En glimt av lycka
Att gå upp 06.00 efter att ha snoozat några minuter, dricka en kopp kaffe, äta en banan och sedan i mer eller mindre panik försöka hitta cykelskor, rätt jacka och en cykelhjälm. Försöka ta sig förbi x antal övergångsställen och rödljus för att sedan 5 minuter försenad möta upp Frida. Det kanske låter som en stressig och obehaglig start på dagen? Det var det inte.
Morgonens sällskap.
Att jag får stressa hör till vanligheterna, men att sedan få trampa ut från stan, och på bara någon kilometer vara i naturen - det är lyx. Strålande solsken, en pigg kropp, mycket trevligt sällskap och så all grönska. En riktig njutarrunda. Två mil och sedan var det dags att ta sig förbi alla övergångsställen igen, livrädd att glömma koppla ur och trilla på stället. Men det var det värt, en helt fantastisk start på dagen. - Mot bibblan och tentaplugg!
/A.
300 väldigt långa kilometer
Vätternrundan blev precis som jag skrev på facebook, en lång, regnig och smärtsam historia. Aldrig förr har jag känt mig så tom i skallen, så totalt tömd på positiva tankar. Med 15 träningsmil kan man kanske inte räkna med annat, men vi tar det väl från början. Kan nog redan nu varna för ett långt inlägg.
Vid 17.30 åkte vi hemifrån efter mycket trixande med cykelställ som inte riktigt var anpassade för två cyklar. Till slut ansåg vi ekipaget vara tillräckligt säkert, och begav oss därför mot Motala.
Väl framme, vid 20.30, gick vi och hämtade ut startbevis och tog oss sedan tillbaka till bilen för att till slut spendera några timmar i startområdet. Vi gick omkring och kollade, pumpade däcken och försökte fördriva tiden på bästa sätt. Klockan 23.18 var det dags för oss att ge oss av. Ut i natten med 30 mil framför oss!
Ida var laddad inför start.
De första fyra milen fram till Hästholmen gick väldigt bra och utan ansträgning. Kändes häftigt att köra i mörkret med en lång, lång slinga med röda lysen framför. Klungor passerade i en rasande fart. Allt som hördes förutom lite prat här och var, var ett enda svischande från hundratals cyklister. Vi trampade på och kom till depå Hästholmen där vi smällde i oss ett par bullar och lite blåbärssoppa. Fortsatte sedan mot Gränna.
Att köra in i Gränna i gryningen var också en speciell upplevelse. Lång sträcka på kullersten där man fick väja för ett antal berusade människor som var på väg hem i natten. Verkligen kontraster! In i depån och vidare mot Jönköping.
Fram till Jönköping gick det alltså bra. Vädret var bra, benen var lätta och huvudet fullt med positiva tankar. Åt potatismos och köttbullar 04.30 och tog lite kort medan vi åt. Såhär i efterhand förstår jag inte hur jag överhuvud taget lyckades ta mig i mål. Redan efter 107 kilometer såg jag gaaanska sliten ut.
Sedan kom regnet. Motvind och regn är ingen härlig kombination. Sträckan mellan Jönköping och Fagerhult var fruktansvärd. Redan innan Jönköping började min högra axel att protestera. I depån i Fagerhult skrek jag ut min smärta. Regnet öste ner, kön till att bryta var otroligt lång och energin hos de flesta verkade inte vara på topp. Vi tog skydd i ett tält där jag passade på att få massage. Det hjälpte dessvärre inte alls, men lite skydd från regnet fick vi i alla fall.
Det var här som Ida började prata om att bryta. Slog snabbt bort de tankarna och fortsatte mot lasagnen i Hjo. Fortsatt regn. Minns inte så mycket av den här sträckan, mer än att min axel gjorde ont och att det var blött överallt. Kan även ha varit här som jag till mitt stora förtret tappade min snickers precis när jag skulle stoppa in den i munnen. ;)
Hjo. Mat och vila. Trötthet. Negativa tankar och otroligt mycket folk i kö till att bryta. Efter en timme fortsatte vi vidare mot det som för min del skulle bli den värsta sträckan och depån - Karlsborg. 207 km var då avklarade och jag var helt tom. Det var egentligen inte särskilt jobbigt att cykla, det hade slutat regna och mer än två tredjedelar var gjorda. Ändå fick jag någon form av psykbryt här. Ville bara inte fortsätta. Sömnbristen efter att ha cyklat hela natten och halva dagen satte sina spår. Kunde omöjligt hitta någon motivation till att vilja fortsätta. Pratade med en släkting i telefon som brutit i Hjo. Fick rådet att bara ta det lugnt och ta mig i mål. Att jag skulle tänka på den svenska klassikern. Var gråtfärdig och pressade i mig ytterligare en bulle och fortsatte.
De sista 10 milen minns jag inget särskilt från. Allt jag kände var ren och skär ångest och att jag grät under tiden jag cyklade. Jag ville bara komma i mål och få slut på eländet. Skulle gissa att jag åt sammanlagt 15 bullar under färden från och till Motala, vilket resulterade i en inte helt nöjd mage, men utan de bullarna hade jag fortfarande suttit i Karlsborg och gråtit. Ida berättade innan vi började om att hon hört att det finns de som brutit med 5 kilometer kvar. Jag skrattade och sa: Det måste vara en skröna! Ingen är väl så dum att bryta när man kört 295 kilometer och har 5 kvar?!
Jag hade inte tvekat en sekund om någon hade kört upp bredvid mig den sista milen och sagt: Hörru Alexandra, om du vill bryta så kör jag dig till Motala!
I mål efter 16 timmar och 56 minuter, varav 13 timmar och 23 minuter cykeltid kände jag en enorm lättnad. Det tog tid, onödigt långa stopp gjorde att tiden blev i längsta laget, men vi tog oss i mål. Den andra delen i En svensk klassiker är avklarad och jag säger bara en sak... ALDRIG MER!
Otroligt lättad efter målgång.
/A.
Vid 17.30 åkte vi hemifrån efter mycket trixande med cykelställ som inte riktigt var anpassade för två cyklar. Till slut ansåg vi ekipaget vara tillräckligt säkert, och begav oss därför mot Motala.
Väl framme, vid 20.30, gick vi och hämtade ut startbevis och tog oss sedan tillbaka till bilen för att till slut spendera några timmar i startområdet. Vi gick omkring och kollade, pumpade däcken och försökte fördriva tiden på bästa sätt. Klockan 23.18 var det dags för oss att ge oss av. Ut i natten med 30 mil framför oss!
