Skjut mig i huvet
När tentaångesten knackar på samtidigt som höften och foten känns som att de hör hemma på en tant 75+, då är den enda lösningen att slänga böckerna i väggen och ägna den resterande delen av kvällen åt att äta godis i soffan. Rationellt? Det kan diskuteras? Nödvändigt? Definitivt.
Gårdagens match slutade med oavgjort, varken vi eller Westbo bjöd publiken bestående av 309 (!) personer på någon målfest. 0-0. En rolig match att spela i alla fall, med klassisk derbystämning i andra halvlek. Ett oavgjort resultat betyder att vi nu har allt i våra egna händer inför nästa helg då vi, vid vinst, vinner serien. Känns spännnade och väldigt roligt, samtidigt som det givetvis hade varit extremt roligt om vi hade avgjort det i helgen.
Tenta på lördag innebär att nästa vecka blir en riktig mastodontvecka med plugg upp över öronen. Ångesten kom, som sagt, och knackade på alldeles nyss. Det enda rätta är egentligen att ägna söndagkvällen åt att plugga, men nej, jag väljer att göra precis tvärtom. Humöret är inte på topp med tanke på kroppens status. Höften kändes helt okej innan matchen igår, men idag känns den allt annat än okej - både den och foten protesterar högljutt. Antar att det betyder att jag har ytterligare en vecka med få löppass och desto fler pass på gymmet framför mig. Huvudsaken är att jag är fit for fight till helgen, men nu börjar jag bli less på det här - jag vill kunna springa hur mycket jag vill!
Movits däremot, det är bra grejer, här med låten som just nu går på repeat här hemma. Skjut mig i huvet!
/A.
I would walk 500 miles
Ibland behöver man bli påmind om gamla godingar. Dagens musik i all ära, men back in the days producerades så otroligt bra musik. Mina grupparbetsmedlemmar börjar tröttna på den här just nu, men efter två dygn och uppskattningsvis 50 genomlyssningar och lika många sångtillfällen är jag fortfarande lika frälst. Så härliga grabbar, så härlig musik. Jag hade så gärna velat uppleva 80-talet!
Man kan inte göra annat än att hoppa upp från soffan, dra på smilbanden och höja på den imaginära hatten för detta tvillingpar. Och skråla såklart. AND I WOULD WALK 500 MILES, AND I WOULD WALK 500 HUNDRED MORE...
Nu, ingen walk, men en tur till gymmet.
/A.
Händerna mot himlen
Är lite smått besatt av den här just nu. Så fruktansvärt bra, så annorlunda jämfört med hennes tidigare låtar, och så fantastiskt mycket bättre. Har "mycket tid" över när träningen tvingas utebli... Bara en genomlyssning till, sedan ska jag återgå till den inte lika fantastiska Principles of marketing...
/A.
Sprudlande
För första gången på närmare 5 veckor vaknade jag idag utan ont i halsen. Imorgon ska det bannemig tränas!! Lycka! Vi drar på en Håkan-låt på det. Ramlar!
Jag känner mig överdrivet glad, ivrig och härligt sprudlande av energi. Tack Håkan! Tack Ola Salo! Tack för allt!
/A.
Jag känner mig överdrivet glad, ivrig och härligt sprudlande av energi. Tack Håkan! Tack Ola Salo! Tack för allt!
/A.
The Ark och Håkan
Vad vore livet utan musik egentligen? Och vad vore livet utan min härligt galna vän Jacqueline? Är hemma efter två härliga dagar i Kalmar. Trött, men lycklig.
Kom till Kalmar med tåget, tog bussen till hotellet och gick sedan till Guldfågeln arena. Vi börajde köa klockan 15.00 och fick nummer 72 och 73 i kö. Insläppet var klockan 18.00 och sedan var konserten mellan 19.30 och 23.30. Trots att det var mycket folk framför oss lyckades vi ändå komma allra längst fram vid staketet. Sjukt trångt, men det var det värt! Linnet, byxorna och väskan gick sönder pga trycket, men även det var värt det. Jag fullkomligt älskar The Ark, och Håkan är inte så pjåkig han heller. Grymt bra live! Hans band går inte heller av för hackor...
