Lidingöloppet, den långa versionen

Lidingöloppet, den avslutande delen i min första och kanske sista svenska klassiker. Jag vet knappt var jag ska börja, kanske borde börja i omvänd ordning?
 
Just nu sitter jag vid mitt köksbord i Kalmar, med en för tillfället ganska sliten kropp. Igår kämpade jag mig igenom 90 minuter på en fotbollsplan, konstigt nog utan att få kramp. Framsida lår är inte riktigt helt hundra, men vader och baksida lår känns ungefär som vanligt. Hoppa bakåt i tiden ett par dagar?
 
Lidingöloppet. Jag och Ida hoppade på bussen i Jönköping vid lunchtid i fredags och hoppade av bussen vid 18-tiden. Åkte hem till Sofia, som var vänlig att låta oss våldgästa henne, och fortsatte sedan ut till Lidingövallen för att hämta våra nummerlappar. Åkte sedan därifrån vidare till Vapiano. En timmes kö, men det var som vanligt värt väntan. Gick sedan och lade oss trötta efter en dag spenderad mestadels med benen ihoptryckta i en buss.
 
Lördag morgon. Jag sov som vanligt dåligt natten innan ett lopp, och vaknade som vanligt med huvudvärk. Upptäckte till min mindre stora förtjusning att pulsbandets batteri (?) hade exploderat (?) över natten. Med andra ord skulle det bli min första runda utan att se pulsen på 2,5 år. Det var bara att gilla läget, och såhär i efterhand kan jag nog känna att det var bra, hade förmodligen skrämts av min vansinnigt höga puls efter Abborrbacken.  
 
 
Satte oss på tunnelbanan. Här snabbspolar jag några timmar, och fortsätter till starten där vi befinner oss på bilden här nedan:
 
 
Uppvärmning med några käcka tjejer som gjorde rörelser jag definitivt inte tog efter, och så gick då starten. Iväg över ett geggigt fält där de flesta verkade vara rädda för att skita ner sig. Hopp åt sidan, plötsliga stopp och andra undanmanövrar för att undvika leran. Tänkte hela tiden att allt fram till 20 kilometer bara var en transportsträcka. Försökte att inte stressa upp mig alltför mycket när tempot drogs ner, försökte undvika irritation när de långsammare löparna inte höll till höger och försökte passera så många som möjligt utan att halka på hala stenar och rötter. Fram till 8 kilometer var det helt omöjligt att springa i det tempot jag ville, hamnade på 6.00 min/km två kilometer i rad och kände frustrationen komma allt närmre.
 
Kunde sedan springa lite mer som jag ville i några kilometer, det flöt på ganska bra och jag kände inte av någon trötthet alls. Det här kommer ju gå fint, tänkte jag. Ja, tills 19-kilometerpasseringen kom och en riktigt masig uppförsbacke med den. BANG! Hej väggen, kul att se dig! Att något kan förändras så fort, det är jag förundrad över såhär i efterhand. Från att ha haft pigga ben till att knappt förmå låren att röra sig framåt på bara några minuter?! Den sista milen till mål var en kamp, psykiskt och fysiskt. Det är inte farligt med mjölksyra, det är inte farligt med mjölksyra, var mantrat i uppförsbackarna. Vid varje kilometerpassering gjorde jag en snabb överslagsräkning i huvudet. Okej, 7 kilometer kvar, absolut max 6 minuter per kilometer, det blir 42 minuter. Vad är 42 minuter av ditt liv Alexandra? 
 
Kom till en backe som fullständigt dödade det lilla som fanns kvar i mina ben. Undrade irriterat varför ingen nämnt den här vansinnigt jobbiga backen och blev närmast skräckslagen när jag tänkte på hur fruktansvärd Abborrbacken då borde vara. Nästan uppe på toppen tog jag två stora gångkliv och satte sedan benen åter i rullning över krönet. ...Och insåg att backen jag just lagt bakom mig var den så fruktade Abborrbacken.
 
Karins backe fick mig att vilja gråta, men jag tog mig upp och förbi och lyckades på något mirakulöst sätt få till en, sett till sammanhanget, hyfsad avslutande kilometer på 4.53.
 
I mål. Kramp i baksida lår och astma-anfall, precis som vanligt. Helt slut, men samtidigt oerhört lättad över att ha kommit i mål och därmed också att ha fullföljt En Svensk Klassiker.
 
Innan vi satte oss på bussen igen, återställde vi ordningen på kalorikontot...
 
 
Lidingöloppet: 2:48:47. Nästa år, om det blir något sådant, ska backträningen tas på allvar och minuter kapas.
 
/A.
 
 
 
 

Kommentarer
Postat av: pilla

Snyggt sprunget! Vart hittade ni de burgarna, såg smarriga (och lagom nyttiga) ut

2012-10-01 @ 18:36:02
URL: http://pernillabredolt.com
Postat av: Jess

Du är grym Alexandra, fler hade behövt ditt jävlar anamma ;) kram

2012-10-01 @ 19:17:43
Postat av: Karin

Grymt sprunget!!

2012-10-01 @ 21:29:19
URL: http://karinoalexander.com
Postat av: ulrica

Oh, halkade in på din blogg. Härligt kämpat i helgen!! Blev också ruskigt intresserad av burgaren..? Varvarvarvar handlade ni den? :D

2012-10-02 @ 11:54:11
URL: http://trettiotre.blogspot.se
Postat av: Camilla

Alek, du e ju grym....!!!! Antar att bloggen kommer fortsätta.. Då ett om möjlig ännu mer prestige-laddat lopp ligger framför...??! Ser fram emot rapporten om duellen mellan syskonen Petersson!!;))

2012-10-03 @ 12:15:11
URL: http://camillasigvardsson.blogg.se
Postat av: Daniel

Det är grymt bra krigat ändå! Imponerande psyke, vilket är oerhört intressant hur mycket man kan träna upp!

2012-10-03 @ 16:19:16
Postat av: Louise

Wow, vilken lopp-skildring ... ha ha ha, nu är jag mest bara livrädd bröt höstens utmaning! ;0)

2013-05-21 @ 13:28:01
URL: http://atasteofmylife.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0