Ida var laddad inför start.
De första fyra milen fram till Hästholmen gick väldigt bra och utan ansträgning. Kändes häftigt att köra i mörkret med en lång, lång slinga med röda lysen framför. Klungor passerade i en rasande fart. Allt som hördes förutom lite prat här och var, var ett enda svischande från hundratals cyklister. Vi trampade på och kom till depå Hästholmen där vi smällde i oss ett par bullar och lite blåbärssoppa. Fortsatte sedan mot Gränna.
Att köra in i Gränna i gryningen var också en speciell upplevelse. Lång sträcka på kullersten där man fick väja för ett antal berusade människor som var på väg hem i natten. Verkligen kontraster! In i depån och vidare mot Jönköping.
Fram till Jönköping gick det alltså bra. Vädret var bra, benen var lätta och huvudet fullt med positiva tankar. Åt potatismos och köttbullar 04.30 och tog lite kort medan vi åt. Såhär i efterhand förstår jag inte hur jag överhuvud taget lyckades ta mig i mål. Redan efter 107 kilometer såg jag gaaanska sliten ut.
Sedan kom regnet. Motvind och regn är ingen härlig kombination. Sträckan mellan Jönköping och Fagerhult var fruktansvärd. Redan innan Jönköping började min högra axel att protestera. I depån i Fagerhult skrek jag ut min smärta. Regnet öste ner, kön till att bryta var otroligt lång och energin hos de flesta verkade inte vara på topp. Vi tog skydd i ett tält där jag passade på att få massage. Det hjälpte dessvärre inte alls, men lite skydd från regnet fick vi i alla fall.
Det var här som Ida började prata om att bryta. Slog snabbt bort de tankarna och fortsatte mot lasagnen i Hjo. Fortsatt regn. Minns inte så mycket av den här sträckan, mer än att min axel gjorde ont och att det var blött överallt. Kan även ha varit här som jag till mitt stora förtret tappade min snickers precis när jag skulle stoppa in den i munnen. ;)
Hjo. Mat och vila. Trötthet. Negativa tankar och otroligt mycket folk i kö till att bryta. Efter en timme fortsatte vi vidare mot det som för min del skulle bli den värsta sträckan och depån - Karlsborg. 207 km var då avklarade och jag var helt tom. Det var egentligen inte särskilt jobbigt att cykla, det hade slutat regna och mer än två tredjedelar var gjorda. Ändå fick jag någon form av psykbryt här. Ville bara inte fortsätta. Sömnbristen efter att ha cyklat hela natten och halva dagen satte sina spår. Kunde omöjligt hitta någon motivation till att vilja fortsätta. Pratade med en släkting i telefon som brutit i Hjo. Fick rådet att bara ta det lugnt och ta mig i mål. Att jag skulle tänka på den svenska klassikern. Var gråtfärdig och pressade i mig ytterligare en bulle och fortsatte.
De sista 10 milen minns jag inget särskilt från. Allt jag kände var ren och skär ångest och att jag grät under tiden jag cyklade. Jag ville bara komma i mål och få slut på eländet. Skulle gissa att jag åt sammanlagt 15 bullar under färden från och till Motala, vilket resulterade i en inte helt nöjd mage, men utan de bullarna hade jag fortfarande suttit i Karlsborg och gråtit. Ida berättade innan vi började om att hon hört att det finns de som brutit med 5 kilometer kvar. Jag skrattade och sa: Det måste vara en skröna! Ingen är väl så dum att bryta när man kört 295 kilometer och har 5 kvar?!
Jag hade inte tvekat en sekund om någon hade kört upp bredvid mig den sista milen och sagt: Hörru Alexandra, om du vill bryta så kör jag dig till Motala!
I mål efter 16 timmar och 56 minuter, varav 13 timmar och 23 minuter cykeltid kände jag en enorm lättnad. Det tog tid, onödigt långa stopp gjorde att tiden blev i längsta laget, men vi tog oss i mål. Den andra delen i En svensk klassiker är avklarad och jag säger bara en sak... ALDRIG MER!
Otroligt lättad efter målgång.
/A.
Paniken
Paniken har anlänt. Äldsta broder står just nu och fixar med cykeln. Monterar dit cykeldator och lysen. Insåg dessutom att jag måste iväg och köpa reflexer. Attans! I övrigt börjar nervositeten komma. Och folk i min närhet börjar säga att de inte tror att jag kommer fixa det. Tack för det, ni vet precis hur man motiverar en tävlingsmänniska. Nu nedrans ska jag bevisa motsatsen!
Som sagt. 23:18. Om ni vaknar mitt i natten, håll en tumme. Om ni vaknar 06:00 utan att kunna somna, skänk mig en tanke.
Väderprognosen har ändrats lite, istället för regn klockan 08:00 visar de nu regn från klockan 04:00. Det är ju fantastiskt det här!
Dags att packa ihop det sista.
/A.
Som sagt. 23:18. Om ni vaknar mitt i natten, håll en tumme. Om ni vaknar 06:00 utan att kunna somna, skänk mig en tanke.
Väderprognosen har ändrats lite, istället för regn klockan 08:00 visar de nu regn från klockan 04:00. Det är ju fantastiskt det här!
Dags att packa ihop det sista.
/A.
Ett steg
Muskelbristning, så lyder min dom.
"Lycka till att köra Vätternrundan" var hans första reaktion. Jo man tackar, tack för optimismen och de peppande orden.
Jag har väldigt ont i låret just nu. När jag går känns det varje steg och löpning är definitivt inte att tänka på. Positivt i sammanhanget är att det inte känns särskilt mycket att cykla. Nu har jag visserligen bara testat att cykla drygt en mil (bara 29 kvar...) men att det kändes hyfsat är ju ändå ett steg på väg. Ett steg på väg mot start och mål i Motala.
/A.
Skadeläget
Jaha, så var det dags för en uppdatering, dock inte en sprudlande glad sådan.
Mitt lår sätter verkligen käppar i hjulet för mig nu, bokstavligt talat. Vätternrundan på fredag och jag har i nuläget så ont att jag inte skulle kunna ta mig igenom 30 mil. Att springa är inte att tänka på, och därmed inte heller fotboll. Känns otroligt surt och bittert.
