hälsning från två rutinerade rävar. "Hej Alexandra! Gå ut lugnt imorgon så kommer det gå jättebra. Lycka till!" Denna lilla hälsning tog jag faktiskt på största allvar under gårdagen. Tänkte på att hålla ner tempot i början, känna av kroppen, benen, värmen. Men vi tar det väl från början!
Jag och Lisa åkte mot Göteborg ganska tidigt i lördags, ville vara ute i god tid, hinna hämta nummerlappar, äta, stå i bajamajaköer och annat smått och gott. På plats mötte vi upp Mathilda, drack lite vatten, tog de obligatoriska korten med nummerlappar och nervösa flin och sedan var det dags för mig att dra mig till startfållan.
Mina tankar inför loppet var att ta det lugnt i början, att inte ha någon speciell tid i sikte och att sträva efter en så bra känsla som möjligt. Att göra high-five med barnen längs med banan och ta det lite piano. Starten gick och jag började ganska lugnt. Till en början kändes benen sega som tusan, men efter bara ett par kilometer kändes det bättre, jag kände mig pigg och hoppfull. Hade delat upp loppet i några olika etapper för att göra det mentalt lättare. Först skulle jag fram till bron, sedan över bron, passera 10 kilometer, fram till bron, över bron och sedan bara köra på de sista kilometerna. Anledningen till denna försiktiga målsättning är helt enkelt att jag på grund av skador endast sprungit 12 mil i år, bortsett från allt spring på fotbollsplanen.
Efter fem kilometer kändes det fortsatt bra och jag började trycka på lite. Benen svarade och andningen kändes lätt så jag fortsatte i samma tempo. 10 kilometer passerades och jag började inse att jag låg ganska bra till tidsmässigt. Här bestämde jag mig för att fortsätta köra på, slut på tankar om att ta det lugnt och njuta, nu fick det bära eller brista.
Allt kändes bra hela vägen fram till efter den andra bron. Då, som på en given signal kändes benen trötta och viljan fick kopplas in. Började bli lite ilsken och hojtade till folk att hålla höger. Hur svårt ska det vara egentligen? Avenyn som de flesta brukar tala gott om var som vanligt en kamp och en kramp. Avenyn är synonymt med ont i magen och extremt tunga ben. Pratade med mig själv, snabb och stark, snabb och stark varvat med håll ihop det här nu, våga inte sakta ner! 3 kilometer kvar och det kändes som flera mil. Tog rygg på ett par grabbar men fick släppa efter ett tag. Fokuserade på en kilometer i taget. Så kom den, den där förlösande 20-kilometersmarkeringen där det äntligen är möjligt att känna glädje över att snart vara i mål. Tryckte ut det allra sista ur benen och kom in i mål på 1.42.51 - NYTT PERSONBÄSTA och ett tämligen ohärligt astmaanfall.
Hamnade i läkartältet, fick några doser medicin, fick tillbaka andningen, blev undersökt av en läkare som konstaterade att lungorna fortfarande pep och fick sitta kvar på en stol i det där tältet ett tag. Sedan stapplade jag vidare, tryckte i mig en banan och en kexchoklad, tackade kroppen och ägnade resterande delen av eftermiddagen åt att vara lika delar lycklig och illamående. Mellan alla illamåendepauser som tvingade mig till att ligga ner på marken och bara andas hejade jag och Sandra fram övriga i gänget. Det är alltid lika kul att se hur lite pepp och hejarop kan höja tempot den sista biten in i mål.
Jag är så ofantligt glad över att jag kunde springa och njuta i 15 kilometer. Över ett nytt personbästa, trots highfivande med massa barn och riktigt kämpiga 6 kilometer. Så glad över att vara hyfsat skadefri. Tack kroppen, tack Göteborg - det här får vi göra om igen!
/A.
Varvet
Sitter på mässan på Göteborgsvarvet och snor lite el för att ladda mobilen. Pastan är i magen och vi är redo för ett roligt varv runt stan. Nu kör vi!
/A.
/A.
Alexandra ärthjärna till er tjänst
Alexandra ärthjärna tappade en gång en gymbänk på sin fot. Foten blev blå och det var bara dagar kvar till göteborgsvarvet...
Inför förra årets varv, lyckligt ovetandes om vad som som väntade...
Jag orkar inte med min klantighet! Skulle ställa in bänken på gymmet och satte inte i spärren ordentligt... PANG! Rätt ner på foten. Ett högt skrik och lite hoppande, sedan var det bara att fortsätta. Ja, jösses, min klantighet eller om jag nu ska våga kalla det otur, är en never ending story. Foten gör ont när jag går, men efter 5-10 minuter känner jag inte av det. Det "gnisslar" och "hackar" ovanpå foten när jag böjer på tårna, är nog någon sena som hamnat fel eller kluvits på mitten eller så. ;) Nåväl, värre saker har hänt! Några dagars löpvila är säkerligen bara bra inför 21 kilometer.
