Jag vill simma!
Simning. Jag som hatade att simma längtar nu till simhallen. Vill slänga mig i vattnet och öva på allt. Öva på ballerinafötter, på rotation, på huvudets position.
Jag fick med mig en tidning hem från Proteinbutiken. Det fanns flera intressanta artiklar, men det var framför allt ett uppslag som fångade mitt intresse. Kan det verkligen stämma att 50.000 personer i Sverige använder dopingklassade medel? En fruktansvärt hög och skrämmande siffra, kan det vara möjligt?
Igår var det crawlkurs igen, veckans höjdpunkt! En timme går så oerhört fort och vi hinner knappt hoppa i vattnet innan det är dags att gå upp igen. Igår var det frånskjut på rygg (hej kallsupar) och bröst som gällde, rotationsövningar och armtag. Och bensparkar. Och hur mycket mer som helst. Att springa är så enkelt, bara att sätta den ena foten framför den andra och låta benen rulla. Att simma däremot, är ruggigt svårt såhär i början med tusen saker att tänka på. Men skam den som ger sig, och jag ser redan nu fram emot morgondagens simpass!
Innan gårdagens simning begav jag mig till Proteinbutiken. Jag är ingen förespråkare eller användare av proteinpulver i någon större utsträckning, men kan tycka att det är smidigt med en shake innan en morgonjogg, eller som ingrediens i hemgjorda bars. Har fastnat lite i 'mellanmål á la smörgåsträsket' för tillfället och tänkte ta mig ur det någon gång emellanåt. Just bars är himla smidigt att ha med och äta direkt efter träningspass också, då det brukar ta ganska lång tid innan maten står på bordet i det här hemmet...
Jag fick med mig en tidning hem från Proteinbutiken. Det fanns flera intressanta artiklar, men det var framför allt ett uppslag som fångade mitt intresse. Kan det verkligen stämma att 50.000 personer i Sverige använder dopingklassade medel? En fruktansvärt hög och skrämmande siffra, kan det vara möjligt?
Med de orden avslutar jag detta osammanhängande inlägg och cyklar iväg till den sista fotbollsträningen innan ett litet uppehåll.
/A.
Sparka med benen, ned med hakan, få bort svanken!
Ligger nu i soffan och trycker i mig ett gäng knäckebröd efter det första passet av tio i crawlkursen. Är helt lyrisk - det var så fantastiskt roligt, svårt, utmanande och motiverande!
Innan kvällens pass i simhallen blev det en liten sväng på rullskidorna. Jag har inte särkilt långt till närmsta cykelväg så kollade läget där idag. Inte helt optimalt med tunnlar och monsterbacke för min del, men det funkar i nödfall. Så mycket som är så roligt i träningen just nu, det är så att det är svårt att bestämma vad jag ska köra nästa pass. Just nu lutar det ändå åt styrketräning för benen imorgon innan en heldag på biblioteket, det var ett tag sedan den där brutala träningsvärken hälsade på...
Jag är allt annat än en fisk, är snarare åt valrosshållet, men är ändå enormt taggad på att testa något helt nytt, gå utanför bekvämlighetszonen och verkligen börja på noll. Längtar redan till nästa onsdag!
Innan kvällens pass i simhallen blev det en liten sväng på rullskidorna. Jag har inte särkilt långt till närmsta cykelväg så kollade läget där idag. Inte helt optimalt med tunnlar och monsterbacke för min del, men det funkar i nödfall. Så mycket som är så roligt i träningen just nu, det är så att det är svårt att bestämma vad jag ska köra nästa pass. Just nu lutar det ändå åt styrketräning för benen imorgon innan en heldag på biblioteket, det var ett tag sedan den där brutala träningsvärken hälsade på...
/A.
Plaskande och godis
Så ligger jag återigen i soffan, denna gång i Lindas soffa. Vi har precis tryckt i oss kycklingtacos och nu skriker Linda om godis här. Om jag känner mig själv rätt kommer jag nog inte vara särskilt svårövertalad.
Iväg för att bokföra lite, sedan hem och så iväg till gymmet. Cirkelträning med mitt absoluta favoritupplägg. Kul, jobbigt och svettigt!
Och så nu då alltså, Drömmen om Sotji och godis, om nu Linda får sin vilja igenom...
