Den Svenska Klassikern är avklarad. Mot nya utmaningar!
Psykbryt
Nu kommer ett förmodligen ganska rörigt inlägg. Varför? Tillvaron är just nu ganska rörig.
Helgen spenderades som sagt i Kalmar med studerande på agendan. I måndags eftermiddag efter två vansinnigt långa och tråkiga föreläsningar tog jag mitt pick och pack och styrde kosan hemåt. En snabbvisit på ett dygn med plugg, byte till vinterdäck, kvällspromenad med min kära Malin, ett besök hos bror och nyfödd bebis och så sist men absolut inte minst - viktigt möte och fotbollsträning. Med andra ord ett ganska intensivt dygn.
Fotbollen blir inte vad den varit förut, men jag tror det kommer bli bra ändå. Fantastiskt roligt att spela fotboll igen i alla fall, även om inomhusfotboll inte riktigt är min grej. Att sedan sätta mig i bilen klockan 21.00 och köra i tre timmar var dock inte riktigt lika fantastiskt.
Att vakna idag var definitivt inte fantastiskt. Så fruktansvärt ont i halsen. Jag tror inte att jag ljuger om jag säger att jag aldrig förr haft så ont i halsen. Har satt i mig ett helt paket fisherman, ett halvt paket zyx och tre koppar tre, utan resultat. Det och lite feber har verkligen satt mitt tålamod på prov idag. Tenta på tisdag nästa vecka, pluggar halvt ihjäl mig, men just nu känns det inte som att det spelar någon roll hur många timmar jag än lägger ner på skiten. Vansinnigt dåligt upplagd kurs och orimligt mycket uppgifter på orimligt kort tid. Har alltid sett mig själv som en stresstålig person, men nu sätts verkligen psyket på prov. Psykbrytet väntar bakom hörnet, gör mitt yttersta för att undvika det så länge som möjligt.
Hoppas innerligt att halsen är bättre imorgon och att febern bara är på tillfälligt besök. Vill inte bli sjuk nu, kan inte bli sjuk nu. Om det inte hade varit för det intensiva plugget och det nyss nämnda tillståndet hade jag tagit kontakt med ett fotbollslag här i Kalmar direkt, kände igår hur mycket jag verkligen har saknat det. För så är tanken - att träna i Kalmar och spela matcher hemma... Gymmet i all ära, men ingenting går upp emot en boll, en plan och att springa sig svettig utan att ens märka att man har sprungit.
Just nu vid köksbordet i min lägenhet. En helt vanlig söndag en vecka innan tenta. En paus på några minuter, kollar twitter, facebook, instagram (sociala medier, vad har ni gjort med mig?) och lyssnar på en Queenlåt eller två. Om tre, fyra timmar ska jag ta en längre paus. Ut och springa. Ja, så får det bli.
Minns den så speciella starten i Vasaloppet, regnet, motvinden och psykbrytet i Vätternrundan.
Uppvärmningen barfota med grus som underlag i Vansbrosimningen,
den enkla, men trånga löpningen fram till 20 kilometerspasseringen i Lidingöloppet. Sedan mötte jag väggen och minns inte särskilt mycket av de sista 10 kilometerna.
Det är konstigt hur dagsformen kan variera. Ena dagen är benen tunga som betong och matchas av en likadan andning, andra dagar är benen lätta som jag-vet-inte-vad.
Idag var en sådan dag. 8 kilometer i 05.20-tempo som gick så lätt att det knappt kändes som träning. "Spring fortare!" tänker ni kanske då. Inte idag. Idag var planen att ta det lugnt.
Men ja, det gick faktiskt oförskämt lätt. Med risk för att låta löjlig och otrovärdig, vill jag påstå att det var drygt 40 minuters underhållning med podcast i lurarna som var ungefär lika jobbig som att ligga hemma i soffan framför tvn. Behöver jag nämna hur bra det känns att formen är förvånansvärt bra trots avsaknaden av kvalitet i löpträningen? Nej, tänkte väl det.
På tal om något helt annat, så närmar sig Vasaloppet med stormsteg, knappt 15 veckor kvar! Måste medge att nervositeten gör sig påmind emellanåt - utan snö blir det ingen förbättring i spåret... Jobbar på ganska flitigt med bålträningen, men det är lite sämre med triceps och axlar. Imorgon blir det en dejt med gymmet igen, dags för de nyss nämnda musklerna att bekänna färg.
