Hej klassiker!

2013 går mot sitt slut och det är dags att sammanfatta träningsåret. Med all träning dokumenterad på funbeat är det lätt att följa toppar och dalar, att läsa om riktiga bottennapp och den raka motsatsen när endorfinerna talar sitt tydliga språk efter riktigt lyckade träningstimmar.

 

Innan jag släpper loss siffernörden i mig kommer här år 2013 i skrift. Det är inte lätt att minnas ett helt år, men jag antar att det som finns kvar i minnesbanken är det som är värt att minnas. Årets bästa händelser, träningsmässigt, är ganska självklara. Jag är fortfarande lite förvånad över 19:52 på Drottning Margaretaloppets 5 kilometer. Träningspasset där milen avklarades på 44:44 tillhör också höjdarna, liksom det überjobbiga terrängspåret i Bredaryd som till sist landade på 32:54 (7,5 kilometer). Det sistnämnda tar priset i kategorin Årets jobbigaste träningspass. Det var helt enkelt vidrigt. 

 

Om vi lämnar den positiva sidan av året så finns det ju ett lopp som gick så otroligt dåligt att jag fortfarande inte riktigt vill prata om det. Det där Göteborgsvarvet tar priset i kategorin Årets platta fall där känslan av att vilja försvinna från jordens yta var närvarande under 21 kilometer + efterföljande timmar, veckor och nästan månader. Hur dåligt gick det då? För att få framhäva årets positiva stunder, antar jag att en tid som bevisar årets sämsta prestation bör finnas med i skrift. 1:58:30. 

 

Bortsett från löpningen har fotbollen ägnats x antal timmar (närmare bestämt 90 timmar och 5 minuter). Vi vann serien vilket var otroligt roligt, men jag skulle ändå vilja påstå att priset i Årets roligaste match tilldelas de båda matcherna mot Westbo United. Derbystämning, mycket publik och nervositeten hängde i luften. Första matchen vann vi på hemmaplan, medan bortamötet slutade med oavgjort. Ett oavgjort resultat i just den matchen kändes dock som något av en vinst där och då. Efter seriesegern fick vi kvala, men lyckades inte ta oss upp till division 1. Just då var det givetvis en besvikelse, men såhär i efterhand känns det ganska bra ändå faktiskt.

Och så har vi styrketräningen. Den som i början av året var ett nödvändigt ont. Jag avskydde att träna ben på grund av den efterföljande brutala träningsvärken och prioriterade bort all form av ryggträning. Någon gång i somras bestämde jag mig för att ta ben-, rygg- och bålträningen på allvar. Ett benpass i veckan har varit standard sedan dess, träningsvärken är inte längre lika brutal och jag känner mig framför allt betydligt mycket starkare. Jag vågar påstå att jag just nu är mitt starkaste jag hittills i livet. Det finns definitivt planer på att bli starkare, men jag är just nu väldigt glad över att jag har insett styrketräningens betydelse för att kunna prestera i övriga träningsformer. Att prestera är kanske lite luddigt uttryckt, men jag har insett att styrketräningen är avgörande om jag vill ha en kropp som ska hålla för fotboll och löpning. Jag har verkligen inte varit förskonad från skador det här året, men har förhoppningar om att mina 80 timmar på gymmet har lagt grunden för en hållbar(are) kropp framöver.

 

 

      

 

 

Inför 2014 har jag inga specifika löften, såsom detta årets "min egen vikt i bänkpress" - det misslyckas jag alltid med ändå. Jag lovar däremot att ta kroppens signaler på allvar, att inte genomföra träningspass av ren tjurighet/dumdristighet.

 

Mål inför 2014: Det är skillnad på löften och mål. Högt uppsatta mål är himla trist när man misslyckas, men ändå väldigt motiverande om de inte är helt orimliga. Mina mål inför 2014 är att springa ett flertal millopp och springa en bit under 45 minuter. Målet är att ta revansch på Göteborgsvarvet, att gå i mål med äran i behåll och få känna mig nöjd med ett resultat kring 1:45. Det sista målet är otroligt otippat, men jag tänker bannemig lära mig att crawla, nu har jag ju till och med en baddräkt att inviga. Jag hatar att simma, men det borde väl inte vara så svårt att lära sig att tycka om ytterligare en träningsform...?

 

Nya friska tag... mot 2014!

 

/A.