Jag var på laser- och ultraljudsbehandling igår och ska dit igen imorgon. Är väldigt öm i låret idag, men efter lite googlande förstår jag att det är positivt. Det ska tydligen göra ont efteråt. Han, och fler med honom, tror att skadan beror på att jag spelade match dagen efter Göteborgsvarvet och därmed inte återhämtade muskeln ordentligt.
Nu håller jag alla tummar jag har för ett snabbt tillfrisknande - jag har inte tid med det här!!
Och ja, jag vet. Otroligt dumt av mig att spela match i onsdags. Det är lätt att vara efterklok...
Ska dessutom döma en match ikväll, utan att ens kunna jogga fram. Tur att domaren i fråga har så bra syn att det är närmast onödigt att förflytta sig över planen, hehe...
/A.
Vätternrundan
Ångest. VARFÖR har jag inte tagit tag i den så tråkiga cyklingen? VARFÖR ALEXANDRA?!?
Ibland blir jag så trött på mig själv. 30 mil cykel på fredag nästa vecka - håll i hatten!
/A.
Maskar i mängder
Sandra skulle springa 18 km för första gången någonsin och jag skulle få till ett bra långpass. Smärta i benen från första steget till sista, känner mig väldigt sliten just nu... Dessvärre fick Sandra ont i knät efter 13 km (som är en jättebra distans när man som mest sprungit 16 - tänk på det Sandra!) Jag fortsatte då de sista 5 på egen hand, hämtade bilen och hämtade upp en mindre munter tjej som gick på vägkanten. Hoppas innerligt att det bara är en tillfällig känning!
Det värsta idag var att magen började protestera efter 8 km, sånt magknip! Höll i sig hela den sista milen, verkligen smärta! Usch. Inget jag vill uppleva igen. Men, än dock 18 km. Imorgon är det bara två veckor kvar till Göteborgsvarvet, ge mig mer tid tack!
I övrigt har kvällen spenderats vid sidan av en fotbollsplan. Herrarna hade match och vi agerade supportrar. Vinst 3-1, en väldigt rolig match att kolla på, tack för underhållningen Västboås!
Imorgon är det städning av vägar som gäller. Kanske inte den roligaste dagen på året, men man får väl i alla fall lite motion när man går omkring i dikena hela dagen... ;)
Dagen började med en promenad bland vansinniga mängder daggmaskar, mindre trevligt. Allt det vita är alltså maskar... Den andra bilden föreställer fyra rådjur långt bort i fjärran. Samma promenad, men lite trevligare djur.
/A.
Cykelpremiär i regn och rusk
Två mil på cykel i spöregn och motvind fick mig att verkligen inse att det kommer bli en lång runda runt Vättern...
Jag och Ida hade planerat att cykla några mil efter jobbet idag. Dessvärre mådde hon inte super så fick bli en runda på egen hand. Är otroligt stor skillnad på att cykla själv eller tillsammans med någon. När jag cyklar själv tar de negativa tankarna lätt överhanden och tristessen kommer på besök efter ungefär två minuter. Lägg till lite regn och vind och lyckan är total! ;)
Nåväl. Alla pass är bra pass. Eller, det var väl egentligen inte sant, men all tid på sadeln är bra tid! Bakdelen behöver härdas inför de fruktade 30 milen jag har framför mig.
/A.
Part two
Ängelholm, Skälderviken. Torsdagen den 4 augusti. Vaknade ett flertal gånger under natten på grund av smärtan. Ja, jag vill faktiskt kalla det för smärta. Ryggen, benen (!) baken, armarna. Allt som går att ha ont i, hade jag ont i. Ja, ungefär så. Lite överdriver jag kanske nu, men det var grymt mycket träningsvärk jag vaknade till. Eller jag och jag vet jag egentligen inte, skulle nog vilja inkludera Ida i träningsvärken också.
Stapplade upp ur sängen och tog oss till frukostserveringen. Ett gäng pensionärer hade definitivt sett piggare ut än vad vi gjorde. Vid frukosten möttes vi av resans kanske största besvikelse... kaffet! Eller ska jag säga det så kallade kaffet? Trots att jag är kaffeberoende och måste ha kaffe på morgonen, kunde jag inte få i mig det. Det smakade som svagt pulverkaffe med en konstig bismak. Annars en god frukost som gav oss energi i åtminstone några mil.
Nog om kaffet och frullen! Tog god tid på oss och begav oss sedan mot Ängelholm via cykelvägen längs med vattnet. Mycket trevlig liten väg. Kunde dock inte uppskatta den särskilt mycket med tanke på svårigheterna att sitta på sadeln. Efter ett tag accepterade dock kroppen smärtan och det gick relativt enkelt att trampa på igen. Väl inne i Ängelholm blev det helt plötsligt väldigt svårt att hitta. Vi hade kartor, men inte hjälpte det inte. Att vi sedan frågade 5-10 personer om vägen och fick olika svar varje gång bidrog till förvirringen.
Vi insåg att Ängelholm är en riktig cykelstad, men att den ändå inte riktigt är anpassad för cyklister. Halvmetern man hade att röra sig på medan bilar susade förbi på insidan var lite knapp. Lite lätt obehagligt faktiskt. Efter ungefär 1,5 timme inne i Ängelholm förstod vi åt vilket håll vi skulle. (Tack till mannen med kollen på Nettos parkering!) Vi lyckades äntligen hitta cykelspåret som skulle ta oss till Helsingborg!
Det var tur att vi bara hade 4 mil att cykla denna dag. Det kändes att kroppen hade fått jobba dagen innan. Hallandsåsen hade gjort sitt, kan man säga! Efter att ha passerat diverse samhällen och byar var vi alltså framme i Helsingborg. Kattarp, Hasslarp, Allerum... Listan på orter kan göras lång! Vi virrade självklart omkring i Helsingborg ett bra tag innan vi hittade till vandrarhemmet, som givetvis inte hade öppet när vi kom. En glass och en dricka senare var (tack och lov!) receptionen redo att ta emot två mindre fräscha brudar som mer än någonting annat längtade efter en dusch. Ska kanske tilläggas att det var 27 grader i skuggan de här dagarna!
Vi duschade, fixade oss minimalt mycket, gick ut och käkade och åkte sedan med en proppfull buss till Sofiero där den här mannen väntade...
To be continued...
/A.
Stapplade upp ur sängen och tog oss till frukostserveringen. Ett gäng pensionärer hade definitivt sett piggare ut än vad vi gjorde. Vid frukosten möttes vi av resans kanske största besvikelse... kaffet! Eller ska jag säga det så kallade kaffet? Trots att jag är kaffeberoende och måste ha kaffe på morgonen, kunde jag inte få i mig det. Det smakade som svagt pulverkaffe med en konstig bismak. Annars en god frukost som gav oss energi i åtminstone några mil.