Nu blir det en timmes plugg innan det är dags att stämpla ut för dagen. Jag och bokföringen ska nog lyckas bli vänner en vacker dag...
Lyckades spärra en kod. När jag efter 25 minuters telefonkö får svaret att det inte går att göra något för stunden, är sammanbrottet ett faktum. Inte för att det var särskilt viktigt, men för att dagen inte gått som smort i övrigt. Och för att det blev 4 timmars sömn inatt, vilket inte är helt optimalt efter en väldigt intensiv helg.
Slut på sammanbrott och hysteriska anfall. I med lurarna. Aggressiva spotifylistan. Högsta möjliga volym. Högsta möjliga motstånd och ansträngningsgrad. Mot gymmet.
/A.
Update: ett träningspass senare, och humöret är ett helt annat.
Hemma för en helg i de västra delarna av Småland. På schemat står två dagars jobb på julmarknad, samt årets andra och sista årsfest. En bra helg med andra ord!
Morgondagens årsfest är med bland annat brudarna här ovan. Alla återseenden är bra återseenden!
Idag är det vilodag från träningen, blir nog en runda imorgon innan det blir jobba av. Igår däremot, fick jag till två pass. Ett på morgonen som var halvt ofrivilligt, då jag lämnade in min bil på lagning och inte hade så mycket till val - ville jag komma hem, fick jag använda den egna maskinen. Så det fick bli lite löpning innan frukost, 4,7 km i 04.56 min/km. Och sedan på kvällen lurade Linda med mig och Hannah på ett pass på gymmet; intervall-flex. Det kändes extremt mycket Friskis&Svettis på det där ärtiga sättet som jag har lite svårt för. Första delen av passet var helt okej, kondition och styrka kombinerades på olika sätt i olika tidsintervaller. Den andra delen fokuserade på rörlighet, vilket kanske i och för sig är bra för mig som inte direkt är känd för att vara varken akrobatisk eller vig, men herre min jösses så tråkigt!
Det var förmodligen de tråkigaste 20 minuterna jag någonsin har spenderat i en träningssal. Det enda underhållande var Hannahs otroligt skeptiska och uttråkade min i spegeln, önskar jag hade haft iPhonen med och kunnat föreviga detta ögonblick av total tristess.
Men, på något sätt tog det, för idag har träningsvärken uppenbarat sig i vissa utvalda kroppsdelar. Men det är nog bara att inse, jag är ingen gruppträningsmänniska. Skivstångspassen gillar jag, men i övrigt håller jag mig nog hellre till gymmet där jag kan härja fritt vikterna och slippa ägna tid åt meningslösa indianhopp med en ledare som hojtar "Kom igen hörrni, lite till orkar ni! Vi klarar hela vägen ut!" Inget ont om varken ledaren eller träningsformen i sig, men det passar inte riktigt mig.
Slitet på gymmet har i alla fall gett liiite resultat. Den bästa motivationen är att se skillnad, i alla fall när det gäller muskler som inte påverkar varken löpningen eller den kommande skidåkningen nämnvärt. Får helt enkelt erkänna att fåfänga är drivkraften när det gäller biceps. Med denna suddiga formcheck önskar jag er en trevlig helg!
Jösses vilket roligt skivstångspass jag och Linda var på igår! Den ordinarie ledaren var sjuk, och ersättaren körde det pass hon brukar leda i vanliga fall, nämligen skivstång-intervall. Efter 45 minuter skivstång var det alltså dags för 15*45 sekunder med olika övningar. Allt ifrån höga, snabba knän till sidohopp över step-bräda. Jag som kom dit med mitt urusla humör, kom på mig själv med att stå med ett stort leende på läpparna i vilan mellan intervallerna. Vansinnigt roligt, medryckande musik och allmänt härligt! Långt ifrån den träning jag brukar utöva och det kändes väldigt mycket Friskis&Svettis, men ändå på ett bra sätt. Alla övningar gick att anpassa efter valfri ansträngningsgrad, och det blev rejält jobbigt vill jag lova! Cyklade därifrån som en ny människa, fylld av endorfiner. Klyschigt, men sant. Längesedan träningen var så välbehövlig!