Denna onsdag har varit en mycket bra dag. Föreläsning på förmiddagen, hem för en snabb lunch i form av matlåda och direkt iväg till simhallen. Idag var vi fyra stycken som plaskade omkring i vattnet. Det tar emot att säga det, men det var riktigt kul även idag! Bäst av allt var badvaktens kommentar (dock innan hon såg oss simma, hehe): Vill ni ha en egen bana till att crawla? Ni ser så sportiga ut!
Hehe, vi tackade nej till detta erbjudande. Men nästa vecka, då nedrans är tekniken färdigutvecklad för en egen bana. ;) Efter en dusch bjöd sedan Frida på hemgjorda bars, toppbetyg till både henne och barsen.
Iväg för att bokföra lite, sedan hem och så iväg till gymmet. Cirkelträning med mitt absoluta favoritupplägg. Kul, jobbigt och svettigt!
/A.
Inte utan min näsklämma
Idag har jag köpt en ljusrosa näsklämma som jag eventuellt använde på fel sätt. Det är inte helt enkelt att förstå vilket håll den ska sitta på, den där urcharmiga lilla grejen som gör att jag slipper dra in massa vatten i näsan.
Jo, för jag har simmat idag! Efter att ha ägnat en halvtimme åt styrketräning med enbart fokus på ryggen begav jag och Frida oss till simhallen för att, ja, simma lite. För första gången någonsin var det riktigt kul i bassängen. Vi simmade bröstsim ett antal längder och vågade oss sedan på att försöka crawla. Det är nedrigt svårt det där, men jag tycker ändå att vi gjorde framsteg. Jag förstår mig dock inte på hur man ska använda benen, kommer fram fortare utan att sprattla som en tok och få kramp i benen. Nåväl, jag känner ändå att jag har chans att förbättras........ Jobbigt är det i alla fall, det är ett som är säkert. Ska ägna lite tid åt teknikfilmer på youtube och eventuellt fjäska mig till lite privatlektioner av crawlkunniga personer för att försöka få ordning på armar och ben.
Den där lilla näsklämman underlättade verkligen min framfart i vattnet. Den var helt fantastiskt ful, men vad gör man inte för att slippa få vatten i näsan när man är född på land?
Varsågoda, här kommer årets kanske fulaste selfie:
/A.
Skvätt
Med otroligt mycket att göra i skolan blir träningen extra välbehövlig. Som en flykt från verkligheten där det mesta fokuserar på ledarskap och konsumentbeteenden just för tillfället. Dessvärre kommer i princip alla dagar fram till jul vara lika intensiva, men jag antar att det bara är att gilla läget och inse att det är dags att verkligen göra skäl för studiebidraget!
Så, åter till verklighetsflykten. I tisdags var jag på en nedrigt rolig fotbollsträning. Var måttlig inspirerad efter en lång dag med metodföreläsningar och dessutom spöregn. Blotta tanken på att cykla 4 kilometer för att komma till träningen gjorde att soffan kändes extra lockande. Lyckligtvis lyckade jag övervinna min stora längtan efter soffan och som alltid annars förvandlades omotivationen till motivation så fort lungorna fylldes med frisk luft.
Igår kom jag innanför dörren vid 18-tiden och cyklade sedan iväg till simhallen med Linda. Det är sällan jag ångrar ett träningpass, men gårdagens extrema trängsel i vattnet gjorde mig mest irriterad. Efter mycket om och men och x antal sparkar var vi lite olydiga och bytte till en bana som egentligen inte fick tillträdas, men att betala för att trängas med 15 andra personer på en bana är helt orimligt och i synnerhet när hälften mest låg och flöt lite. Lyckan varade dock inte särskilt länge. Efter uppskattningsvis 5 minuter blev vi totala nedskvätta av ett gäng som tränade fjärilsim på banan bredvid. Det kan omöjligt vara meningen att man ska skvätta så otroligt mycket?! Jag har då alltid trott att man ska glida fram genom vattnet. Hehe, säger jag som knappt kan simma bröstsim ordentligt.
Sedan... Bonde söker fru, såklart! Baktrenden fortsätter och vi har fått en onsdagstradition vi sent kommer bryta. Igår stod Sverigekaka på menyn och jag antar att ett tomt fat innebär att den fick ett gott betyg.
