Hej klassiker!

Plötsligt händer det! Benen vaknar till liv efter 12 kilometer, smärtan i vaden avtar efter 14 och vinnarskallen kommer fram vid 16. Äntligen långpass!

 

Jag ska inte ljuga. Ska varken överdriva eller underdriva. Det är 31 dagar kvar till Lidingöloppet och min kropp känns inte helt hundra. För en månad sedan kände jag att formen var på gång, det fanns en hel del kvalitet i passen och fotbollen förstörde inte mina vader.

 

Det var en månad sedan jag tog mig i kragen och gav mig ut på långpass. En hel månad sedan. I ärlighetens namn är det nog faktiskt mestadels fotbollens "fel", jag har helt enkelt inte varit fräsch nog i benen.

 

Men så, idag, hände det. 19 kilometer i 05:30-tempo och därmed det längsta passet sedan Göteborgsvarvet. Inte heller idag var vaderna på hugget, i alla fall inte vänstervaden som är väldigt tjurig nuförtiden. Är livrädd att jag ska få tillbaka samma skit som jag haft tidigare i flera omgångar. När som helst, men inte nu.

 

Är lite småskraj för de där 30 kilometerna som ska avverkas. Har inte varit det innan, men med tanke på vadens status börjar jag tvivla. Inte på att ta mig i mål, men på den egna förmågan. På benens förmåga - på vadens förmåga.

 

Men! 19 kilometer! Utan musik till och med eftersom jag svettades så mycket att lurarna vägrade att stanna kvar i öronen. Följde sedan upp med Core Balance ikväll. Kan konstatera att min balans inte existerar och att mage och rygg definitivt kan byggas upp mer. Give me some muscles, please!

 

/A.