Nog om kaffet och frullen! Tog god tid på oss och begav oss sedan mot Ängelholm via cykelvägen längs med vattnet. Mycket trevlig liten väg. Kunde dock inte uppskatta den särskilt mycket med tanke på svårigheterna att sitta på sadeln. Efter ett tag accepterade dock kroppen smärtan och det gick relativt enkelt att trampa på igen. Väl inne i Ängelholm blev det helt plötsligt väldigt svårt att hitta. Vi hade kartor, men inte hjälpte det inte. Att vi sedan frågade 5-10 personer om vägen och fick olika svar varje gång bidrog till förvirringen.
Vi insåg att Ängelholm är en riktig cykelstad, men att den ändå inte riktigt är anpassad för cyklister. Halvmetern man hade att röra sig på medan bilar susade förbi på insidan var lite knapp. Lite lätt obehagligt faktiskt. Efter ungefär 1,5 timme inne i Ängelholm förstod vi åt vilket håll vi skulle. (Tack till mannen med kollen på Nettos parkering!) Vi lyckades äntligen hitta cykelspåret som skulle ta oss till Helsingborg!
Det var tur att vi bara hade 4 mil att cykla denna dag. Det kändes att kroppen hade fått jobba dagen innan. Hallandsåsen hade gjort sitt, kan man säga! Efter att ha passerat diverse samhällen och byar var vi alltså framme i Helsingborg. Kattarp, Hasslarp, Allerum... Listan på orter kan göras lång! Vi virrade självklart omkring i Helsingborg ett bra tag innan vi hittade till vandrarhemmet, som givetvis inte hade öppet när vi kom. En glass och en dricka senare var (tack och lov!) receptionen redo att ta emot två mindre fräscha brudar som mer än någonting annat längtade efter en dusch. Ska kanske tilläggas att det var 27 grader i skuggan de här dagarna!
Vi duschade, fixade oss minimalt mycket, gick ut och käkade och åkte sedan med en proppfull buss till Sofiero där den här mannen väntade...
To be continued...
/A.
Rapport
Nu, mina vänner, kände jag att det var dags att återuppliva den här lilla bloggen. Mycket har hänt sedan sist. Det viktigaste först... Helsingborgsäventyret!
Onsdagen den 3 augusti stod jag och Ida beredda att ge oss av klockan 08.00. Med ungefär 5,5 kilo på ryggen bar det iväg.
Det blev en väldigt lång första dag. En väldigt mycket jobbigare dag än vi hade räknat med. Första stoppet blev efter två mil, då det började krångla. Orsak: Ryggen. Eller närmare bestämt ryggsäckarna. Ida fick alltså ont i ryggen redan efter två mil. Då hade vi tolv kvar att cykla den dagen.
Efter ytterligare två kände även jag av det, men inte fullt så mycket som Ida. Vi kämpade på, trampade och trampade och befann oss mitt emellan två samhällen. Vi befann oss i vad som just då kändes som Världens ände. På en skogsväg just där, i Världens ände, stannade vi för en 10 minuter lång paus. Ryggarna värkte, men för min del var det en annan del som värkte mer än någonting annat... bakdelen!
Aldrig någonsin har jag fått så ont av att cykla förut. Det kanske i och för sig inte är så konstigt med tanke på sträckorna jag cyklat tidigare, men nedrans vad ont det gjorde! Om jag satt långt bak på sadeln gjorde det ont i sittbenen, det kändes ungefär som stora blåmärken. Satt jag längre fram gjorde det ont, men på ett annat sätt. Jag valde mestadels det senare alternativet, vilket resulterade i sårliknande områden orsakade av sadeln! Hur som helst - slut på gnäll!
Vi fortsatte med Laholm i sikte. Laholm var dagens lunchstopp, men med tanke på alla våra små pauser på diverse skogsvägar i Världens ände med omnejd tog det ganska lång tid innan vi fick vår efterlängtade lunch. Ska kanske tilläggas att vi vid vissa tillfällen hade lite svårt med navigeringen. I Lahom blev det lunch på Roffes klockan 15.00. Kanske inte någon större smakupplevelse, men det var mat och det var det viktiga just då.
Vi tog en rejäl paus i Laholm där vi passade på att fylla på vatten och att sträcka ut ryggarna ordentligt. Vi gick in på turistbyrån för att fråga om vägen ut ur Laholm. Vi visste sedan tidigare att vi skulle cykla över Hallandsåsen. Jag hade inte funderat så mycket på det, tänkte inte att det kunde vara så farligt. Inne på turistbyrån, med 10 mil i benen, en värkande rygg och en sårig bak, fick jag lite lätt panik...
- Hur långt är det uppför Hallandsåsen då?
- Det är ju ungefär en mil.
- En mil?!? Menar du att jag ska cykla en mil uppför?
- Ja, det är en mil. Men jag har sett cyklister där förut, så det kan gå.
Efter att ha ägnat en timme åt att försöka hitta ut ur Laholm, var vi inte superpositiva. Idas förslag var tåget. Aldrig! Ska vi cykla till Skälderviken, så ska vi. Sagt och gjort! Till slut hittade vi rätt väg och cyklade mot den skräckinjagande Hallandsåsen. Från att själva stigningen började till motellet på toppen var det 3,6 kilometer. Tack för det, kära turistbyrå!
Vi pustade ut, köpte glass och godis, fyllde på dricka och ringde till vandrarhemmet och meddelade att vi skulle komma senare än planerat. Även om det hade varit en lång dag med mycket krångel och krämpor var inte själva cyklingen särskilt jobbig! Benen var förhållandevis pigga och huvudet nu fyllt av positiva tankar efter att ha lämnat Hallandsåsen bakom oss.
Mot Ängelholm! Passade på att stanna och ta lite kort i solnedgången vid ett stort fält i samband med att vi läste kartan...
Vi hade en jobbig sista bit med motvind till Ängelholm och enkla fem kilometer från Ängelholm till Skälderviken. Väl framme i Skälderviken kraschlandade vi i sängarna på vandrarhemsrummet och orkade inte ens gå och äta. Godis fick räcka. Efter en ansträngande dag med ett antal felkörningar och 14 mil på sadeln var sömn allt vi behövde...
To be continued.