/A.
Simning och fotboll
Ny vecka, nya möjligheter. Ja, exakt så kände jag igår när jag vaknade. Efter söndagens väldigt vilsamma vilodag ägnade jag gårdagen åt kursstart, föreläsing och några timmar på biblioteket. Storkok med biffar och lax (herre min jösses så gott!) och sedan for jag och Linda iväg till simhallen. Ja, du läste rätt... simhallen igen!
Jag är som sagt allt annat än en simmare, men nu börjar jag nästan tro att det finns hopp även för mig. Linda hade en liten lektion med mig i vattnet; sträck uuuut, sträck uuuut, tänk att du är ett spjut! Vi hade en hel bana för oss själva vilket var himla skönt, men så hoppade en tjej i vattnet. Med mössa, glasögon och man såg direkt att det där, det var en simmare det. Linda släppte genast förbi henne men jag kunde bara inte göra det. Tävlingsmänniskan fick säga sitt och jag kämpade bredvid henne en hel längd, med allt annat än avslapppnad stil. Hon skulle bara inte förbi. Efter en längd gav jag upp och lät henne fortsätta simma sådär elegant genom vattnet medan jag plaskade på efter bästa förmåga några meter bakom...
Nu är jag precis hemkommen från den första fotbollsträningen på länge. Var lite orolig över både höft och fot, men so far, so good. Det märks att kvalitetspassen i löpningen har uteblivit de senaste månaderna. Uthålligheten finns där i viss mån, men när det ska springas fort över hela planen blir jag rejält andfådd. Försöker att inte stressa upp mig, intalar mig att jag har gott om tid att bli bra i kroppen och återfå konditionen. Det var en himla rolig träning i alla fall, som nu efterföljs av soffhäng och tilltugg...
Givetvis hade jag även yoghurtdränkta nötter och bananer i påsen, men de var slut redan innan jag kom hem från affären, precis som vanligt...
/A.
Kors i taket
Det är knappt att jag kan tro det själv, men jag är nyss hemkommen från simhallen (!). Jag som annars avskyr allt som har med vatten att göra fick en stark längtan efter att simma igår. Tror faktiskt att dagens lilla simtur på 40 minuter är den första sedan Vansbrosimningen, det säger väl allt om mina känslor för simning... Men, det var faktiskt riktigt gött. Skönt att få bli sådär tung i kroppen som jag bara upplever efter att ha varit i bassängen. Skulle till och med kunna tänka mig att köpa ett 10-kort och simma en gång då och då. Kors i taket!
Igår hade jag en sådan där dålig träningsdag på gymmet utan någon större energi. Jag har visserligen lite träningsvärk i magen idag så någonting vettigt antar jag att jag gjorde, men ibland infinner sig inte den rätta känslan. Gjorde det jag planerat, men inte mer än så. Avslutade med 30 minuter på cykeln där tävlingsmänniskan i mig triggades rejält av snubben på cykeln bredvid. Jag såg hur han sneglade på min skärm och ökade successivt och jag gjorde givetvis likadant. Rejält svettigt blev det till slut, men sedan avslutades passet med ett blixtnedslag i huvudet och migränen var ett faktum. Det var en riktig pärs att ta mig hem från gymmet, snabbt få i mig migränmedicin och bums i säng efter årshundradets snabbaste dusch. En timme sömn senare var jag åter på banan med uthärdlig huvudvärk. Anledningen till mitt inte helt fantastiska pass bland vikterna är såhär i efterhand ganska given...
Lyckligt ovetandes om det kommande blixtnedslaget. Iklädd höstens bästa köp - en regnjacka!
/A.
Vansbrosimningen - den långa versionen
Vansbrosimningen. Varning för ett långt och lite gnälligt inlägg.
Vid 06.00 gick bilen hemifrån med Dalarna som mål. Mötte regnet efter någon mil och blev inte av med det förrän vi hade kommit halvvägs hem igen. Det är nog ungefär så dagen kan sammanfattas, med regn, regn och åter regn.
