Fredagssvett
Idag var det som sagt dags för ett lite längre pass med Sandra. Skönt att ha det bestämt sedan några dagar tillbaka, då är det ingen tvekan om att det ska bli av eller inte. Inte heller någon motivationsdipp, utan helt enkelt som ett inplanerat möte som ska bli av oavsett vad!
Sandra, som tidigare sprungit 12 kilometer som längst och som ska debutera på Göteborgsvarvet i år, hade dagen till ära en pulsklocka för första gången. Efter lite fipplande med den gav vi oss iväg. Premiär för mina trekvartslånga tights idag med, nu är det vår hörrni! :)
Tunga vader och sega ben de första kilometerna, men sedan släppte det för min del. Pulsen lade sig ganska fint där jag ville ha den. Sandra fick dock kämpa lite mer. Efter 7 kilometer frågade jag hur det kändes och fick svaret "Hade det varit efter en mil hade det väl varit okej, men nu är det ju mer än hälften kvar!". Inte då! Försökte peppa till att tänka positivt, men vet inte riktigt om det hjälpte...? ;)
Efter en monsterbacke efter 8 kilometer var det slut på jobbiga backar och jag fick min kompanjon till att erkänna att det blev lättare. 12 kilometer passerades, rekord för hennes del alltså! 13, 14, 15 och så till slut även en 16e. För den sista kilometern får jag nog sända ett tack till piggelinen i frysen som fick agera lockbete, hehe.
Jag är verkligen glad över hur det kändes i kroppen idag! Konditionsmässigt var det verkligen inga problem, började kännas lite tungt i benen efter 13, 14 kilometer, men hade kunnat fortsätta ytterligare några kilometer utan att det hade varit alltför jobbigt. Visserligen inget högt tempo, men än dock 16 kilometer!
Tid: 1:31:40
Distans: 16,00 km
Medeltempo: 05:44 min/km
"Måste du ta en bild där det ser ut som att jag inte har någon hals?!"
/A.
Rädsla för muskler
Igår spenderade jag kvällen på gymmet och mosade armar och axlar - känns idag kan jag avslöja. Nedrans vilka snygga armar som kommer springa omkring i Småland i sommar. Ett par ben också kanske, men det är ju främst bicepsen som kommer ta mig framåt, hehe.
På tal om biceps. I duschen efter en fotbollsträning stod jag, Sandra och Mathilda och jämförde våra armar. (såklart) Givetvis var vi alla tre väldigt faschinerade över vår förbättring. Medan vi spände och klämde, fick vi kommentaren "Alltså, det är ju inte så vanligt att tjejer vill ha armmuskler..." följt av ett litet skratt. (inte kritiskt, mer roat) Hrmpf, vill inte tjejer ha muskler? Jo tack, den här tjejen vill aldrig mer tillbaka till det taniga stadiet!
Varför denna rädsla för muskler?
Nu kanske jag måste poängtera att jag definitivt inte är särskilt muskulös, bara i jämförelse med tidigare då mina armar inte rymde ett enda litet muskelfiber. Och jag strävar definitivt inte efter att nå fitness-stadiet, vill bara ha lite mer att fylla ut tröjorna med.
Nehe, nu kommer snart Sandra här, dags att byta om. Som tur är, är vädret lika fint som igår, då dessa kort knäpptes av i farten under morgonpromenaden:
/A.
Ja men stryp katten vettja!
Idag var tanken att jag och Ida skulle rasta våra små cyklar. Och nog gjorde vi det alltid. Dock inte riktigt de tre mil vi hade tänkt oss...
Efter att ha krånglat och bytt till bil med dragkrok och lastat på cykeln och letat fram cykelskorna och hela köret, begav jag mig till Idas place. Där stod hon med sin cykel, och redan när jag såg henne anade jag oråd.
Anledning? Hon såg ut att kunna blåsa bort vilken sekund som helst, och då stod hon ändå stilla! Det blåste alltså. Ganska rejält till och med. Vi granskade träden, kollade skeptiskt på varandra, men bestämde oss sedan för att hoppa upp på sadeln. Hoppa upp på sadeln ja! Fantastiskt härlig känsla att slinta när skorna ska klickas i och hamna på den alldeles för smala sadeln, med en rejäl duns.