/A.
Onsdagen den 3 augusti stod jag och Ida beredda att ge oss av klockan 08.00. Med ungefär 5,5 kilo på ryggen bar det iväg.
Det blev en väldigt lång första dag. En väldigt mycket jobbigare dag än vi hade räknat med. Första stoppet blev efter två mil, då det började krångla. Orsak: Ryggen. Eller närmare bestämt ryggsäckarna. Ida fick alltså ont i ryggen redan efter två mil. Då hade vi tolv kvar att cykla den dagen.
Efter ytterligare två kände även jag av det, men inte fullt så mycket som Ida. Vi kämpade på, trampade och trampade och befann oss mitt emellan två samhällen. Vi befann oss i vad som just då kändes som Världens ände. På en skogsväg just där, i Världens ände, stannade vi för en 10 minuter lång paus. Ryggarna värkte, men för min del var det en annan del som värkte mer än någonting annat... bakdelen!
Aldrig någonsin har jag fått så ont av att cykla förut. Det kanske i och för sig inte är så konstigt med tanke på sträckorna jag cyklat tidigare, men nedrans vad ont det gjorde! Om jag satt långt bak på sadeln gjorde det ont i sittbenen, det kändes ungefär som stora blåmärken. Satt jag längre fram gjorde det ont, men på ett annat sätt. Jag valde mestadels det senare alternativet, vilket resulterade i sårliknande områden orsakade av sadeln! Hur som helst - slut på gnäll!
Vi fortsatte med Laholm i sikte. Laholm var dagens lunchstopp, men med tanke på alla våra små pauser på diverse skogsvägar i Världens ände med omnejd tog det ganska lång tid innan vi fick vår efterlängtade lunch. Ska kanske tilläggas att vi vid vissa tillfällen hade lite svårt med navigeringen. I Lahom blev det lunch på Roffes klockan 15.00. Kanske inte någon större smakupplevelse, men det var mat och det var det viktiga just då.
Vi tog en rejäl paus i Laholm där vi passade på att fylla på vatten och att sträcka ut ryggarna ordentligt. Vi gick in på turistbyrån för att fråga om vägen ut ur Laholm. Vi visste sedan tidigare att vi skulle cykla över Hallandsåsen. Jag hade inte funderat så mycket på det, tänkte inte att det kunde vara så farligt. Inne på turistbyrån, med 10 mil i benen, en värkande rygg och en sårig bak, fick jag lite lätt panik...
- Hur långt är det uppför Hallandsåsen då?
- Det är ju ungefär en mil.
- En mil?!? Menar du att jag ska cykla en mil uppför?
- Ja, det är en mil. Men jag har sett cyklister där förut, så det kan gå.
Efter att ha ägnat en timme åt att försöka hitta ut ur Laholm, var vi inte superpositiva. Idas förslag var tåget. Aldrig! Ska vi cykla till Skälderviken, så ska vi. Sagt och gjort! Till slut hittade vi rätt väg och cyklade mot den skräckinjagande Hallandsåsen. Från att själva stigningen började till motellet på toppen var det 3,6 kilometer. Tack för det, kära turistbyrå!
Vi pustade ut, köpte glass och godis, fyllde på dricka och ringde till vandrarhemmet och meddelade att vi skulle komma senare än planerat. Även om det hade varit en lång dag med mycket krångel och krämpor var inte själva cyklingen särskilt jobbig! Benen var förhållandevis pigga och huvudet nu fyllt av positiva tankar efter att ha lämnat Hallandsåsen bakom oss.
Mot Ängelholm! Passade på att stanna och ta lite kort i solnedgången vid ett stort fält i samband med att vi läste kartan...
Vi hade en jobbig sista bit med motvind till Ängelholm och enkla fem kilometer från Ängelholm till Skälderviken. Väl framme i Skälderviken kraschlandade vi i sängarna på vandrarhemsrummet och orkade inte ens gå och äta. Godis fick räcka. Efter en ansträngande dag med ett antal felkörningar och 14 mil på sadeln var sömn allt vi behövde...
To be continued.
/A.
Som ett barn på julafton
Är hemma efter en lång och relativt ansträngande dag på jobbet. Njuter av hallon/lakritsskallar och av att jag har semester. Jobbar visserligen ändå, men på ett annat ställe. Omväxling förnöjer!
Igår tränade jag för första gången på 5 veckor! 5 veckor!! Det blev en liten runda för att checka formen. En mjukstart. 20 kilometer på sadeln fick jag och Ida ihop. Ville mest känna efter hur foten egentligen var. Det gick förvånansvärt bra, bortsett från när foten skulle lossas från pedalen. Att vrida foten utåt är ingen hit kan jag avslöja...
Men, ack vad glad jag är! För tredje dagen i rad, inget halsont. Vågar man hoppas på att det elaka viruset gett sig av för gott?
Om en vecka befinner vi oss förhoppningsvis på ett vandrarhem i Ängelholm. Med största sannolikhet sitter jag just nu och klagar över min ömma bak och tjatar om The Ark och Håkan. Stackars Ida, undrar om hon vet vad hon har gett sig in på. Jag är ju inte den tystlåtna typen precis, hehe. Snarare en riktig babbelbyxa! Och jag är inte den som inte blir hysterisk heller för den delen. Jag snöar helt in på en person, sak eller aktivitet och då är det nörderi på hög nivå.
Fick hem lite härliga prylar från CDON idag. Vad sägs om det här?
Som sagt, lite lätt nördigt kan det bli ibland...
Men, kära läsare. Träningsbloggaren is back! Hon är tillbaka med besked till och med! Nu ska all träning tas igen! Jag ska trampa mil efter mil och förhoppningsvis springa mil efter mil om ett litet tag. Jag ska jaga en boll, jag ska simma (nåja...) och jag ska åka rullskidor. Jag ska träna, svettas, få tillbaka endorfinerna. Få tillbaka mig själv. Nu kör vi!
Just det. Siffrorna med:
Tid: 47:56 min
Distans: 20,25 km
Medelhastighet: 25,3 km/h
/A.
Igår tränade jag för första gången på 5 veckor! 5 veckor!! Det blev en liten runda för att checka formen. En mjukstart. 20 kilometer på sadeln fick jag och Ida ihop. Ville mest känna efter hur foten egentligen var. Det gick förvånansvärt bra, bortsett från när foten skulle lossas från pedalen. Att vrida foten utåt är ingen hit kan jag avslöja...