Resultatet av 5 timmar vid ett kravallstaket. Samma sak med byxor och väska, som sagt.
Hejdå, härliga helg!
/A.
Kom till Kalmar med tåget, tog bussen till hotellet och gick sedan till Guldfågeln arena. Vi börajde köa klockan 15.00 och fick nummer 72 och 73 i kö. Insläppet var klockan 18.00 och sedan var konserten mellan 19.30 och 23.30. Trots att det var mycket folk framför oss lyckades vi ändå komma allra längst fram vid staketet. Sjukt trångt, men det var det värt! Linnet, byxorna och väskan gick sönder pga trycket, men även det var värt det. Jag fullkomligt älskar The Ark, och Håkan är inte så pjåkig han heller. Grymt bra live! Hans band går inte heller av för hackor...
Resultatet av 5 timmar vid ett kravallstaket. Samma sak med byxor och väska, som sagt.
Hejdå, härliga helg!
/A.
Nedräkningen har börjat
Nu nedrans är det inte långt kvar!
På lördag är det jag och Jacqueline som står längst fram vid kravallstaketet och diggar loss till de här snubbarna:
Jag är otroligt förväntansfull! Ja, förväntningarna är närmast orimligt höga!
/A.
På lördag är det jag och Jacqueline som står längst fram vid kravallstaketet och diggar loss till de här snubbarna:
Jag är otroligt förväntansfull! Ja, förväntningarna är närmast orimligt höga!
/A.
Panta mera!
Love it!
/A.
Tidsmaskin
Ibland önskar jag att jag levde på 70-talet med härliga klänningar à la Grease. Extremt utsvängda byxor. Att jag fått uppleva de gräsliga tapeterna med orange kulör. Att jag hade permanentat håret på 80-talet. Nu gjorde jag ju visserligen det för några år sedan... Framför allt önskar jag att jag hade fått se de här grabbarna in action. Tidsmaskin, någon?
Jag kan inte sluta skratta åt den urcharmige Ringo som sitter med sitt paraply. Den är helt klockren, den här videon. En i min mening otroligt bra låt, och en urlöjlig video som är så fånig att man faktiskt inte kan ta den seriöst. Trots det, är den otroligt bra. Underlig. Underlig á la 60-tal.
/A.
Absolutely no decorum
Jag borde just nu stå och platta håret och välja ut kläder inför kvällen. Istället sitter jag med datorn i knät, fast i YouTubes underbara värld. Det här klippet kommer gå på repeat bra länge nu. Trots att han är hes och inte helt hundra, är de ändå just det - helt hundra. Lyssna, njut och ha en härlig lördagkväll!
...And I know that the times are rough, but I won't play dead while I'm alive.
/A.
...And I know that the times are rough, but I won't play dead while I'm alive.
/A.
Stolt idiot
I min värld är It takes a fool to remain sane den absolut bästa låt som någonsin har gjorts. I min värld är det mer än okej att vara annorlunda. Det är att föredra, till och med.
Det är svårt att inte tycka om Ola Salo när han inför just denna låt håller sitt lilla tal. Jag ber om ursäkt för den skakiga inspelningen och att den avbryts allt för tidigt, men jag var tvungen att släppa kameran och verkligen njuta av låten.
Jag är med glädje en lycklig och stolt idiot. En stolt idiot som har tränat lite ben och rumpa samt cyklat. Nu väntar kaffe, dusch och orkester. Allt inom loppet av en halvtimme!
/A.
Det är svårt att inte tycka om Ola Salo när han inför just denna låt håller sitt lilla tal. Jag ber om ursäkt för den skakiga inspelningen och att den avbryts allt för tidigt, men jag var tvungen att släppa kameran och verkligen njuta av låten.
Jag är med glädje en lycklig och stolt idiot. En stolt idiot som har tränat lite ben och rumpa samt cyklat. Nu väntar kaffe, dusch och orkester. Allt inom loppet av en halvtimme!
/A.
