Hej klassiker!

Kände inte alls för att springa igår när kvällen började närma sig. Tvingade på mig kläderna och gav mig iväg. Dealade med mig själv och gav mig tillåtelse att springa lugnt och inte särskilt långt. Inledde med en kilometer på 04:56 och fortsatte sedan med en på 04:49. Pigga ben efter några dagars löpvila. Höjde tempot lite och fick upp flåset lite. Kollade på klockan och ändrade planerna. Lugnt och kort byttes ut mot vad som skulle bli en snabb mil.

Lade i ytterligare en växel och fokuserade på en kilometer i taget. Musiken lade av så jag fick fokusera på mina egna något ansträngda andetag istället.

Med 500 meter kvar till 10 kilometer skrek framför allt magen av smärta (varför?) men jag lyckades få benen att fortsätta. Mer eller mindre kraschade i diket och ringde min kära bror och försökte flåsande få fram tiden. UNDER 45 MINUTER, och bäst av allt, den kan förbättras med tanke på mina ganska lugna inledande kilometer!

1. 04:56
2. 04:49
3. 04:30
4. 04:35
5. 04:30
6. 04:25
7. 04:22
8. 04:20
9. 04:09
10. 04:06

Förvånad över vad som fanns i benen begav jag mig hemåt, med ett leende som stannade där resten av kvällen. Märkligt det där, att det går att prestera när man minst anar det!

 

 

/A.