Men, ack vad glad jag är! För tredje dagen i rad, inget halsont. Vågar man hoppas på att det elaka viruset gett sig av för gott?
Om en vecka befinner vi oss förhoppningsvis på ett vandrarhem i Ängelholm. Med största sannolikhet sitter jag just nu och klagar över min ömma bak och tjatar om The Ark och Håkan. Stackars Ida, undrar om hon vet vad hon har gett sig in på. Jag är ju inte den tystlåtna typen precis, hehe. Snarare en riktig babbelbyxa! Och jag är inte den som inte blir hysterisk heller för den delen. Jag snöar helt in på en person, sak eller aktivitet och då är det nörderi på hög nivå.
Fick hem lite härliga prylar från CDON idag. Vad sägs om det här?
Som sagt, lite lätt nördigt kan det bli ibland...
Men, kära läsare. Träningsbloggaren is back! Hon är tillbaka med besked till och med! Nu ska all träning tas igen! Jag ska trampa mil efter mil och förhoppningsvis springa mil efter mil om ett litet tag. Jag ska jaga en boll, jag ska simma (nåja...) och jag ska åka rullskidor. Jag ska träna, svettas, få tillbaka endorfinerna. Få tillbaka mig själv. Nu kör vi!
Just det. Siffrorna med:
Tid: 47:56 min
Distans: 20,25 km
Medelhastighet: 25,3 km/h
/A.
Älgskräck och blöjkänsla
Vi hade ju iallafall tur med vädret. Nej, är det någonting jag och Ida inte har så är det tur med vädret.
Förra gången var det motvinden som var vår fiende, idag var det regnet. Så snart jag hade kommit hem från jobbet och slängt i mig lite mat påbörjade vi dagens utmaning. Regnet öste ner och det kändes allmänt oinspirerande.
- Alltså, vad håller vi på med?
- Jag vet inte. Är vi dumma i huvudet?
- Ska vi skita i det?
- Nej, aldrig. Det är nu vi är hårda, när andra ligger inne framför tvn. Och jag är dessutom redan blöt.
Försöker intala mig själv att regn är lite småmysigt.
Haha, härlig bild på Ida i regnet.
Så fick det bli. Iväg på cyklarna med två Snickers i fickan. De satt fint efter 2,5 mil kan jag avslöja. Men innan jag går händelserna i förväg ska jag berätta om en mycket traumatisk upplevelse.
Vi cyklar på en liten asfaltsväg. Cyklar i bredd och pratar och trampar på. Plötsligt utbrister Ida: "En älg!" Under vår senaste runda diskuterade vi det där med älgar. Jag är av åsikten att älgar bör utrotas, de är verkligen vidriga djur! Ida är av en helt annan åsikt och tyckte det var synd att vi inte sett till någon älg än. Hur som helst. Ida ropar som sagt: "En älg!", men jag tror henne inte. En sekund senare upptäcker jag till min stora förskräckelse att hon faktiskt inte ljuger. Framför oss på vägen står en livs levande älg. Jag får självklart panik och bromsar utan att tänka på att jag sitter fast i pedalerna. Mitt i all panik över älgen håller jag på att trilla omkull till på köpet. I sista sekund räddar jag upp situationen och älgen lunkar så småningom vidare. Efter en liten stund rullar även vi vidare. Jag plingar på ringklockan som en tok medan Ida letar efter älgen. Den försvann, tack och lov.
Efter 2,5 mil gjorde vi ett litet stopp, åt varsin Snickers och drack lite vatten. Beklagade oss över hur blöta vi var men konstaterade att det var med pigga ben vi trotsade regnet denna dag. Cykelbyxor är ett bra påhitt, men det känns verkligen som att ha blöja på sig. Kombinationen blöja och spöregn känns inte lika toppenbra som kombinationen cykelbyxor och solsken. En blöja absorberar som bekant vatten...
Det blev en kortare runda än planerat, mycket på grund av att Ida tyckte att jag skulle få uppleva monsterbacken. Och nog var det en monsterbacke alltid. Det var en 1 kilometer lång kamp mot benen, motvinden som hunnit ifatt oss, och mot huvudet såklart. Väl uppe fick vi fart på benen igen. De sista 5 kilometerna gick dock otroligt segt. Precis när vi var hemma började det spöregna igen, så vi slapp åtminstone den sista störtskuren. Så, ja, vi hade iallafall tur med vädret...
Glad Ida efter avslutat pass.
Tid: 1:53:18
Distans: 46,1 km
Medelhastighet: 24,4 km/h
/A.
Förra gången var det motvinden som var vår fiende, idag var det regnet. Så snart jag hade kommit hem från jobbet och slängt i mig lite mat påbörjade vi dagens utmaning. Regnet öste ner och det kändes allmänt oinspirerande.
- Alltså, vad håller vi på med?
- Jag vet inte. Är vi dumma i huvudet?
- Ska vi skita i det?
- Nej, aldrig. Det är nu vi är hårda, när andra ligger inne framför tvn. Och jag är dessutom redan blöt.
Försöker intala mig själv att regn är lite småmysigt.
Haha, härlig bild på Ida i regnet.
Så fick det bli. Iväg på cyklarna med två Snickers i fickan. De satt fint efter 2,5 mil kan jag avslöja. Men innan jag går händelserna i förväg ska jag berätta om en mycket traumatisk upplevelse.
Vi cyklar på en liten asfaltsväg. Cyklar i bredd och pratar och trampar på. Plötsligt utbrister Ida: "En älg!" Under vår senaste runda diskuterade vi det där med älgar. Jag är av åsikten att älgar bör utrotas, de är verkligen vidriga djur! Ida är av en helt annan åsikt och tyckte det var synd att vi inte sett till någon älg än. Hur som helst. Ida ropar som sagt: "En älg!", men jag tror henne inte. En sekund senare upptäcker jag till min stora förskräckelse att hon faktiskt inte ljuger. Framför oss på vägen står en livs levande älg. Jag får självklart panik och bromsar utan att tänka på att jag sitter fast i pedalerna. Mitt i all panik över älgen håller jag på att trilla omkull till på köpet. I sista sekund räddar jag upp situationen och älgen lunkar så småningom vidare. Efter en liten stund rullar även vi vidare. Jag plingar på ringklockan som en tok medan Ida letar efter älgen. Den försvann, tack och lov.