London
Jag ska till London 7-10 maj! Wohooooo! Blev ett riktigt impulsivt beslut framåt eftermiddagen idag! Känns grymt kul att ha något att se fram emot, och London är ju verkligen inte fy skam :)
En av de tre jag ska dit med är den här madamen, som råkar vara den som jag ska spela med imorgon. Imorgon är det nämligen dags att återigen spela och sjunga för och med ett gäng glada pensionärer! Hoppas innerligt att Magda håller sig från att dra något mer eller mindre korkat aprilskämt bara, hehe.
På programmet står bland annat Fjäriln vingad syns på Haga, 34:an, Tro, och så den gamla godingen här nedan. En salig blandning med andra ord! Säga vad man vill om Tommy Körberg, men sjunga det kan han!
På träningsfronten har det hittills idag varit ganska tomt. Tänkte sätta mig på cykeln och trampa ett tag nu strax.
/A.
En av de tre jag ska dit med är den här madamen, som råkar vara den som jag ska spela med imorgon. Imorgon är det nämligen dags att återigen spela och sjunga för och med ett gäng glada pensionärer! Hoppas innerligt att Magda håller sig från att dra något mer eller mindre korkat aprilskämt bara, hehe.
På programmet står bland annat Fjäriln vingad syns på Haga, 34:an, Tro, och så den gamla godingen här nedan. En salig blandning med andra ord! Säga vad man vill om Tommy Körberg, men sjunga det kan han!
På träningsfronten har det hittills idag varit ganska tomt. Tänkte sätta mig på cykeln och trampa ett tag nu strax.
/A.
Den bästa kvällen i mitt liv
Den bästa dagen i mitt liv var faktiskt i torsdags. Trodde aldrig att jag skulle få uppleva det jag och Jacqueline gjorde. Så, här kommer hela historien från början med mer eller mindre viktiga detaljer...
Vi åkte till Växjö med tanken att gå på stan till klockan sex, därefter tänkte vi äta lite och sedan bege oss mot Palladium där The Ark skulle spela. Strax innan klockan sex gick vi av en slump förbi Palladium och tänkte att vi lika gärna kunde gå in och fråga var insläppet skulle vara. När vi kommer in möts vi av ett café och en mindre charmerande kvinna. Vi frågar henne var The Ark ska spela och hon pekar uppför trappan och försvinner sedan vidare. Jaha, tänker vi. Då går vi väl upp och kollar hur det ser ut där också då.
- Jacqueline! Hör du?! Det är It takes a fool to remain sane!
Mycket riktigt. Bakom dörren vi befann oss vid soundcheckade The Ark! En kvinna kommer fram till oss och frågar om vi ska på konserten, och frågar sedan om vi vill vara med i ett kösystem. De första 30 personerna får en siffra på handen och i den ordningen står man sedan i kön. Självklart ville vi det! Nummer 4 och 5 i kön tackar man ju inte nej till. Vi passade på att fråga om det fanns någon möjlighet att få gå in och se när de soundcheckade. Fick svaret "Javisst, gå uppför trappan där bara, så kommer ni till läktaren". Sagt och gjort. Vi gick, eller snarare sprang uppför trappan och kommer in på läktaren. The Ark och Moto Boy repade. Vi såg varenda rörelse de gjorde, hörde varje ord de sa.
Soundchecket var slut och vi fick himla bråttom - våra biljetter var kvar i bilen! Vi sprang genom halva Växjö, slängde in våra grejer, krängde på oss våra The Ark t-shirts, tog ett kort för att föreviga hur otroligt lyckliga och fåniga vi såg ut och sprang sedan tillbaka till Palladium. I t-shirt och 3 plusgrader.
Tillbaka på Palladium. Satt och pratade med några riktiga Angelheads. Pratade mestadels om The Ark och nördade oss riktigt ordentligt. Det som jag fortfarande inte kan förstå är att siffersystemet till kön faktiskt fungerade. Alla tyckte att det var en bra idé, ingen protesterade. Hade jag kommit som nummer 50 hade jag verkligen inte brytt mig om något sagt att de hade ett eget litet kösystem.
En vakt kom och sa att insläppet sker genom ytterdörren och inte vid den dörren där vi befann oss. Ut i kylan i våra t-shirts. 45 minuters väntan. Sedan fick vi komma in, och fick de absolut bästa platserna. Allra längst fram, precis i mitten. Precis framför Ola Salo. Vi väntade i ytterligare en timme innan konserten drog igång.
