Juljogg
God Jul från den svettiga och väldigt trötta madame som synes nedan. Vid 06.55 gav vi oss ut på de snötäckta vägarna för en liten löprunda, jag, Lisa och Malin. Passerade ett antal som var ute och skottade bort snön som fallit under natten. Alla lika glada och trevliga och med en God Jul-hälsning nära till hands.
Greveholm och skinkmacka coming up... God Jul! :)
/A.
Snölöpning och kära återseenden
Lång startsträcka. Frukost, kaka, choklad, kaffe, julkalendern och Nyhetsmorgon. På med de 11 (!) plaggen som krävdes för dagens löpning och så iväg. Hade tänkt mig ett lugnt och lite längre pass, men att det skulle ske på oplogade vägar var inte riktigt vad jag hade väntat mig.
Halkade runt i snön och fick hoppa ner i diket ett antal gånger när jag mötte bilar som inte kunde bedöma avståndet mellan väg och dike. Tempot var lågt, men med tanke på underlaget och den stundtals ganska hårda motvinden var ansträngningsgraden högre än vad tempot skvallrar om. Landade till sist på 15 km i 05:45 min/km. Ett enkelt pass sett till konditionen, lite tyngre för benen.
I eftermiddag blir det luciatåg med Malin. Vi ska äntligen få återse Vickan som varit på vift alldeles för länge! Jag kan inte påstå att själva julafton är något jag ser fram emot sådär överdrivet mycket, men att få träffa alla som inte är varit på hemmaplan på sistone ska bli fantastiskt kul, helt klart det bästa med julen! Brudarna här nedan är några av dessa. :)
/A.
Löpbandet och jag
Det här är tydligen en sådan vecka när ingenting blir riktigt som planerat. Skulle åkt skidor efter skolan idag, men insåg att det kanske inte var världens bästa idé med tanke på mörkret och det icke upplysta skidspåret. Blev en tur till gymmet istället.
Dock inget gymmande idag, blev en mil på löpbandet istället. Seriöst, det där löpbandet, hur kan man välja det framför att springa utomhus? Vet inte hur det kom sig att jag hamnade där egentligen, när jag vet hur otroligt uttråkande jag tycker att det är. Försökte liva upp det hela med lite intervaller. Varvade löpning i 05,30-tempo med några snabbare kilometer i 04,30-fart. De lite snabbare kilometerna är lätt att motivera sig till på just löpband, i alla fall när målet är en viss distans. Ju högre tempo, desto snabbare blir man klar med eländet. ;)
Men, det fyller sin funktion det där bandet. Och kroppens svettfunktion fungerar fortfarande alldeles utmärkt, hehe.
Nu - sista avsnittet av Bonde söker fru. Sorgligt, men sant.
/A.
Äntligen löpning
Ä.n.t.l.i.g.e.n.
Med feber och förkylning som vägrat ge med sig var det idag 9 dagar sedan jag tog ett löpsteg eller besökte gymmet. Det var med andra ord närmast fantastiskt att få springa idag. Eller springa och springa, det var så halt att det mest blev parerande mellan isfläckar med väldigt trippande steg. Men framåt kom jag, 5 lugna kilometer á 5,27 minuter som nog var långt nog för mina något ansträngda luftrör. Skönt att vara igång igen, hoppas jag slipper bakslag nu bara.
Otroligt fint och härligt på alla sätt, men lika halt som härligt.
Jag förstår givetvis att icke-tränande människor har andra intressen att ägna sig åt om kvällarna, men jösses vad tråkigt jag har haft det. Igår kom jag hem från skolan och lämnade inte soffan förrän det var dags att sova. Det var förvisso välbehövligt med ett par slappa dagar, men nu har jag haft min beskärda del av tv-tittande för ett bra tag framöver. Och efter nyår ska det bli fotboll på programmet mer regelbundet än det är i nuläget. Som jag längtar!
/A.
Lite löpning
Med träningsvärk i magen efter gårdagens pass på gymmet, mötte jag upp Linus vid lunchtid och sprang iväg med en lite småseg kropp. Segheten blev dock mindre ju längre tiden gick.