Och ikväll blev det en kort runda i löparskorna. Har haft en riktig tröttdag, vilket betydde att startsträckan blev extreeemt lång. Från att jag började fundera på att byta om, till att jag stod ute på gatan och väntade på att Garmin skulle söka satelliter, hade tre timmar gått. Blev ett kort, men intensivt pass. Varje kilometer gick lite snabbare än den föregående.
När maninte riktigt är på topp, finns det två alternativ:
1. Att lyssna på någonting som matchar humöret och sinnesstämningen.
2. Att lyssna på någonting som definitivt inte matchar humöret, men som kanske kan få det att ändra rikting. Mot det mer positiva hållet. Ja, men bröder och systrar, töser och pågar, det är en glädje att presentera för er - Äppelknyckarjazz.
Ett av de två alternativen, följs av nummer 3 på listan i operation-bättre-humör.
3. Spring bort ilskan eller ta ut aggressionerna på de tyngsta möjliga vikterna. Jag väljer det andra alternativet. Målet är att kvällens skivstångspass ska bli vansinnigt tungt, jobbigt, svettigt och att jag sedan går därifrån som den glada människa jag faktiskt brukar vara. Ja, så får det bli.
Med träningsvärk i magen efter gårdagens pass på gymmet, mötte jag upp Linus vid lunchtid och sprang iväg med en lite småseg kropp. Segheten blev dock mindre ju längre tiden gick.
Anledningen till att jag är inne i en liten motivationsdipp just nu är nog, som vi diskuterade idag under rundan, bristen på bra rundor att springa. Det är klart att man kan springa inne i stan, gata upp och gata ner, men hur kul är det egentligen? "Hem-hemma" är jag bortskämd med en mängd olika rundor av varierande natur och längd. En backig runda på 8 kilometer, en 18 kilometer lång runda på fina skogsvägar, en platt runda på 7 kilometer osv... Men idag, var det dags att säga hejdå till asfalten för en stund. 6 kilometer i fin natur, stundtals längs med vattnet och så de dryga 3 kilometerna dit och hem.
Formen är inte supergod, det kan konstateras, men den kunde varit sämre också. Benen är det inget fel på, det var från midjan och uppåt som det studtals var lite kämpigt. Eller kämpigt är egentligen att ta i, men en vätskestation på mitten av rundan hade inte skadat. Hur det än kändes, så var det i alla fall skönt att få till ett lite längre pass i ett helt okej tempo.
Sammanlagt 13,6 kilometer i 05.00 min/kilometer.
I övrigt har den här dagen inte haft speciellt mycket att erbjuda. En dag i lägenheten med böckerna som sällskap. Böcker som just nu är otroligt svårbegripliga och dessutom med en motivation som befinner sig långt utanför lägenhetens väggar. Det har helt enkelt varit en sådan där dag när de som finns i landets västra delar har fått mig att vilja hoppa in i bilen och köra drygt 20 mil. På momangen.
De som känner mig vet vilken otroligt klantig människa jag är. Inte en trappa utan att jag trillar, inga glas i handen utan att de faller i golvet och ingen vit tröja utan en fläck. Idag var det dags igen.
Efter en lång och jobbig föreläsning om budgetering gav jag mig ut på en liten löprunda i regnet. Det började bra, tog en sväng inne i stan och ut mot Maxi. Bra ja, tills jag skulle upp på cykelvägen som visade sig vara ett dike (skyller på att regnet skymde sikten, typ...). Tvingades till en tvärnit och en fantastiskt ograciös sväng på 180 grader.
En millisekund senare låg jag på marken, klockan 16.00 när det är som mest folk och bilar ute, en meter från vägen och med x antal åskådare. Snabbt upp, ett "nejdå ingen fara!" och ett fejkat leende till damen som undrade hur det gick. Blodiga händer och knän, allt för att cykelvägen visade sig vara ett dike. Haha, ibland orkar jag verkligen inte med mig själv.
blod, svett och tårar.
Efter att jag torkat bort blodet insåg jag att en dramatisk bild hade varit på sin plats. Får bli en högst odramatisk bild istället, där man får leta med lupp efter de intorkade blodresterna.