I måndags spelade jag match här i Kalmar, vinst med 7-1 och en riktigt rolig match att spela, även för mig som var libro. I tisdags besökte jag gymmet och for sedan iväg på en ruskigt rolig fotbollsträning med massa skottövningar och annat kul. Och så igår, mage och rygg på gymmet. Jag ska vara ärlig - gymmet känns inte alls lockande för stunden, men det är bara att kämpa på och genomföra de där passen. Idag hoppar jag över fotbollsträningen och sysselsätter mig med cykeln på gymmet.
Sedan bär det av hemåt imorgon igen, ingen match för min del den här helgen, bara jobb och en dagstripp till Göteborg. Ska bli riktigt roligt, tänker lämna nervositeten hemma och bara njuta av folkfesten och lördagens förhoppningsvis ruskigt pigga ben.
/A.
180
Dagarna går i 180 och helgen var inget undantag. Efter några timmar på biblioteket i fredags satte jag mig i bilen och åkte hem och till jobbet. Hem ganska sent, åt och gick och lade mig. Upp tidigt och iväg för att jobba och sedan direkt till match. Ny match, ny förlust och ingen ingående beskrivning behövs den här gången heller.
Humöret var i botten. Så totalt nedkört i botten som man bara kan tänka sig. Men så var det den årliga logfesten på kvällen, och den kan man inte missa TROTS derbyförlust och dåligt humör. Som vanligt blev det en fantastiskt rolig kväll och natt med dans, dans, dans (!) med härligt folk. Det går inte att beskriva en riktig logfest i ord, den måste helt enkelt upplevas. Klockan hade passerat 4 när jag kom hem, och bara några timmar senare var det dags att stiga upp. Lek med brorsbarnen i några timmar och sedan tillbaka till Kalmar igen.
Det var den helgen det!
Nu sitter jag med en kopp kaffe i handen och laddar inför match. Måndagar är matchdag här i Kalmar, ska bli kul om jag bara lyckas tagga till lite. I övrigt så är det ju faktiskt varvetveckan, och nervositeten borde smyga sig på. Tror dock inte det blir så nervöst i år, inga direkta mål, i år ska jag fokusera på en bra känsla loppet igenom och så får det gå som det går.
/A.
Den lilla listan
För ett par veckor sedan blev jag utmanad av Pernilla att svara på ett antal frågor. Jag brukar stoltsera med att minnet är kort men bra, men det kan jag knappast påstå i det här fallet då det helt fallit i glömska. Hur som helst, here we go!
1. Vilken typ av löpare är du?
Jag är en sådan där som älskar att nörda ner mig i diverse bloggar, tidningar och artiklar, men som när det väl kommer till kritan egentligen bara springer. Planerar inte löppassen veckor i förväg utan kör lite efter dagsformen, mycket på grund av fotbollen som kan ge rejält slitna ben emellanåt. Men snabb, det vill jag bli. Någon gång.
2. Hur länge har du löpt?
Jag har spelat fotboll sedan barnsben och därmed sprungit en hel del på fotbollsplanen, men fick upp ögonen för löpningen inför Göteborgsvarvet 2010. Två klasskompisar hade som projektarbete att springa varvet och jag och min dåvarande vapendragare fick för oss att springa för att springa snabbare än dem, utan att ha det som projektarbete. Ingenting vi pratade högt om dock... Men vi lyckades!
3. Hur mycket löper du per vecka?
Skadorna avlöser varandra i den här kroppen så mitt genomsnitt det senaste året är inte mycket att hurra för. För tillfället två fotbollsträningar och en-två match/er i veckan och utöver det 2-3 pass av varierande längd och kvalitet.
4. Vilket är ditt “feelgood” tempo?
Mellan 5:20-5:40 för närvarande. Där kan jag mala på ett bra tag.
5. Vad måste du ha med dig på ett pass?
Garmin på armen och helst lite musik/podcast i lurarna, men det senare är inget måste.
6. Varför springer du?
För att jag vill utvecklas, bli snabbare, mer uthållig och för att få fly verkligheten för ett tag. Sedan är det ju faktiskt ett intresse också, och då är det inte särskilt svårt att hitta anledningar till att ge sig ut.
7. Har du någon gång ljugit för att få springa?
Nej det tror jag inte.
8. Hur ofta köper du löparskor?
En gång om året ungefär.
9. Var/hur handlar du din löputrustning?
I favoritbutiken Team Sportia eller på internet. Inte så noga, det där.
10. Dygnets bästa springtid?
Antingen efter frukost, innan lunch, vid 11-tiden, eller vid 17-tiden efter kaffe och rejält fika. Eller det optimala, en sen sommarkväll precis innan solen går ner. Perfektion!
11. Hur ofta tävlar du?
Mot mig själv väldigt ofta, men när det gäller tävla som i tävling kanske 2-3 gånger/år hittills. Förhoppningsvis något mer i år.
12. Vilken är favoritdistansen?
8-12 kilometer. En mil skulle man kanske också kunna säga, fast inte på tävling, då är den fruktansvärd och närmast outhärdlig.