Min snälla fader körde upp mig till Filipstad där vi mötte upp Ida och hennes syster. Åkte sedan de sista 10 milen med dem. Jag ljög nog här ovan förresten, det var faktiskt några regnfria mil mellan Filipstad och Vansbro. Framme i Vansbro parkerade vi bilen och skulle hämta ut våra "startpaket". Det skulle vara gångavstånd till allt så vi tog därför apostlahästarna och gick, utan att ta med oss våra våtdräkter. Detta visade sig sedan vara ett stort misstag.
Det är klart att drygt 2 kilometer är gångavstånd, men att det sedan var 4 kilometer till starten från parkeringen borde man faktiskt kunna klämma ur sig och skriva på hemsidan. Det regnade när vi gick från bilen, det regnade när vi kom tillbaka till bilen och det fullkomligt vräkte ner när vi iklädda våtdräkt och badmössa med stressade steg småsprang till starten. Barfota.
Snabb fotografering efter ombyte vid bilen.
Framme vid starten var vi lagom uppstressade och fötterna värkte av den hårda behandling vi utsatt dem för under 4 kilometer. Uppvärmning med Friskis och svettis innan vi skulle i det 17 grader varma vattnet. Uppvärmningen var kanske inte den mest genomtänkta dock, vem sjutton kan stå och hoppa utan skor när underlaget är fint, fint grus?
Strax innan chocken i vattnet väntade.
Hur som helst. I vattnet kom vi, uppvärmda eller inte. Det var verkligen vansinnigt kallt! Fick en chock och kände hur luftrören nästan drog ihop sig. När vi väl börjat simma och kunde lugna ner andningen och sluta hyperventilera gick det ändå ganska bra med kylan. Varken jag eller Ida är några simmare att tala om, så vi tog det piano. Simmade på så fort vi kunde med målet som enda mål. Det första två kilometerna gick bra, det var inte jobbigt alls, bara otroligt uttråkande. Försökte hitta folk att prata med under tiden jag simmade, lyckades bland annat hitta en äldre man som inte heller var någon hejare i vattnet och fördrev tiden med Vätternrundan-prat i några minuter. Ja, så seriös var jag den här dagen. Ödslade hellre energi på att prata än att simma...
Knappt en kilometer kvar och det blev motströms. Trodde inte det skulle kännas så stor skillnad, men det gjorde det minsann! Det blev inte bättre av alla sparkar jag fick från höger och vänster. Delade i och för sig ut några också... I mål på 1:20:57. Det regnade såklart fortfarande och allt vi ville var att duscha. Följde pilen mot duscharna och kom in i ett stort tält med några duschliknande strålar från "taket". Det var här jag började ilskna till ordentligt och det var inte många positiva ord som kom från min mun i den så kallade duschen som innehöll iskallt vatten! Inte blev det bättre av att jag sedan var tvungen att ta på mig mina dyngsura kläder efteråt eftersom jag varit dum nog att inte ha med mig en omgång nya, torra kläder.
Och sedan, var det bara att sätta sig i bilen och åka de där 45 milen hem igen.
Inser att jag låter otroligt negativ till hela evenemanget när jag läser igenom det jag skrivit här, men vissa saker borde faktiskt vara ganska enkla att ordna. Attt erbjuda varmvatten i duscharna efter att ha tillbringat mer än en timme i 17-gradigt vatten känns som en självklarhet. Att det spöregnade hela tiden är givetvis ingenting som organisationen för Vansbrosimningen kan rå för, däremot borde jag varit smartare än att ha packat för solsken när väderkartan visade grå himmel och regn...
Tre fjärdedelar av klassikern är i alla fall avklarad och nu börjar förberedelserna inför Lidingö. Därmed sätter jag punkt för denna roman och tar på mig löparskorna istället!
/A.
Landkrabba
När jag var 6 år gammal började jag gråta av blotta tanken på att hoppa i den lilla bassängen i simhallen. Att doppa huvudet under vattnet var rena skräcken. I slutet av årskurs 3, var jag tillsammans med en tjej till, den sista som kämpade mig till simborgarmärket. 200 meter bröstsim. Sedan dess har simning alltid varit det i stort sett enda, när det gäller idrott, som jag verkligen inte tyckt om att utöva på något sätt. På högstadiet försökte vår idrottslärare lära mig dyka från kanten. Jag vägrade. Jag kunde inte under några omständigheter hoppa i vattnet med huvudet först. Jag kan nog använda mig av presens egentligen - jag kan inte under några omständigheter hoppa i vattnet med huvudet först.