Ida tog täten, med en väst som stod rakt ut åt sidan tack vare vinden. Efter två kilometer i extrem, jag upprepar, extrem, motvind vände vi och cyklade tillbaka. I löparskorna istället! Med vader som stockar avverkade vi sedan drygt 6 kilometer. I motvind givetvis, vad annars?
Väl tillbaka hade jag en liten photoshoot med den ack så söta katten. Det hela slutade med att Ida fick styra upp situationen. Hon höll nästan på att strypa kattstackarn, men vad gör man inte för en bra bild?
/A.
Restskatt
Trots att det egentligen var ganska trevligt på jobbet, med relativt mycket folk och mycket att göra, var humöret ändå inte på topp. Att sedan komma hem till deklarationspapperna och beskedet restskatt gjorde inte dagen särskilt mycket bättre. Något irriterad gav jag mig ut med mål att springa 8*400 meter, med 45 sekunders joggvila mellan varje intervall.
Sagt och gjort. Som jag tidigare nämnt är löpformen ett minne blott. Med tanke på tempot borde det egentligen inte ha varit särskilt jobbigt. Kan meddela att sista intervallen kändes två kilometer lång och följdes av "håll" i axlarna (någon som känner igen det?) vilket brukar vara ett tecken på att jag är riktigt trött. Vet inte om jag spänner mig på något konstigt sätt när jag ska höja tempot.
1. 4:21 min/km
2. 4:32 min/km
3. 4:18 min/km
4. 4:17 min/km
5. 4:08 min/km
6. 4:13 min/km
7. 4:11 min/km
8. 4:06 min/km
Sammanlagt 8 kilometer fick jag ihop denna afton, helt oplanerat. Tack restskatten!
Svettig och trött framför mindre ren spegel.
Humöret då? Bättre.
/A.
Nostalgi
Har spenderat förmiddagen på gymmet tillsammans med Emelie! En tradition vi inte tänker bryta på lääänge. Värmde upp på löpbandet och övergick sedan till vårt styrkeprogram med fokus på armar, axlar, rygg och mage. Hade härligt fokus idag! Bicepscurl är definitivt inte min starka sida, men idag gick det bannemig bättre än någonsin förut.
Tillbaka i bilen fick jag underhållning av grabbarna här nedan. Nedrans vad bra de är, hörrni! Nedrans! Klipp från sista konserten någonsin. Någonstans där framme till höger står en smått hysterisk Alexandra. Även en smått hysterisk Jacqueline, och en Sofia som också hängde med i hysterin. Gudarna vad bra den var!
/En smått nostalgisk A.
Funderingar
Löpningen. Först ut är Göteborgsvarvet den 12 maj, och senare i höst väntar Lidingöloppet. Jag kan ärligt säga att jag har lite panik över varvet. Är absolut inte i närheten av någonting som kan räknas som löpform! Kämpar på med några pass i veckan, men tiden räcker ju inte till! Varför? Jo...
...Fotbollen! Med två träningar och en match i veckan är det väldigt svårt att klämma in så mycket löpning som jag vill. Det blir vissa dagar med dubbla pass, alltså ett löppass på morgonen, men med tanke på hur trött jag är om morgnarna blir det inte särskilt bra kvalitet på de passen.
Och sedan har vi styrketräningen! Efter att jag köpte gymkort märker jag stor skillnad i kroppen! Armarna är inte längre små taniga stickor och mage, rygg börjar också stärkas upp. Styrketräningen sker alltid på tisdagar och oftast en annan dag i veckan, även den lite svår att få plats med. Tisdagsträningen tänker jag inte rubba på, känner verkligen att jag behöver den styrketräningen jag kan få, om så bara en dag i veckan.
Sedan har vi den lilla rundan på cykel som ska avveras i juni. Bara 300 kilometer, hehe. Har ännu inte tagit ut cykeln på någon premiärtur, men det är nog dags i veckan, eller vad säger du Ida...?
Med andra ord...
Veckan har 7 dagar, 6 är träningsdagar.
- Tisdagen är vigd åt styrketräning.
- Måndag och torsdag åt fotbollsträning.
- Lördag/söndag match.
- Kvar är onsdag, fredag och lördag/söndag, som alltså ägnas åt löpning. En av dem bör dock vara vilodag.