Anledningen till att jag är inne i en liten motivationsdipp just nu är nog, som vi diskuterade idag under rundan, bristen på bra rundor att springa. Det är klart att man kan springa inne i stan, gata upp och gata ner, men hur kul är det egentligen? "Hem-hemma" är jag bortskämd med en mängd olika rundor av varierande natur och längd. En backig runda på 8 kilometer, en 18 kilometer lång runda på fina skogsvägar, en platt runda på 7 kilometer osv... Men idag, var det dags att säga hejdå till asfalten för en stund. 6 kilometer i fin natur, stundtals längs med vattnet och så de dryga 3 kilometerna dit och hem.
Formen är inte supergod, det kan konstateras, men den kunde varit sämre också. Benen är det inget fel på, det var från midjan och uppåt som det studtals var lite kämpigt. Eller kämpigt är egentligen att ta i, men en vätskestation på mitten av rundan hade inte skadat. Hur det än kändes, så var det i alla fall skönt att få till ett lite längre pass i ett helt okej tempo.
Sammanlagt 13,6 kilometer i 05.00 min/kilometer.
I övrigt har den här dagen inte haft speciellt mycket att erbjuda. En dag i lägenheten med böckerna som sällskap. Böcker som just nu är otroligt svårbegripliga och dessutom med en motivation som befinner sig långt utanför lägenhetens väggar. Det har helt enkelt varit en sådan där dag när de som finns i landets västra delar har fått mig att vilja hoppa in i bilen och köra drygt 20 mil. På momangen.
/A.
Klantigast i stan
De som känner mig vet vilken otroligt klantig människa jag är. Inte en trappa utan att jag trillar, inga glas i handen utan att de faller i golvet och ingen vit tröja utan en fläck. Idag var det dags igen.
Efter en lång och jobbig föreläsning om budgetering gav jag mig ut på en liten löprunda i regnet. Det började bra, tog en sväng inne i stan och ut mot Maxi. Bra ja, tills jag skulle upp på cykelvägen som visade sig vara ett dike (skyller på att regnet skymde sikten, typ...). Tvingades till en tvärnit och en fantastiskt ograciös sväng på 180 grader.
En millisekund senare låg jag på marken, klockan 16.00 när det är som mest folk och bilar ute, en meter från vägen och med x antal åskådare. Snabbt upp, ett "nejdå ingen fara!" och ett fejkat leende till damen som undrade hur det gick. Blodiga händer och knän, allt för att cykelvägen visade sig vara ett dike. Haha, ibland orkar jag verkligen inte med mig själv.
blod, svett och tårar.
Efter att jag torkat bort blodet insåg jag att en dramatisk bild hade varit på sin plats. Får bli en högst odramatisk bild istället, där man får leta med lupp efter de intorkade blodresterna.
Med de orden tackar jag för mig och önskar er en trevlig fredagskväll.
/klantarsel A.
Mörkret som spökar
Det kanske är mörkret som spökar ändå?
Blev inte någon lång runda, men en väldigt härlig runda. Efter några timmar på biblioteket igår blev det en sväng i dagsljus. Kallt och eländigt i början, men efter ett tag släppte det och den gamla vanliga känslan infann sig. Känslan av att det faktiskt är meningen att man ska förflytta sig med hjälp av benen. 8 km i 5 min/km.
Försöker hitta tillbaka till motivationen. Tänker på göteborgsvarvet och den stora fighten mot min kära broder. Det är nu grunden läggs, kanske är det nu det avgörs. Ligga flämtande på marken efter målgång och se mig slagen? Eller flämtande på marken men med vissheten att vunnit evig ära...? Let's do this!
Nedan, en klassisk bloggbild, kan knappast bli mer förutsägbart.
/A.
Var finns löpglädjen?
Motivationen till löpningen är för tillfället inte helt på topp. Sprang 5 km på det urtråkiga löpbandet innan idag, men nej, inte kul alls. De senaste veckorna har löpningen inte fått alls så stort utrymme som den borde. Eller borde den det egentligen? Det är inte NU jag ska vara i min bästa form. Om det känns tråkigt kanske det är bäst att hålla uppe ett tag, vad vet jag...?
