Hej klassiker!

Jag är nästan alltid på humör för att träna. Springa, träna fotboll, styrketräna, cykla - you name it! Idag var jag allt annat än motiverad. Det var tur, eller otur, att jag och Ida bestämt att vi skulle cykla en runda idag, för annars hade det inte blivit många meter för min del. Helgens fotbollsmatch känns i benen, sega som sirap, och de smittade tyvärr av sig på hjärnan som blev minst lika seg.

Tycker synd om stackars Ida som var stark som en oxe idag men som fick vänta in mig. Efter två mil blev det en mil grusväg. Grusväg i motvind är någonting jag känner ett starkt hat inför. Ja, faktiskt ett hat. Under de 10 kilometerna tänkte jag inte många positiva tankar, det som snurrade runt i huvudet var följande:

1. Varför utsätter jag mig för det här?!
2. Varför köpte jag en cykel?!
3. Varför anmälde jag mig till Halvvättern?!
4. Vad har jag gjort för att förtjäna den här motvinden?!
5. Var är närmsta sjö så jag kan slänga i cykelskrället och gå hem?!

När asfalten sedan uppenbarade sig förändrades tankarna lite. Ida skrattade åt mitt klagande. När jag frågade henne vad hon tänkte på under tiden hon cyklade monstersträckan på gruset svarade hon "ingenting alls, jag bara trampade på." Whaaaat? Min hjärna är verkligen omöjlig att stänga av när benen är som betongklumpar och motivationen körd i botten.

Tid: 01:57:05
Distans: 44,56 km
Medelhastighet: 22,8 km/h

Första två milen gick strax under 30 km/h, sedan gick det utför...

Nåväl. Några mil närmare Halvvättern. Må jag ha en bättre dag nästa pass, framför allt för Idas skull!
/A.