Förstår ni min problematik? Tips mottages tacksamt!
/A.
Är det kanske dags att lägga skorna på hyllan?
Det gick lite sisådär med det beslutet.
Efter några månader var jag tillbaka i fotbollsskorna, med en fot som inte ville spela fotboll och en vad som endast ville samarbeta med den icke-samarbetsvilliga foten. Kort sagt, 2011 var idrottsskadornas år.
Fick tillbaka både mina skadade kroppsdelar och min motivation. Och här är vi alltså nu. Mars 2012, en månad till seriepremiär och ingenting vill fungera! Dagens match gick stundtals bra, men på det hela taget var det katastrofalt dåligt, och där är jag själv medräknad i allra högsta grad! Jag avskyr känslan av att spela dåligt, men samtidigt inte kunna göra någonting åt det. Gaaah, jag blir tokig!
Träningsmatcher är visserligen träningsmatcher, men snart måste någonting hända om inte skorna ska få ta plats på hyllan igen. Tävlingsmänniskan i mig skriker av frustration, och den andra delen av mig blir mest less. Så mycket tid, men till vilken nytta?
Jag har dock världens härligaste lagkompisar! Utan er hade jag aldrig fortsatt spela fotboll, det är ett som är säkert. Hoppas innerligt att det vänder snart. Att glädjen kommer tillbaka, och vinsterna med den.
På återseende!
/En trött A. med huvudvärk.
Life is good
Har "flyttat in" i brorsans lägenhet medan han befinner sig i USA. Sitter därför på en annan trappa för omväxlings skull, med ett bananskal på ena sidan och Garmin på den andra.
Har precis avverkat 13 TUNGA kilometer i solen. Underställ OCH långärmad tröja... Vad sjutton tänkte jag på?!
Inte nog med att gårdagens jobbiga men väldigt roliga fotbollsträning, förvandlat benen till betongklumpar, dessutom rann svetten som om jag satt i en bastu.
Men, klaga? Jag? Nu? Aldrig! Våren är här, vaderna håller (peppar, peppar...) det är fredag och humöret är på topp!
Trevlig helg hörrni! Ut och njut i solen!
/A.
Att inte få nog
Igår kunde jag bara inte få nog! Hade som sagt bestämt mig för att ha en bra dag, och så blev det minsann! Upp kvart i åtta, åt frukost och hoppade sedan i löparpjuxen för att köra intervaller. Första intervallpasset på evigheter! Göteborgsvarvet närmar sig med stormsteg och därmed också paniken. Hur som helst! 5 intervaller à 400 meter stod på programmet, med en minuts joggvila emellan. Började alltså väldigt försiktigt, kändes nästan lite löjligt att köra så få intervaller.
Höll mig strax över 4 min/km, vilket var vad jag planerat. Bra tryck i benen, inte vråltrött konditionsmässigt, och framför allt, ett huvud som var med på noterna! Motivationen var på topp!
Framåt kvällen kände jag ett extremt sug efter att springa igen, trots förmiddagens pass. Skickade iväg ett litet sms och fick napp direkt! 11 km med Sandra, på landsväg utan gatlysen - behöver jag nämna att jag var tämligen glad över att slippa springa ensam?!
Sammanlagt alltså 18 kilometer under gårdagen, gött!
Sitter i skrivande stund på trappan efter att ha ätit en alldeles för starkt kryddad lunch. Sååå skönt i solen, men vi vet väl alla att man ska svettas in våren? Täckväst på med andra ord!
/A.
N
Dagar
Ett inlägg utan innehåll. Hittills är det precis så. Skriver utan en tanke på vad detta inlägg ska handla om. Det blir mer spännande så! Kanske inte för den som läser, men för mig.
Vissa dagar är man inte på topp. Antagligen har vi alla sådana dagar. Men så finns de där dagarna då allt känns bra, då man vaknar med ett leende och en beslutsamhet att göra dagen till en bra dag. Imorgon är en sådan dag!
Ska vakna relativt tidigt, äta en banan och sedan ge mig ut och springa en runda. Frukost följt av ett besök hos frisören. Frisören som råkar vara en av mina absolut bästa vänner!