Tror dock att det i huvudsak handlar om kombinationen ont om tid under dygnets ljusa timmar och en mycket mörkrädd madame. Att springa långpass runt, runt, kvarteret känns inte särskilt lockande, men att springa i skogspartier eller i lite ödsligare områden är helt uteslutet. Jag är för mesig för det helt enkelt. Rundor på 5-7 kilometer är självklart bättre än ingenting alls, men det tillför inte särskilt mycket glädje till träningen. Inte i nuläget i alla fall.
Imorgon hoppas jag kunna få till ett lite längre pass ändå. Ett litet test, kanske finns löpglädjen där någonstans ändå.
Här nedan, efter årets Göteborgsvarv. Glad och endorfinhög, precis som det ska vara.
/A.
Regn och dränkt katt
Ibland tar det emot. Regnet öser ner och det är sådär kallt som det bara är på hösten. Framför tvn och utan någon som helst lust att ge mig ut och springa.
Disciplin. Ingen blir bra av att lyssna på kroppen, som Colting skulle sagt.
7 km intervaller och en dusch senare känns livet ganska mycket bättre. Ibland behövs det inte mer än så. 400-300-200-100-200-300-400 meter med lika många meter vila som intervallen var lång. Lyckades hålla ett ganska bra tempo i alla fall, avslutade med 400 meter i 03.42/km.
Dessutom dränkt katt på köpet. Svart sminkning både över och under ögat är det nya har jag hört.
/A.
Brödbak och mörkerlöpning
Efter ett antal timmar i skolan igår åkte vi iväg till Maxi för att botanisera bland hyllorna. Min korg blev något överdimensionerad med 6 kg mjöl utöver de "vanliga" varorna. För igår, skulle det minsann bakas bröd!
Filmjölksbröd fick det bli, och resultatet blev riktigt bra! Har precis ätit några skivor till frukost med marknadsföringsboken i händerna och träningsvärk i övriga kroppen. Var lite lagom kaxig igår morse när Linda klagade på träningsvärk efter skivstångspasset - några timmar senare var träningsvärken total och jag var inte fullt så kaxig längre. Trotsade träningsvärken och mörkret och gav mig ut på det första passet sedan Lidingöloppet. Klockan 22.10 lämnade jag lägenheten för att sedan återvända 25 minuter och 5 km senare.
En förkylning var nog vad jag behövde. Pigga ben trots rejäl träningsvärk, kan inte bero på annat än 7 dagars löpvila.
/A.
Lidingöloppet, den långa versionen
Lidingöloppet, den avslutande delen i min första och kanske sista svenska klassiker. Jag vet knappt var jag ska börja, kanske borde börja i omvänd ordning?
Just nu sitter jag vid mitt köksbord i Kalmar, med en för tillfället ganska sliten kropp. Igår kämpade jag mig igenom 90 minuter på en fotbollsplan, konstigt nog utan att få kramp. Framsida lår är inte riktigt helt hundra, men vader och baksida lår känns ungefär som vanligt. Hoppa bakåt i tiden ett par dagar?
Lidingöloppet. Jag och Ida hoppade på bussen i Jönköping vid lunchtid i fredags och hoppade av bussen vid 18-tiden. Åkte hem till Sofia, som var vänlig att låta oss våldgästa henne, och fortsatte sedan ut till Lidingövallen för att hämta våra nummerlappar. Åkte sedan därifrån vidare till Vapiano. En timmes kö, men det var som vanligt värt väntan. Gick sedan och lade oss trötta efter en dag spenderad mestadels med benen ihoptryckta i en buss.
Lördag morgon. Jag sov som vanligt dåligt natten innan ett lopp, och vaknade som vanligt med huvudvärk. Upptäckte till min mindre stora förtjusning att pulsbandets batteri (?) hade exploderat (?) över natten. Med andra ord skulle det bli min första runda utan att se pulsen på 2,5 år. Det var bara att gilla läget, och såhär i efterhand kan jag nog känna att det var bra, hade förmodligen skrämts av min vansinnigt höga puls efter Abborrbacken.