Med de orden tackar jag för mig och önskar er en trevlig fredagskväll.
I måndags började en ny kurs - affärsredovising och budgetering. Har definitivt fått något att bita i! Förutom en snabb paus som innebar ett besök på Pressbyrån för att hämta ut kurslitteratur, har jag suttit här vid mitt köksbord hela dagen. Värmt min matlåda, druckit mitt kaffe och återgått till böckerna. Det är nog ungefär så resten av dagen och veckan kommer se ut...
Hade så gärna velat träna idag, men ryggen protesterar rejält. För någon månad sedan hade jag ont på samma ställe, men det gick över lika fort som det kom. Får se hur länge det håller i sig, om det inte släpper snart får jag väl boka tid hos kiropraktorn igen. Att välja att träna skivstång igår trots att ryggen börjat göra ont var kanske inte det bästa valet jag har gjort i mitt liv, men vilket bra pass!Träningsvärken i bröstmusklerna är total, och inte undra på det med tanke på hur fruktansvärt jobbig bänkpressen var. Av alla övningar är bänkpress det roligaste, där ska jag bannemig lyckas bli stark.
Har glömt att rapportera ordentligt om helgen! Bänkpress med Sandra - hon vann. Fotboll med gänget - "mitt" lag vann. Årsfest med laget - lika festligt som vanligt. Bjussar på en bild från det alldeles nyss nämnda eventet...
Blev inte någon lång runda, men en väldigt härlig runda. Efter några timmar på biblioteket igår blev det en sväng i dagsljus. Kallt och eländigt i början, men efter ett tag släppte det och den gamla vanliga känslan infann sig. Känslan av att det faktiskt är meningen att man ska förflytta sig med hjälp av benen. 8 km i 5 min/km.
Försöker hitta tillbaka till motivationen. Tänker på göteborgsvarvet och den stora fighten mot min kära broder. Det är nu grunden läggs, kanske är det nu det avgörs. Ligga flämtande på marken efter målgång och se mig slagen? Eller flämtande på marken men med vissheten att vunnit evig ära...? Let's do this!
Nedan, en klassisk bloggbild, kan knappast bli mer förutsägbart.
/A.
Motivationen till löpningen är för tillfället inte helt på topp. Sprang 5 km på det urtråkiga löpbandet innan idag, men nej, inte kul alls. De senaste veckorna har löpningen inte fått alls så stort utrymme som den borde. Eller borde den det egentligen? Det är inte NU jag ska vara i min bästa form. Om det känns tråkigt kanske det är bäst att hålla uppe ett tag, vad vet jag...?
Tror dock att det i huvudsak handlar om kombinationen ont om tid under dygnets ljusa timmar och en mycket mörkrädd madame. Att springa långpass runt, runt, kvarteret känns inte särskilt lockande, men att springa i skogspartier eller i lite ödsligare områden är helt uteslutet. Jag är för mesig för det helt enkelt. Rundor på 5-7 kilometer är självklart bättre än ingenting alls, men det tillför inte särskilt mycket glädje till träningen. Inte i nuläget i alla fall.
Imorgon hoppas jag kunna få till ett lite längre pass ändå. Ett litet test, kanske finns löpglädjen där någonstans ändå.
Här nedan, efter årets Göteborgsvarv. Glad och endorfinhög, precis som det ska vara.
Så var jag äntligen hemma! Hemma som i hem-hemma vill säga. Hur bra det än är i Kalmar, är det ändå inte samma sak.
I eftermiddag är vi ett gäng som ska spela fotboll - äntligen ska abstinensen stillas! Och imorgon, då väntar den berömda årsfesten. Det finns alltså förutsättningar för en riktigt bra helg!
Träningsvärken sedan onsdagens skivstångspass har bosatt sig i kroppen, tänkte öka på den ytterligare lite senare. Bänkpress med Sandra innan fotbollen drar igång - kul!
Jag kan verkligen inte släppa taget om saker och ting, det är något jag har insett de senaste dagarna. Tanken på att käraste fotbollslaget kanske inte kommer finnas mer...? Nej, det är inget jag vill tänka på nu.
Här nedan, en suddig mobilbild från förra årets årsfest. Det var tider det!
