Hej klassiker!

Idag har jag pratat med en polsk farbror i 10 minuter. På polska. Jag kan tre fraser på polska och han kunde inte ett ord på varken svenska eller engelska.

 

Jag inledde med ”…Poland?” och fortsatte sedan med att fråga hur vad han heter. Varför i hela fridens namn gjorde jag det, undrar ni kanske då? Svar: han var ju så söt den där farbrorn.

 

Jag jobbar alltså på vandrarhemmet nu, och hade idag turen att få testa mina polska- och kroppsspråkskunskaper. Genom att gestikulera vilt och skratta varje gång jag/han inte förstod, dvs. vid ungefär varannan mening, lyckades vi få till en liten konversation.

 

Det var först när han frågade hur det kommer sig att jag kan prata lite polska (jag tror i alla fall att han undrade det) som det blev riktigt krångligt. Efter att jag gjort ett tappert försök att förklara på förvrängd engelska/svenska blandat med något annat hitte-på-språk, sken han upp, pekade på sin vigselring och utbrast ”Aaaah!”. Jag som just skänkt kroppsspråket en tacksam tanke, tog genast tillbaka allt. Nu stod jag helt plötsligt inför uppgiften att försöka förklara att jag inte alls är gift med en man från Polen.

 

Den där lille farbrorn förgyllde verkligen min kväll. Med sin hatt på huvudet verkade han ta sig an livet med ett leende. Härliga polska farbror, jag hoppas vi ses imorgon igen.

 

Till dess ska jag plugga in ett par polska fraser att imponera med. Det lilla kruxet är att han med största sannolikhet kommer svara. På polska. Och jag, jag kommer skratta, säga ”Aaaah” och återigen lägga all min tillit till det så förrädiska kroppsspråket.

 

/A.