Satte oss på tunnelbanan. Här snabbspolar jag några timmar, och fortsätter till starten där vi befinner oss på bilden här nedan:
Uppvärmning med några käcka tjejer som gjorde rörelser jag definitivt inte tog efter, och så gick då starten. Iväg över ett geggigt fält där de flesta verkade vara rädda för att skita ner sig. Hopp åt sidan, plötsliga stopp och andra undanmanövrar för att undvika leran. Tänkte hela tiden att allt fram till 20 kilometer bara var en transportsträcka. Försökte att inte stressa upp mig alltför mycket när tempot drogs ner, försökte undvika irritation när de långsammare löparna inte höll till höger och försökte passera så många som möjligt utan att halka på hala stenar och rötter. Fram till 8 kilometer var det helt omöjligt att springa i det tempot jag ville, hamnade på 6.00 min/km två kilometer i rad och kände frustrationen komma allt närmre.
Kunde sedan springa lite mer som jag ville i några kilometer, det flöt på ganska bra och jag kände inte av någon trötthet alls. Det här kommer ju gå fint, tänkte jag. Ja, tills 19-kilometerpasseringen kom och en riktigt masig uppförsbacke med den. BANG! Hej väggen, kul att se dig! Att något kan förändras så fort, det är jag förundrad över såhär i efterhand. Från att ha haft pigga ben till att knappt förmå låren att röra sig framåt på bara några minuter?! Den sista milen till mål var en kamp, psykiskt och fysiskt. Det är inte farligt med mjölksyra, det är inte farligt med mjölksyra, var mantrat i uppförsbackarna. Vid varje kilometerpassering gjorde jag en snabb överslagsräkning i huvudet. Okej, 7 kilometer kvar, absolut max 6 minuter per kilometer, det blir 42 minuter. Vad är 42 minuter av ditt liv Alexandra?
Kom till en backe som fullständigt dödade det lilla som fanns kvar i mina ben. Undrade irriterat varför ingen nämnt den här vansinnigt jobbiga backen och blev närmast skräckslagen när jag tänkte på hur fruktansvärd Abborrbacken då borde vara. Nästan uppe på toppen tog jag två stora gångkliv och satte sedan benen åter i rullning över krönet. ...Och insåg att backen jag just lagt bakom mig var den så fruktade Abborrbacken.
Karins backe fick mig att vilja gråta, men jag tog mig upp och förbi och lyckades på något mirakulöst sätt få till en, sett till sammanhanget, hyfsad avslutande kilometer på 4.53.
I mål. Kramp i baksida lår och astma-anfall, precis som vanligt. Helt slut, men samtidigt oerhört lättad över att ha kommit i mål och därmed också att ha fullföljt En Svensk Klassiker.
Innan vi satte oss på bussen igen, återställde vi ordningen på kalorikontot...
Lidingöloppet: 2:48:47. Nästa år, om det blir något sådant, ska backträningen tas på allvar och minuter kapas.
/A.
HEJ KLASSIKER!
För två år sedan startade jag denna blogg med en klassiker i sikte. Nu är den avklarad.
Lidingöloppet blev en smärtsam historia, sista milen var inte den bästa milen i mitt liv. 2:48:47, en längre rapport kommer inom de närmsta dagarna.
/A.
30 kilometer
På väg till Stockholm med buss. Godiset är uppätet, nerverna är under kontroll och den mentala uppladdningen börjar i exakt detta ögonblick.
30 kilometer är längre än jag någonsin sprungit förut. Det kommer bli vansinnigt jobbigt, men jag är redo. Come on Lidingöloppet - 30 kilometer, och sedan har jag genomfört den där klassikern.
Lite Håkan på det, och jag ska nog klara av den här bussresan också.
To be continued...
/A.
Kalmar-kunnande
En heldag med plugg väntar (ursäkta min enformighet) men tänkte ändå försöka klämma in lite andra aktiviteter emellanåt. Högsta prioritet är att köpa mjölk, andra är att träna och tredje är att försöka hitta en liten present till brorsdottern som fyller år i helgen.
Lyckades få min analys och muntliga presentation godkänd igår - en enorm lättnad! Nu är det full fart framåt med målet inställt på tentan. 550 sidor organisation och ledarskap väntar!
Utökade mitt Kalmar-kunnande igår, med en runda i en ny del av stan. Är visserligen bara drygt fem minuter härifrån med cykel, men ändå, nytt område och ny runda. Fick sällskap av den något mer Kalmar-kunnige Linus, som var vänlig nog att dela med sig av favoritrundan. En fin liten slinga på mestadels hårt packat grus om jag minns det rätt. Helt klart att föredra framför asfaltsvägarna längs med havet där blåsten inte har varit helt nådig alla gånger...