Idag då? En bra dag. Helt okej på jobbet, ett bra pass på gymmet och sedan bastu med den nyss nämnda frisören. Det är verkligen kul att se hur styrketräningen faktiskt ger resultat! Min (högra) arm är, helt seriöst, "ganska stor" nu. Vänstern har dessvärre hamnat lite på efterkälken...
Knäppte en bild på väg hem från jobbet häromdagen. Våren är på väg, hörrni!
/En optimistisk A.
Nya tag
Matchen gick åt skogen.
Ny vecka, nya möjligheter, med start nu!
Träningen är planerad och matintaget ska vara närmast perfekt. Ingen center den här veckan, that's for sure! Frukt är veckans godis.
/A.
Uppladdning
Har vaknat för vad som känns som den tjugonde gången inatt. Gav upp och tog fram iphonen. Så otroligt irriterande att vakna stup i kvarten när det är lördag, ledig (!) lördag, och därmed sovmorgon! Men, men, inte mycket att göra någonting åt, vaknar man så gör man.
Får väl ta och hoppa upp ur sängen och börja ladda inför dagens match! Har med oss ett ganska bra lag idag känns det som, så det borde verkligen kunna resultera i en vinst. Ska bli spännande och kul att spela, även idag med ny uppställning.
Ska dessutom inviga mina nya fotbollsskor jag investerade i igår. Kanske kan tårna uppskatta den saken.
Hoppas på pigga ben idag! En väldig tur att det inte är armarna man spelar fotboll med, för de fick sig en rejäl omgång igår på gymmet. Jag och Sandra ville mosa armarna ordentligt så vi höjde därför vikterna och körde 8 rep och 3 set istället för det vanliga 12 rep och 2 set som vi brukar köra.
Nu börjar uppladdningen.
Tjing!
/A.
Tranben
Idag har jag luftat mina före detta tranben igen. Före detta ja, jag är ju en styrketränande biff nuförtiden! Måste se till att biffa till underkroppen så den passar till mitt kylskåp till överkropp, hehe.
Kanske att jag tar i en smula nu, men faktum är att armarna inte länge ser ut att tillhöra en liten späd 8-åring utan en någorlunda tränad 20-åring. Precis som det ska vara!
Hur som helst, löpning var det! Jag och Sandra var ute på en trevlig mil-runda innan. Härligt väder, skönt tempo och mycket prat, då går tiden fort! Har varit lite orolig över att konditionen är ett minne blott, men blev faktiskt positivt överraskad. Absolut inte på topp, men inte den katastrof jag hade väntat mig!
Har dessutom anmält mig till Vasaloppet 2013. Hur kunde jag vara så dum?!
Bjuder på en bild från Mångsbodarna, dagen innan Vasaloppet. Någonstans där står faktiskt mister Fredriksson!
/A.
Jag reser mig igen
Sitter med en blå nagel och skavsår på hälarna. Förlust med 5-2. Jag fick lämna min backposition sedan måååånga år tillbaka och testa på att vara defensiv mittfältare. Minst sagt en spännande upplevelse, bortsett från andra halvlek som var katastrofalt dålig!
Vaden höll, foten tejpades och höll även den. Prisa gudarna. En förlust är dock alltid en förlust...
Men, men. Säger som Thorsten Flinck: Jag reser mig igen.
/A.
Matchdags
Idag är det dags för träningsmatch! Den tredje för laget, den första för min del. Håller tummar och tår för att vader och fötter och alla andra kroppsdelar är samarbetsvilliga idag. Ska bli spännande i alla fall, var så otroligt länge sedan jag spelade sist!
Bild från träningen i torsdags.
/A.
Humor
På vandrarhemmet utanför Sälen hängde den här skylten på flera ställen. Är det inte fantastiskt?
/A.
90 kilometer
90 kilometer på skidor är vansinnigt långt, gör otroligt ont och är på något konstigt sätt fantastiskt roligt.
Klockan 04.00 ringde klockan i söndags morgon och hela vandrarhemmet förvandlades till en havregrynsladdande vasaloppsmassa. Var inte alls hungrig men tryckte i mig macka, havregrynsgröt och kaffe. På med alla kläder och nummerlapp och in i bussen.