13. Har du ett mantra som du rabblar i huvudet när du blir trött?
"Snabb, stark, uthållig" och när inte det funkar "Kom igen Alexandra, det är inte farligt att bli trött, det är inte farligt att bli trött, det är inte farligt att bli trött..."
14. Springer du helst i grupp eller ensam?
Ensam, men med sällskap i lurarna. Fast grupp är också himla trevligt ibland, beror på syftet med passet.
15. Hur återställer du dig efter ett långpass?
Håll i er, här kommer ett revolutionerande svar: med mat och dryck.
16. Vilken snabbhetsträning föredrar du?
Någon form av intervallstege där intervallerna blir kortare och kortare så man kan se slutet på eländet. ;)
17. Vilket lopp drömmer du om att springa?
Ett maraton av ännu okänd karaktär.
18. Vilken kändis skulle du helst vilja springa med?
Lätt! Marcus Hellner eller Charlotte Kalla.
19. Vilka tre till fem löp- eller träningsbloggare utmanar du att fylla i den här listan?
Eftersom jag inte riktigt är först på bollen kan jag ha missat att följande redan har blivit utmanade, men jag skickar vidare denna utmaning till min namne Alexandra, till den numera ständigt cyklande Karin och till triathlon-Lina (som alla tre har bloggar jag varmt kan rekommendera).
/A.
Marcus Hellner, en otippat lång bro och Wings For Life World Run
Vilken dag jag har haft! Gårdagen innehöll bland annat en fotbollsmatch som inte behöver beskrivas mer ingående än att det blev platt fall och storförlust. Åkte tillbaka till Kalmar tidigt imorse för att hinna fram i tid att hämta ut min nummerlapp till Wings For Life World Run, ett lopp där alla intäkter går till ryggmärgsforskning och där själva loppet inte har något specifikt mål. 30 minuter efter start börjar en bil köra och jaga löparna och man springer helt enkelt tills bilen är ikapp. Samma starttid och upplägg på 34 platser i världen, där vinnaren är den som springer längst innan bilen är ikapp.
Jag anmälde mig för en vecka sedan och tänkte ta det som ett långpass inför Göteborgsvarvet. Sedan blev det inte riktigt som jag planerat då jag drog på mig en förkylning i början av veckan. 3 dagar utan träning följt av match igår gjorde att jag inte var säker på om jag skulle springa eller inte förrän jag vaknade idag. Planen var dock att ta det väldigt lugnt, kalkylatorn på loppets hemsida visade att man kommer 15 kilometer om man springer i 6:00-tempo, vilket kändes klokt med tanke på dagsformen.
Hur som helst. Så stod jag där i startfållan utan att vara särskilt taggad alls. Blev dock oerhört exalterad när jag fick syn på Marcus Hellner ett par meter ifrån mig och började med ens att se fram emot loppet. Alltså, Marcus Hellner! Ta in de orden. Det namnet. Sveriges stolthet och min idol här i livet. Starten gick och det där 6:00-tempot var såklart omöjligt att hålla i början då alla rusar som om det inte finns någon morgondag (eller några kilometer att avverka). Sedan uppenbarade sig ölandsbron. Jag hade inte ägnat den någon direkt tanke men när jag stod i startfållan insåg jag att den visst är ganska brant och lång, närmare bestämt 6 kilometer istället för typ 2 som jag hade gissat på. Den var faktiskt ingenting att oroa sig över, det blåste och var ganska kallt men jag tog det piano och kunde till och med njuta av utsikten emellanåt.
Över på Öland. Gassande sol och kylan på bron var som bortblåst. Det var väldigt mycket folk som hejade på och stämningen var sådär härlig som den bara kan vara vid diverse lopp. Fram till 10 kilometer var benen otroligt tunga och vaderna skvallrade om gårdagens 90 minuter på fotbollsplanen. Sedan släppte det helt. Konditionsmässigt var det aldrig några problem, men när även benen började rulla på utan att jag behövde mana på dem hade jag svårt att hålla mig till 15-kilometersplanen. 16 kilometer, 17 kilometer och så 18 kilometer. Här hände det. Jag passerade Marcus Hellner. Han gick visserligen, men det är av mindre betydelse. Marcus Hellner! Sedan började man ana att bilen närmade sig bakifrån och tävlingsinstinkten kopplades in. 20 kilometer blev det nya målet och tempot skruvades upp. Sedan blev givetvis halvmaran ett måste. De sista 2 kilometerna gick i 4:46 respektive 4:25-tempo. Kom in i det där fantastiska flowet när benen bara trummar på och tankarna inte är någon annanstans än i nuet. När bilen kom ikapp mig hade jag sprungit 21,6 kilometer. Halvmaran passerades på 1,52 och just idag hade jag kunnat fortsätta i 4:25-tempo några kilometer till.
Såhär några timmar efteråt är jag glad och lite sliten i kroppen. Knät gör sig påmint, men det känns ganska naturligt. Det märks att långpassen helt uteblivit men just nu är jag bara glad över att höften inte längre sätter stopp för mig. TACK KROPPEN!
/A.