Tid: 38 min, 30 sek.
Distans: 8 km
Medeltempo: 4:48 min/km
/A.
Sorry brorsan, men du har ingen chans!
Den största vinnarskallen jag känner är min yngsta storebror. Och han ska springa Göteborgsvarvet nästa år, med mål att slå sin lillasyster.
Redan nu börjar kampen. Senast förra helgen fick jag ett sms: Vad springer du 9 km på?
Till min fördel har jag hans skadade knä. Men, som den sportsliga person jag faktiskt är hoppas jag innerligt att hans knä håller för en "satsning" inför 21 kilometer asfalt. Till hans fördel är det faktum att han faktiskt är en man i sina bästa år, fysiologiskt sett.
Lidingöloppet är om två veckor idag, ändå känner jag mig mer nervös inför nästa års göteborgsvarv än inför de 30 kilometerna terräng som väntar runt hörnet.
Men, jag tackar för all gratis motivation. Detta årets tid 1:44:43 ska bräckas, men långt mycket viktigare - Kristian ska inte få en bättre tid än mig, om jag så ska spy, svimma och behöva läkarvård i många timmar efteråt.
På frågan om målet är att slå mig på Göteborgsvarvet, blir svaret: Det ska nog inte vara några konstigheter.
Okej. Det ska nog inte vara några konstigheter. Det avgör saken. Regn och rusk, snö och is, gassande sol och 25 grader. Här ska det tränas!
Game on!
/A.
Tack Tele2-killen!
Äntligen har jag fått igång mitt bredband här i lägenheten. Skulle kunna söka upp den urtrevliga killen på Tele2, ge honom ett fång rosor eller en bandyklubba eller vad han nu kan tänkas vara intresserad av, för tusan vad skönt att äntligen ha internet igen! Den stackarn fick en extremt oteknisk kund när han svarade i kundsupporten denna eftermiddag. En kund som började samtalet med "Hej, Alexandra heter jag. Det är så att mitt bredband fungerar inte, eller, det gör det ju säkert, men jag är så extremt oteknisk så frågorna du kommer få nu är nog egentligen ganska självklara, men..." Allt i ett andetag, givetvis.
Livet i Kalmar flyter på. Pluggandet går kanske inte helt som på räls, men det kan man väl knappast förvänta sig heller. Det är helt enkelt väldigt mycket på en gång.
Men, mellan föreläsningar och analyser gör jag ett avbrott. Går till gymmet eller springer en runda med en protesterande vänstervad. Så fick det bli igår, en ganska kort runda, men det var ungefär vad vaden fixade. Ikväll blir det istället gymmet och den fantastiskt tråkiga cykeln. Har insett att det bästa sättet att lära sig hitta är genom löprundor. Som innehavare av Sveriges sämsta lokalsinne är det annars väldigt lätt att låta GPS:en göra jobbet...
/A.
Äntligen långpass
Plötsligt händer det! Benen vaknar till liv efter 12 kilometer, smärtan i vaden avtar efter 14 och vinnarskallen kommer fram vid 16. Äntligen långpass!
Jag ska inte ljuga. Ska varken överdriva eller underdriva. Det är 31 dagar kvar till Lidingöloppet och min kropp känns inte helt hundra. För en månad sedan kände jag att formen var på gång, det fanns en hel del kvalitet i passen och fotbollen förstörde inte mina vader.
Det var en månad sedan jag tog mig i kragen och gav mig ut på långpass. En hel månad sedan. I ärlighetens namn är det nog faktiskt mestadels fotbollens "fel", jag har helt enkelt inte varit fräsch nog i benen.
Men så, idag, hände det. 19 kilometer i 05:30-tempo och därmed det längsta passet sedan Göteborgsvarvet. Inte heller idag var vaderna på hugget, i alla fall inte vänstervaden som är väldigt tjurig nuförtiden. Är livrädd att jag ska få tillbaka samma skit som jag haft tidigare i flera omgångar. När som helst, men inte nu.
Är lite småskraj för de där 30 kilometerna som ska avverkas. Har inte varit det innan, men med tanke på vadens status börjar jag tvivla. Inte på att ta mig i mål, men på den egna förmågan. På benens förmåga - på vadens förmåga.