05.30 kom vi fram till Berga by där tusentals åkare redan var på plats. Jag och Ida hämtade ut våra skidor, lämnade våra väskor och ställde oss i kön till startled 10. Mäktig känsla att stå bland alla förväntansfulla och nervösa människor och samtidigt höra den klassiska vasaloppsmusiken spelas! In i tältet för att värma oss lite och sedan ut till skidorna som väntade tålmodigt. Det var helt galet kallt, de 13 minusgraderna kändes som 30.
Så gick starten! Jag och mannen bredvid mig konstaterade att vi rört oss en meter framåt på 16 sekunder. Så kom backen. Väggen. Som efter 1 timme och 10 minuter var avklarad. Efter några kilometer släppte det och det var möjligt att börja åka. Att åka Vasaloppet utan världens bästa teknik, det säger jag ingenting om, men snälla... HÅLL TILL HÖGER!! Fick byta spår hela tiden, vilket kostade både tid och energi.
Efter Smågan delade jag och Ida på oss och jag fortsatte därför mot Mångsbodarna på egen hand. Det var först där jag kände att jag verkligen kunde åka i mitt eget tempo. Stannade vid kontrollen, åt en bulle, drack blåbärssoppa och en gel och fortsatte mot Risberg. Det gick fortsatt bra och jag kunde njuta av vädret, skidåkningen och känslan av att vara en del av folkfesten. Strax innan Risberg blev det dock stopp igen! En nedförsbacke med plogvallar istället för spår resulterade i 10-15 minuters kö för att få åka ner. Något frustrerande!
Åkte vidare och kämpade på. Betade av kilometer efter kilometer. Hade mina dippar då målet kändes oändligt långt bort. Hade som väl är även bra stunder då jag kunde staka på och koppla bort huvudet och fokusera på känslan.
Kramp i foten, kramp i armarna, ont i ländryggen, trötthet, negativa tankar och alldeles för många kilometer kvar till Mora. Det var då jag tänkte på vad jag läst så många gånger i diverse löpartidningar och bloggar - välkomna tröttheten! Så det var det jag gjorde. Tänkte "Välkommen tröttheten, så det är NU du är här?" På något sätt kändes det genast lite bättre. Det SKA ju göra ont, det handlar trots allt om 90 kilometer!
I Evertsberg insåg jag att jag kunde komma under 10 timmar och fick ny energi. Likaså vid Hökberg då jag visste att den värsta körningen var gjord! Tänkte en station i taget och lockades av bulle och blåbärssoppa. Så kom jag till Eldris, 9 kilometer kvar. Tävlingsinstinkten kom fram och ingen (!) med gul nummerlapp skulle få komma förbi! In i moraparken, trött som få, såg målet, men det kändes ändå alldeles för långt bort. Har sällan varit så glad som när jag åkte under "I fäders spår, för framtids segrar". Jag hade klarat det!
Med endast 12 mil i benen hade jag tagit mig igenom 90 kilometer. 9 timmar, 41 minuter och 28 sekunder.
Lycka!
Nästa år, då nedrans! Då ska jag träna och komma under 8 timmar. Då nedrans!
/A.
Vasaloppet närmar sig med stormsteg
Denna otroligt dåligt uppdaterade blogg ska nu uppdateras lite snabbt.
Sitter just nu i en buss på väg till Sälen. Det är jag, Ida och ett gäng herrar i blandade åldrar. Har fått diverse tips från en riktig veteran som med sina 44 Vasalopp nog vet vad han pratar om.
Att resan går till Vasaloppet är ingen tvekan om. Det pratas lopp, skidor, valla, tider, valla, väder, valla... Kort sagt är jag väldigt glad att vi valt att lämna in våra skidor på vallning till förhoppningsvis bättre vetande och slipper att oroa oss över denna djungel av burkar, klister och paraffin. Med mera, med mera, såklart...
Om två dygn befinner vi oss alltså någonstans mellan Sälen och Mora nu. Vill hoppa över morgondagen och gå direkt till söndagen, nu vill jag sätta igång och få eländet avklarat. ;) Nej, skämt åsido! Det ska bli väldigt kul att verkligen utmana kroppen och kanske framför allt huvudet. Med 12 mil i benen krävs det nog lite envishet, men det SKA gå, nu nedrans kör vi!
/A.