Konsert. Det var heeeelt fantastiskt. Så sjukt bra, allt var helt perfekt. Det kunde inte bli bättre. Trodde vi...
Efter 1,5 timme frågar Ola om det är någon låt som någon saknat. Och nu. Håll i er... Han sträcker fram micken till mig. Trust is shareware, hasplar jag ur mig. Det som sedan följer är lite oklart. Det är inte helt klart i mitt huvud hur allting var. Jag var så otroligt exalterad. Han sjunger iallafall Trust is shareware. Tittar bara på mig och Jacqueline när han sjunger och sträcker fram micken till oss. Det var som en dröm. En sjukt overklig dröm. Jag kan inte beskriva den känslan i ord, hur jag än försöker.
I slutet av konserten slänger Martin Axén ut sitt plektrum. Vem fångar det? En lycklig Jacqueline. Sedan slänger Jeppson ut sitt plektrum. Vem fångar det? En lika lycklig Alexandra.
Efter konserten går jag, Jacqueline och våra nyfunna vänner vidare. På efterhäng med The Ark. Hör ni hur sjukt det här är eller? På Café Deluxe pratar vi med samtliga bandmedlemmar, förutom Ola, som inte var där. Vi för verkligen hyfsat normala konversationer med dem. Vi kramade dem till och med innan vi skulle åka hem. En lite rolig detalj är att Jens sa att vi var de röjigaste i publiken! Wohoo!
Bilderna som togs här är dock mindre vackra. Jag förstår inte hur man kan se så ful ut på kort, som jag gör här. Men vet ni vad? Det struntar jag faktiskt i, för den lyckan som jag kände den kvällen har jag aldrig någonsin känt förut. Jag var så otroligt lycklig.
Jag, Martin Axén och Jacqueline. Alla mer eller mindre charmerande.
Det var den historien det. Historien om 20-årsdagen som blev den bästa tänkbara.
/A.
Vi åkte till Växjö med tanken att gå på stan till klockan sex, därefter tänkte vi äta lite och sedan bege oss mot Palladium där The Ark skulle spela. Strax innan klockan sex gick vi av en slump förbi Palladium och tänkte att vi lika gärna kunde gå in och fråga var insläppet skulle vara. När vi kommer in möts vi av ett café och en mindre charmerande kvinna. Vi frågar henne var The Ark ska spela och hon pekar uppför trappan och försvinner sedan vidare. Jaha, tänker vi. Då går vi väl upp och kollar hur det ser ut där också då.
- Jacqueline! Hör du?! Det är It takes a fool to remain sane!
Mycket riktigt. Bakom dörren vi befann oss vid soundcheckade The Ark! En kvinna kommer fram till oss och frågar om vi ska på konserten, och frågar sedan om vi vill vara med i ett kösystem. De första 30 personerna får en siffra på handen och i den ordningen står man sedan i kön. Självklart ville vi det! Nummer 4 och 5 i kön tackar man ju inte nej till. Vi passade på att fråga om det fanns någon möjlighet att få gå in och se när de soundcheckade. Fick svaret "Javisst, gå uppför trappan där bara, så kommer ni till läktaren". Sagt och gjort. Vi gick, eller snarare sprang uppför trappan och kommer in på läktaren. The Ark och Moto Boy repade. Vi såg varenda rörelse de gjorde, hörde varje ord de sa.
Soundchecket var slut och vi fick himla bråttom - våra biljetter var kvar i bilen! Vi sprang genom halva Växjö, slängde in våra grejer, krängde på oss våra The Ark t-shirts, tog ett kort för att föreviga hur otroligt lyckliga och fåniga vi såg ut och sprang sedan tillbaka till Palladium. I t-shirt och 3 plusgrader.
Tillbaka på Palladium. Satt och pratade med några riktiga Angelheads. Pratade mestadels om The Ark och nördade oss riktigt ordentligt. Det som jag fortfarande inte kan förstå är att siffersystemet till kön faktiskt fungerade. Alla tyckte att det var en bra idé, ingen protesterade. Hade jag kommit som nummer 50 hade jag verkligen inte brytt mig om något sagt att de hade ett eget litet kösystem.