Men! 19 kilometer! Utan musik till och med eftersom jag svettades så mycket att lurarna vägrade att stanna kvar i öronen. Följde sedan upp med Core Balance ikväll. Kan konstatera att min balans inte existerar och att mage och rygg definitivt kan byggas upp mer. Give me some muscles, please!
/A.
Att deala med sig själv
Hade tänkt mig ett lugnt pass idag. Har vader stela som stockar efter gårdagens match som resulterade i vinst! Måste vara skorna och underlaget i kombination med att man med fotbollsskor automatiskt springer helt och hållet på framfoten som gör att vaderna protesterar.
Det blev inte så värst lugnt. Det blev svettigt, flåsigt och minst sagt jobbigt - intervaller.
Helt spontant fick jag för mig att öka farten lite. 2*1000 meter med 500 meter lugnt emellan. Därefter 2*500 meter. Efter att det var avklarat hade jag drygt 2 kilometer kvar, samtliga meter uppför. Hjärnan var väldigt splittrad. Den ena delen försökte tvinga mig till att gå sista biten med motiveringen att jag faktiskt sprungit mycket fortare än planerat. Den andra delen av hjärnan manade på, och tyckte inte alls att det fanns något annat alternativ än att fortsätta.
Den andra delen vann. Slängde mig i gräset när jag kom hem, helt utpumpad med svetten rinnandes över hela kroppen.
Lägre puls och piggare ben nästa pass tack!
/A.
Inte en mört i sikte
Löpning i terräng. Skor som sjunker ner i leran och fötter som får hoppa över stora vattenpölar. Stenar och grenar, rötter och små stigar... Sprang ett otroligt jobbigt pass i onsdags! Terräng som sagt, drygt 7 kilometer i ett tempo som för en ovan terränglöpare var ganska högt. Men rackarns så kul!
Följdes sedan av ett lugnt och skönt pass, också på dryga 7 kilometer, dagen efter.
Igår, vilodag. Då var det fisketävling istället. Dessvärre förlorade vi - 3 abborrar mot andra lagets 2 abborrar och 11 mörtar.
A.
Semester och OS
Idag är det min första riktiga semesterdag! Ska jobba lite extra några dagar i veckan, men jobbade min allra sista dag i min kära lanthandel i lördags. Firade in ledigheten med en tur till Halmstad lördag-söndag, mycket trevligt!
Förra veckan lyckades jag skrapa ihop 39,5 kilometer löpning. Var längesedan jag sprang "så långt" så jag känner mig nöjd. (även om de där 500 meterna stör mig lite) Extra nöjd är jag med lördagens morgonpass, strax efter klockan sex, som faktiskt gick i ett hyfsat tempo för att vara innan frukost innan kroppen vaknat till liv.
Kanske, kanske att jag börjar bli en sådan som jag aldrig trodde jag skulle bli; en sådan som tränar på morgonen. Alla löppass förra veckan ägde rum på morgonen/förmiddagen och även dagens långpass avverkades strax efter frukost. Jag som alltid varit en kvällsmänniska!
Dagens pass var allt annat än angenämt. Trots att jag sov nästan 12 timmar inatt kände jag mig inte särskilt utvilad. Redan från start gick det segt, försökte tänka på annat med Alex och Sigges podcast i lurarna men lyckades inte riktigt lura kroppen idag. Under ett par kilometer på mitten hamnade jag i ett härligt flow och tempot höjdes automatiskt, men det försvann dessvärre lika fort som det kom. Allt jag kunde tänka på var hur långt det var kvar och på hur många liter vatten jag skulle dricka när jag kom hem. Hade kunnat betala dyrt för lite vattenmelon i just den stunden.
Men hem kom jag, efter 18 km i 05:24-tempo. Drack vatten, duschade, åt och somnade sedan i soffan. Har nu lagat mat och förflyttat mig till fåtöljen framför tvn istället. Har insett att både gymnaster och simmare är GRYMT muskulösa! Borde inte komma som någon överraskning för mig egentligen, men att gymnaster har armar som Hellner trodde jag faktiskt inte... ;)
På söndag är det jag som beger mig till London för att insupa OS-stämningen och för att förhoppningsvis heja fram lite svenskar.
För övrigt, lägenhet i Kalmar sökes.
/A.