När vi skulle simma på gymnasiet gick jag på botten när idrottsläraren tittade bort. (ja, så illa är det tyvärr)
Nu ska jag alltså om ett år simma 3 kilometer i betydligt kallare vatten än vad som är behagligt. Och vet ni? Jag ska bannemig klara det!
Idag simmade jag och Malin 60 längder. 1500 meter. Det är himla mycket för en landkrabba som måste hålla för näsan under vattnet. Vi struntade helt och hållet i hur lång tid det tog, det fick ta den tid det tog helt enkelt. Tempot spelade ingen roll, men de 60 längderna var viktiga! 1500 meter och 50 minuter senare släpade vi våra trötta kroppar mot omklädningsrummet. Ska verkligen försöka att simma en gång varannan vecka nu. Det är ju faktiskt helt okej, när man väl har kommit igång.
Nu tar jag helg - pitabröd med kebab och massa grönsaker, godis och tv-tittande. Thank God it's Friday.
/A.
När vi skulle simma på gymnasiet gick jag på botten när idrottsläraren tittade bort. (ja, så illa är det tyvärr)
Nu ska jag alltså om ett år simma 3 kilometer i betydligt kallare vatten än vad som är behagligt. Och vet ni? Jag ska bannemig klara det!
Idag simmade jag och Malin 60 längder. 1500 meter. Det är himla mycket för en landkrabba som måste hålla för näsan under vattnet. Vi struntade helt och hållet i hur lång tid det tog, det fick ta den tid det tog helt enkelt. Tempot spelade ingen roll, men de 60 längderna var viktiga! 1500 meter och 50 minuter senare släpade vi våra trötta kroppar mot omklädningsrummet. Ska verkligen försöka att simma en gång varannan vecka nu. Det är ju faktiskt helt okej, när man väl har kommit igång.
Nu tar jag helg - pitabröd med kebab och massa grönsaker, godis och tv-tittande. Thank God it's Friday.
/A.
Simning på schemat
Nu sitter jag alltså här framför datorn igen. Klockan 22.50. Jag är nyss hemkommen från vattengympan, med fotbollslaget. Idag var jag lite latare än förra gången, blev bara 10 längder efteråt - bastun lockade mer.
Men de 10 längderna får väl ändå ses som någon form av träning, det är ju i alla fall bättre än ingenting alls.
En mycket trevlig kund i affären idag lärde mig förresten ett och annat om skidåkning, och jag kan glatt konstatera att gårdagens mindre positiva resultat inte enbart berodde på dålig skidåkning, utan även på dålig vallning. Tack för det!
Fick några meddelanden från min kompanjon innan. Hon har tydligen roat sig med att spåra upp skidspår på en åker idag. Mycket ambitiöst av henne, måste jag säga. Pluspoäng, och en stjärna i kanten!
Nehe, nu är det dags att återgå till kaffet och Lindt-chokladen. Det, och kanske en omgång Betapet innan sängen och så småningom jobbet kallar.
Tack på förhand till Johanna som imorgon ska försöka få till en någorlunda vettig design på den här numera anskrämliga bloggen. Johanna, som för övrigt åker till USA nästa vecka. Livet är hårt.
/A.
Men de 10 längderna får väl ändå ses som någon form av träning, det är ju i alla fall bättre än ingenting alls.
En mycket trevlig kund i affären idag lärde mig förresten ett och annat om skidåkning, och jag kan glatt konstatera att gårdagens mindre positiva resultat inte enbart berodde på dålig skidåkning, utan även på dålig vallning. Tack för det!
Fick några meddelanden från min kompanjon innan. Hon har tydligen roat sig med att spåra upp skidspår på en åker idag. Mycket ambitiöst av henne, måste jag säga. Pluspoäng, och en stjärna i kanten!
Nehe, nu är det dags att återgå till kaffet och Lindt-chokladen. Det, och kanske en omgång Betapet innan sängen och så småningom jobbet kallar.
Tack på förhand till Johanna som imorgon ska försöka få till en någorlunda vettig design på den här numera anskrämliga bloggen. Johanna, som för övrigt åker till USA nästa vecka. Livet är hårt.
/A.