En vakt kom och sa att insläppet sker genom ytterdörren och inte vid den dörren där vi befann oss. Ut i kylan i våra t-shirts. 45 minuters väntan. Sedan fick vi komma in, och fick de absolut bästa platserna. Allra längst fram, precis i mitten. Precis framför Ola Salo. Vi väntade i ytterligare en timme innan konserten drog igång.
Konsert. Det var heeeelt fantastiskt. Så sjukt bra, allt var helt perfekt. Det kunde inte bli bättre. Trodde vi...
Efter 1,5 timme frågar Ola om det är någon låt som någon saknat. Och nu. Håll i er... Han sträcker fram micken till mig. Trust is shareware, hasplar jag ur mig. Det som sedan följer är lite oklart. Det är inte helt klart i mitt huvud hur allting var. Jag var så otroligt exalterad. Han sjunger iallafall Trust is shareware. Tittar bara på mig och Jacqueline när han sjunger och sträcker fram micken till oss. Det var som en dröm. En sjukt overklig dröm. Jag kan inte beskriva den känslan i ord, hur jag än försöker.
I slutet av konserten slänger Martin Axén ut sitt plektrum. Vem fångar det? En lycklig Jacqueline. Sedan slänger Jeppson ut sitt plektrum. Vem fångar det? En lika lycklig Alexandra.
Efter konserten går jag, Jacqueline och våra nyfunna vänner vidare. På efterhäng med The Ark. Hör ni hur sjukt det här är eller? På Café Deluxe pratar vi med samtliga bandmedlemmar, förutom Ola, som inte var där. Vi för verkligen hyfsat normala konversationer med dem. Vi kramade dem till och med innan vi skulle åka hem. En lite rolig detalj är att Jens sa att vi var de röjigaste i publiken! Wohoo!
Bilderna som togs här är dock mindre vackra. Jag förstår inte hur man kan se så ful ut på kort, som jag gör här. Men vet ni vad? Det struntar jag faktiskt i, för den lyckan som jag kände den kvällen har jag aldrig någonsin känt förut. Jag var så otroligt lycklig.
Jag, Martin Axén och Jacqueline. Alla mer eller mindre charmerande.
Det var den historien det. Historien om 20-årsdagen som blev den bästa tänkbara.
/A.
Underbart
Ont om tid mest hela tiden, därav inget bloggande. En lång historia om konserten kommer inom kort. Det var en helt sjukt underbar kväll. Den bästa kvällen i mitt liv! Allt klaffade, det var som en dröm. En dröm som mer än gärna hade fått vara för evigt.
/A.
Imorgon smäller det!
Imorgon gör jag och Jacqueline ett nytt försök. Växjö och The Ark står på programmet. Om allt går enligt planerna blir det en av de bästa dagarna på länge. Galet vad peppad jag är, så sjukt taggad för konsert! :D Kolla in det här klippet ifrån en av vårens konserter. Tänk er mig och Jd längst fram, fast imorgon. Hallelujah, så underbart!
Nu ska jag dricka min sista kopp kaffe som tonåring, och sedan slänga ihop en tårta. Må Ola Salo vara frisk imorgon, och alla andra inblandade.
/En förväntansfull A. som precis är hemkommen efter att ha styrketränat i 45 minuter.
Nu ska jag dricka min sista kopp kaffe som tonåring, och sedan slänga ihop en tårta. Må Ola Salo vara frisk imorgon, och alla andra inblandade.
/En förväntansfull A. som precis är hemkommen efter att ha styrketränat i 45 minuter.
Ola Salo är magsjuk
Det blir ingen konsert ikväll, Ola Salo har fått magsjuka. Konserten blir istället den 3:e april. Lite smått besviken är jag allt. Ganska så mycket, men inget att haka upp sig på egentligen, kan ju ändå inte göra någonting åt det. Tycker mest synd om Ola Salo som ligger och spyr. Usch, det är ingen höjdare...