Efter 2,5 mil gjorde vi ett litet stopp, åt varsin Snickers och drack lite vatten. Beklagade oss över hur blöta vi var men konstaterade att det var med pigga ben vi trotsade regnet denna dag. Cykelbyxor är ett bra påhitt, men det känns verkligen som att ha blöja på sig. Kombinationen blöja och spöregn känns inte lika toppenbra som kombinationen cykelbyxor och solsken. En blöja absorberar som bekant vatten...
Det blev en kortare runda än planerat, mycket på grund av att Ida tyckte att jag skulle få uppleva monsterbacken. Och nog var det en monsterbacke alltid. Det var en 1 kilometer lång kamp mot benen, motvinden som hunnit ifatt oss, och mot huvudet såklart. Väl uppe fick vi fart på benen igen. De sista 5 kilometerna gick dock otroligt segt. Precis när vi var hemma började det spöregna igen, så vi slapp åtminstone den sista störtskuren. Så, ja, vi hade iallafall tur med vädret...
Glad Ida efter avslutat pass.
Tid: 1:53:18
Distans: 46,1 km
Medelhastighet: 24,4 km/h
/A.
Förmiddagsträning
Jobbade eftermiddag idag och passade därför på att ta ut cykeln en runda i förmiddags. Blev inte någon lång runda, det hade jag inte tid med eftersom jag dagen till ära prioriterade en sovmorgon framför långpass på cykel. Långpasset får vänta till imorgon då jag och Ida ska ut på nya äventyr! Med tanke på mitt humör under vårt förra pass ska jag ladda upp med lite fredagsgodis imorgon. Ida har beställt Snickers, så - snickers får det bli. Blotta tanken på en chokladbit kommer få mig att trampa i några extra kilometer utan negativa tankar.
Tid: 49:50 min
Distans: 20,43 kilometer
Medelhastighet: 24,6 km/h
Efter en kvällspromenad med Britta efter jobbet äter jag nu sen kvällsmat och dricker det obligatoriska kvällskaffet.
Imorgon är det fredag igen. Det är bara måndagar och fredagar nuförtiden tycker jag. Ja, nu råkar det ju i och för sig vara törsdag idag, hehe. Men torsdagen känns ändå bara som en väntedag inför fredagen. Trots att jag jobbar i helgen känns det otroligt skönt med just helg. Stämningen stiger och de allra flesta byter bort sin vardagströtthet mot helgpepp. Härliga helg, välkommen!
/A.
Tid: 49:50 min
Distans: 20,43 kilometer
Medelhastighet: 24,6 km/h
Efter en kvällspromenad med Britta efter jobbet äter jag nu sen kvällsmat och dricker det obligatoriska kvällskaffet.
Imorgon är det fredag igen. Det är bara måndagar och fredagar nuförtiden tycker jag. Ja, nu råkar det ju i och för sig vara törsdag idag, hehe. Men torsdagen känns ändå bara som en väntedag inför fredagen. Trots att jag jobbar i helgen känns det otroligt skönt med just helg. Stämningen stiger och de allra flesta byter bort sin vardagströtthet mot helgpepp. Härliga helg, välkommen!
/A.
Snygging
Ibland förstår jag mig inte på mig själv. För bara en månad sedan tyckte jag att cykelkläder var bland det fulaste som fanns. Hävdade att jag aldrig skulle sätta på mig en cykeltröja med gälla färger som inte passar ihop, bara för att man "ska" ha det som cyklist.
Just nu sitter jag och kollar på cykeltröjor. Det kliar lite i fingrarna, överväger att klicka hem en snygging från Craft. För ärligt talat, visst vore det väl dumt att låta bli?
bild från cykelcity.jetshop.se
/A.
Just nu sitter jag och kollar på cykeltröjor. Det kliar lite i fingrarna, överväger att klicka hem en snygging från Craft. För ärligt talat, visst vore det väl dumt att låta bli?
bild från cykelcity.jetshop.se
/A.
Nervöst
Igår var det 3 veckor kvar till Halvvättern. Fastnade på YouTube igår och hittade denna video. Otroligt inspirerande, men samtidigt nervöst. Känns konstigt att jag ska cykla där om 20 dagar. Det som oroar mig är egentligen inte själva cyklingen, utan något helt annat. Något lite fånigt egentligen. Pedalerna. Känner att jag börjar komma in i "koppla ur innan korsning-tänket" nu, men det är ändå lite läskigt att vara "fastkopplad". Men, vad tusan. Det kommer säkert gå alldeles utmärkt. Har ju 20 dagar på mig att göra det till en ren reflex.
Det som samtidigt känns lite lugnande är att se de människor som genomförde Halvvättern 2009. Kan de, kan vi!
/A.
Det som samtidigt känns lite lugnande är att se de människor som genomförde Halvvättern 2009. Kan de, kan vi!
/A.
Revansch
Yes! Nu är självförtroendet på sadeln på väg upp igen! Tog mig i kragen och gav mig ut på en liten tur på cykeln efter mycket om och men. Dealade med mig själv. Upp tidigt imorgon/sovmorgon - cykla imorgon/cykla ikväll. Med tanke på den extremt intensiva lördagen som väntar, valde jag det senare alternativet. Det är tyvärr väldigt svårt att tacka nej till en sovmorgon.
Laddade min gamla mobil och letade fram lurarna. Rekade lite bland musiken jag lyssnade på i början av gymnasiet. Är kanske inte superbra att cykla med musik om man ser till säkerheten, men man måste våga chansa lite här i livet. ;)
Med Bowie, Kent, Sahara Hotnights och Queen aom sällskap vaknade benen till liv. Sirapen var borta och betongkänslan likaså! Trots att det inte gick i något supertempo eller var någon lång runda, är jag väldigt nöjd och glad nu när jag sitter här och äter nektarin och dricker c-vitamin-brus. Jag kan faktiskt cykla. Skönt!
Fick dessutom positiva besked hos kiropraktorn innan. Högervaden återställd och vänstervaden på väg mot överansträngning. Ordination: ordentlig uppvärmning, stretch och att faktiskt kliva av när det känns helt åt skogen.
Tid: 48:46 min
Distans: 20,35 km
Medelhastighet: 25:00 km/h
/A.
Laddade min gamla mobil och letade fram lurarna. Rekade lite bland musiken jag lyssnade på i början av gymnasiet. Är kanske inte superbra att cykla med musik om man ser till säkerheten, men man måste våga chansa lite här i livet. ;)
Med Bowie, Kent, Sahara Hotnights och Queen aom sällskap vaknade benen till liv. Sirapen var borta och betongkänslan likaså! Trots att det inte gick i något supertempo eller var någon lång runda, är jag väldigt nöjd och glad nu när jag sitter här och äter nektarin och dricker c-vitamin-brus. Jag kan faktiskt cykla. Skönt!
