Hej klassiker!

Vätternrundan blev precis som jag skrev på facebook, en lång, regnig och smärtsam historia. Aldrig förr har jag känt mig så tom i skallen, så totalt tömd på positiva tankar. Med 15 träningsmil kan man kanske inte räkna med annat, men vi tar det väl från början. Kan nog redan nu varna för ett långt inlägg.

Vid 17.30 åkte vi hemifrån efter mycket trixande med cykelställ som inte riktigt var anpassade för två cyklar. Till slut ansåg vi ekipaget vara tillräckligt säkert, och begav oss därför mot Motala.



Väl framme, vid 20.30, gick vi och hämtade ut startbevis och tog oss sedan tillbaka till bilen för att till slut spendera några timmar i startområdet. Vi gick omkring och kollade, pumpade däcken och försökte fördriva tiden på bästa sätt. Klockan 23.18 var det dags för oss att ge oss av. Ut i natten med 30 mil framför oss!


Ida var laddad inför start.

De första fyra milen fram till Hästholmen gick väldigt bra och utan ansträgning. Kändes häftigt att köra i mörkret med en lång, lång slinga med röda lysen framför. Klungor passerade i en rasande fart. Allt som hördes förutom lite prat här och var, var ett enda svischande från hundratals cyklister. Vi trampade på och kom till depå Hästholmen där vi smällde i oss ett par bullar och lite blåbärssoppa. Fortsatte sedan mot Gränna. 

Att köra in i Gränna i gryningen var också en speciell upplevelse. Lång sträcka på kullersten där man fick väja för ett antal berusade människor som var på väg hem i natten. Verkligen kontraster! In i depån och vidare mot Jönköping.

Fram till Jönköping gick det alltså bra. Vädret var bra, benen var lätta och huvudet fullt med positiva tankar. Åt potatismos och köttbullar 04.30 och tog lite kort medan vi åt. Såhär i efterhand förstår jag inte hur jag överhuvud taget lyckades ta mig i mål. Redan efter 107 kilometer såg jag gaaanska sliten ut.



Sedan kom regnet. Motvind och regn är ingen härlig kombination. Sträckan mellan Jönköping och Fagerhult var fruktansvärd. Redan innan Jönköping började min högra axel att protestera. I depån i Fagerhult skrek jag ut min smärta. Regnet öste ner, kön till att bryta var otroligt lång och energin hos de flesta verkade inte vara på topp. Vi tog skydd i ett tält där jag passade på att få massage. Det hjälpte dessvärre inte alls, men lite skydd från regnet fick vi i alla fall.



Det var här som Ida började prata om att bryta. Slog snabbt bort de tankarna och fortsatte mot lasagnen i Hjo. Fortsatt regn. Minns inte så mycket av den här sträckan, mer än att min axel gjorde ont och att det var blött överallt. Kan även ha varit här som jag till mitt stora förtret tappade min snickers precis när jag skulle stoppa in den i munnen. ;)

Hjo. Mat och vila. Trötthet. Negativa tankar och otroligt mycket folk i kö till att bryta. Efter en timme fortsatte vi vidare mot det som för min del skulle bli den värsta sträckan och depån - Karlsborg. 207 km var då avklarade och jag var helt tom. Det var egentligen inte särskilt jobbigt att cykla, det hade slutat regna och mer än två tredjedelar var gjorda. Ändå fick jag någon form av psykbryt här. Ville bara inte fortsätta. Sömnbristen efter att ha cyklat hela natten och halva dagen satte sina spår. Kunde omöjligt hitta någon motivation till att vilja fortsätta. Pratade med en släkting i telefon som brutit i Hjo. Fick rådet att bara ta det lugnt och ta mig i mål. Att jag skulle tänka på den svenska klassikern. Var gråtfärdig och pressade i mig ytterligare en bulle och fortsatte.  

De sista 10 milen minns jag inget särskilt från. Allt jag kände var ren och skär ångest och att jag grät under tiden jag cyklade. Jag ville bara komma i mål och få slut på eländet. Skulle gissa att jag åt sammanlagt 15 bullar under färden från och till Motala, vilket resulterade i en inte helt nöjd mage, men utan de bullarna hade jag fortfarande suttit i Karlsborg och gråtit. Ida berättade innan vi började om att hon hört att det finns de som brutit med 5 kilometer kvar. Jag skrattade och sa: Det måste vara en skröna! Ingen är väl så dum att bryta när man kört 295 kilometer och har 5 kvar?! 

Jag hade inte tvekat en sekund om någon hade kört upp bredvid mig den sista milen och sagt: Hörru Alexandra, om du vill bryta så kör jag dig till Motala!

I mål efter 16 timmar och 56 minuter, varav 13 timmar och 23 minuter cykeltid kände jag en enorm lättnad. Det tog tid, onödigt långa stopp gjorde att tiden blev i längsta laget, men vi tog oss i mål. Den andra delen i En svensk klassiker är avklarad och jag säger bara en sak... ALDRIG MER!


Otroligt lättad efter målgång.

/A.