För den som vill veta mer om Salos magsjuka, finns det att läsa om här. ;)
foto lånat från aftonbladet.se
Tur att vi har bokat biljetter till Växjö nästa vecka också. Men ändå, otroligt surt när man ställt in sig på att åka idag. Åh...
För den som inte känner mig särskilt väl, kan jag avslöja att Mikael Persbrandt är lite av en idol. Mycket av en idol till och med. Träffade faktiskt honom i somras och snicksnackade lite. Med tanke på vad jag lyckades få ur mig, kan man konstatera att man nog inte ska träffa sina idoler egentligen, hehe. Han är iallafall i blåsväder idag, stackarn. Eller ja, har man tagit kokain får man kanske skylla sig själv...
/A.
För den som vill veta mer om Salos magsjuka, finns det att läsa om här. ;)
foto lånat från aftonbladet.se
Tur att vi har bokat biljetter till Växjö nästa vecka också. Men ändå, otroligt surt när man ställt in sig på att åka idag. Åh...
För den som inte känner mig särskilt väl, kan jag avslöja att Mikael Persbrandt är lite av en idol. Mycket av en idol till och med. Träffade faktiskt honom i somras och snicksnackade lite. Med tanke på vad jag lyckades få ur mig, kan man konstatera att man nog inte ska träffa sina idoler egentligen, hehe. Han är iallafall i blåsväder idag, stackarn. Eller ja, har man tagit kokain får man kanske skylla sig själv...
/A.
Det är nära nu
Jag ser fram emot morgondagen så fruktansvärt mycket. Kan man skriva så, tro? Jag ser fram emot morgondagen så fantastiskt mycket, passar kanske bättre. Åker hemifrån direkt efter jobbet, mellanlandar i Borås och plockar upp Jacqueline och sedan bär det av mot Göteborg. Hoppas att min kära lilla vän håller sitt löfte om att hon verkligen hittar i Göteborg. Har kört bil där två gånger förut, och man skulle kunna säga att båda gångerna slutade med smärre katastrofer. Senaste gången skulle vi försöka ta oss till Majorna. Det tog 1,5 timme om jag minns det rätt. Ja, 1,5 timmes virrande i Göteborg alltså. Huvaligen, vad svetten rann vid Korsvägen och Nordstan - värre än värsta träningspasset!
Om vi nu virrar bort oss, vilket vi med största sannolikhet kommer göra, är det ändå värt det. Så länge vi befinner oss på plats framför scenen klockan 7 är jag glad. Hoppas innerligt på att få höra detta mästerverk:
/A.
Om vi nu virrar bort oss, vilket vi med största sannolikhet kommer göra, är det ändå värt det. Så länge vi befinner oss på plats framför scenen klockan 7 är jag glad. Hoppas innerligt på att få höra detta mästerverk:
/A.
Depp blir pepp
Slut på depp, nu är det pepp som gäller. På fredag är det en otroligt efterlängtad dag. The Ark spelar i Göteborg, och jag kommer definitivt vara på plats! Tillsammans med den här härliga madamen (och Emelie) ska jag stå längst fram och hoppa, skrika och vara lyckligare än någonsin förut:
/A.
/A.
De levererade!
The Ark levererade. De var dessutom mycket stiliga i militärgrönt. Amen.
/A.
/A.
Arkeology
Medan jag väntar på att maten ska bli klar slänger jag upp några bilder för att illustrera vad som väntade i postlådan när jag kom hem alldeles nyss.
/A.
/A.
The Apocalypse Is Over
Med lite vemodskänslor och med en lite ansträng tårkanal lyssnar jag på The Arks sista låt någonsin. Det känns så konsigt att lyssna till en låt som är skriven efter att beslutet att lägga ner bandet togs. The Apocalypse Is Over ska lyssnas till under många livespelningar i sommar, vill jag lova!
Online player by theark
Jag har nu hunnit lyssna igenom den ett antal gånger under tiden frullen har intagits. Den växer för varje gång. Bra sista låt, The Ark! Bra sista låt.
/A.
Online player by theark
Jag har nu hunnit lyssna igenom den ett antal gånger under tiden frullen har intagits. Den växer för varje gång. Bra sista låt, The Ark! Bra sista låt.
/A.