Fick dessutom positiva besked hos kiropraktorn innan. Högervaden återställd och vänstervaden på väg mot överansträngning. Ordination: ordentlig uppvärmning, stretch och att faktiskt kliva av när det känns helt åt skogen.
Tid: 48:46 min
Distans: 20,35 km
Medelhastighet: 25:00 km/h
/A.
Nya tag
Efter gårdagens flopp tänkte jag lite på den stundande utmaningen. Halvvättern, alltså. Funderade på hur jag ska fixa 15 mil med tanke på hur segt det var med 4 igår. Drygt en fjärdedel av sträckan, och jag var hur glad som helst över att få komma hem igen. Glad över att få ta av cykelskorna och inte längre behöva använda betongklumparna till ben. Glad över att inte behöva trampa en meter till. Hur ska jag fixa 15 mil? Tänkte i de banorna ett tag, de negativa tankarna gick runt, runt. Men sedan bestämde jag mig!
15 mil är faktiskt inte särskilt långt! 15 mil klarar man utan problem med envishet och en positiv inställning. Nästa år ska det bli 30, så årets 15 är en superbra uppvärmning inför vad som komma skall. 15 roliga mil där jag ska njuta av publik, depåer och massa folk. En helt annan stämning än den som infinner sig på en grusväg i motvind. Halvvättern kommer bli kul! En utmaning, absolut, men jag gillar ju utmaningar!
/A.
15 mil är faktiskt inte särskilt långt! 15 mil klarar man utan problem med envishet och en positiv inställning. Nästa år ska det bli 30, så årets 15 är en superbra uppvärmning inför vad som komma skall. 15 roliga mil där jag ska njuta av publik, depåer och massa folk. En helt annan stämning än den som infinner sig på en grusväg i motvind. Halvvättern kommer bli kul! En utmaning, absolut, men jag gillar ju utmaningar!
/A.
Segaste rundan i mannaminne
Jag är nästan alltid på humör för att träna. Springa, träna fotboll, styrketräna, cykla - you name it! Idag var jag allt annat än motiverad. Det var tur, eller otur, att jag och Ida bestämt att vi skulle cykla en runda idag, för annars hade det inte blivit många meter för min del. Helgens fotbollsmatch känns i benen, sega som sirap, och de smittade tyvärr av sig på hjärnan som blev minst lika seg.
Tycker synd om stackars Ida som var stark som en oxe idag men som fick vänta in mig. Efter två mil blev det en mil grusväg. Grusväg i motvind är någonting jag känner ett starkt hat inför. Ja, faktiskt ett hat. Under de 10 kilometerna tänkte jag inte många positiva tankar, det som snurrade runt i huvudet var följande:
Tid: 01:57:05
Distans: 44,56 km
Medelhastighet: 22,8 km/h
Första två milen gick strax under 30 km/h, sedan gick det utför...
Nåväl. Några mil närmare Halvvättern. Må jag ha en bättre dag nästa pass, framför allt för Idas skull!
/A.
Tycker synd om stackars Ida som var stark som en oxe idag men som fick vänta in mig. Efter två mil blev det en mil grusväg. Grusväg i motvind är någonting jag känner ett starkt hat inför. Ja, faktiskt ett hat. Under de 10 kilometerna tänkte jag inte många positiva tankar, det som snurrade runt i huvudet var följande:
- Varför utsätter jag mig för det här?!
- Varför köpte jag en cykel?!
- Varför anmälde jag mig till Halvvättern?!
- Vad har jag gjort för att förtjäna den här motvinden?!
- Var är närmsta sjö så jag kan slänga i cykelskrället och gå hem?!
Tid: 01:57:05
Distans: 44,56 km
Medelhastighet: 22,8 km/h
Första två milen gick strax under 30 km/h, sedan gick det utför...
Nåväl. Några mil närmare Halvvättern. Må jag ha en bättre dag nästa pass, framför allt för Idas skull!
/A.
Halvvättern
Vad har jag gett mig in på? Ida, vad har vi gett oss in på?
Halvvättern den 12 juni alltså. 15 mil måste ju gå på envishet, eller? Jo, men klart att det kommer gå. Ska bli hur kul som helst. Fantastiskt spännande att se hur det kommer gå. Extremt kul att ha något att träna inför! Ett substitut till Göteborgsvarvet, fast på hjul.
/En exalterad A.
Halvvättern den 12 juni alltså. 15 mil måste ju gå på envishet, eller? Jo, men klart att det kommer gå. Ska bli hur kul som helst. Fantastiskt spännande att se hur det kommer gå. Extremt kul att ha något att träna inför! Ett substitut till Göteborgsvarvet, fast på hjul.
Wohooo, nu ska det minsann cyklas på! Baken ska bli härdad, fötterna och hjärnan synkade när det gäller att "koppla loss mig själv" vid stopp. Maxhastigheten ska upp i höga siffror och medelhastigheten ska stiga sakta men säkert. Framför allt ska vi ha himla kul på vägen. Njuta av naturen och omgivningen, kroppens förmåga och livet. Yes, nu kör vi!
/En exalterad A.
Distansrekord!
Nytt distansrekord på cykel - 51,2 km! Var ytterst nära en vurpa, har fått sår efter pedalerna på benet och genomsvettiga kläder som väntar på att tvättas - gött!
De första två milen gick hur enkelt som helst! Jag repeterar, hur lätt som helst! De två sista var gick mindre lätt, har aldrig varit med om någon liknande motvind tidigare. Bra träning inför Vättern! En glasspaus på halva vägen gjorde denna lilla lördagstripp ännu bättre, glass och sol är en bra kombination.
Den nedrans motvinden drog ner vår medelhastighet, som faktiskt låg kring 30 km/h efter en timmes körning. Attans!
/A.
De första två milen gick hur enkelt som helst! Jag repeterar, hur lätt som helst! De två sista var gick mindre lätt, har aldrig varit med om någon liknande motvind tidigare. Bra träning inför Vättern! En glasspaus på halva vägen gjorde denna lilla lördagstripp ännu bättre, glass och sol är en bra kombination.
Den nedrans motvinden drog ner vår medelhastighet, som faktiskt låg kring 30 km/h efter en timmes körning. Attans!
/A.
