Hej klassiker!

När jag var 6 år gammal började jag gråta av blotta tanken på att hoppa i den lilla bassängen i simhallen. Att doppa huvudet under vattnet var rena skräcken. I slutet av årskurs 3, var jag tillsammans med en tjej till, den sista som kämpade mig till simborgarmärket. 200 meter bröstsim. Sedan dess har simning alltid varit det i stort sett enda, när det gäller idrott, som jag verkligen inte tyckt om att utöva på något sätt. På högstadiet försökte vår idrottslärare lära mig dyka från kanten. Jag vägrade. Jag kunde inte under några omständigheter hoppa i vattnet med huvudet först. Jag kan nog använda mig av presens egentligen - jag kan inte under några omständigheter hoppa i vattnet med huvudet först.

När vi skulle simma på gymnasiet gick jag på botten när idrottsläraren tittade bort. (ja, så illa är det tyvärr)

Nu ska jag alltså om ett år simma 3 kilometer i betydligt kallare vatten än vad som är behagligt. Och  vet ni? Jag ska bannemig klara det!

Idag simmade jag och Malin 60 längder. 1500 meter. Det är himla mycket för en landkrabba som måste hålla för näsan under vattnet. Vi struntade helt och hållet i hur lång tid det tog, det fick ta den tid det tog helt enkelt. Tempot spelade ingen roll, men de 60 längderna var viktiga! 1500 meter och 50 minuter senare släpade vi våra trötta kroppar mot omklädningsrummet. Ska verkligen försöka att simma en gång varannan vecka nu. Det är ju faktiskt helt okej, när man väl har kommit igång.

Nu tar jag helg - pitabröd med kebab och massa grönsaker, godis och tv-tittande. Thank God it's Friday.

/A.