Hej klassiker!

Skidåkning, cykling, simning och löpning. Oförberedd i 3/4 lopp. Det är nästan pinsamt att erkänna, men så är det faktiskt... 

 

Med totalt 12 skidmil i benen (någonsin) blev det ganska plågsamma mil mellan Sälen och Mora, men helhetsintrycket är ändå helt klart positivt. Mina största minnen från Vasaloppet var när vi vandrade in på startområdet tidigt i ottan och hörde den klassiska musiken spelas. Musiken som jag tidigare alltid lyssnat på från soffan. Minns det vackra vädret, nerförsbackarna som jag hade fruktat så, men ändå lyckades hålla mig upprätt i. Kommer heller aldrig att glömma smärtan de sista milen när armar och axlar protesterade högljutt. För att inte tala om smärtan i varje liten kroppsdel när jag vaknade upp på ett hårt stengolv i en kyrksal morgonen därpå!

 

 

Efter samtliga lopp jag någonsin har genomfört har jag alltid sagt Aldrig mer! direkt efteråt. Vätternrundan är nog det enda lopp där jag verkligen håller fast vid mitt beslut. Med alldeles för få cykelmil (kan det ha varit 15...?) blev de 30 milen på cykelsadeln en psykisk och fysisk kamp. Mötte regnet och motvinden i Jönköping, fick någon form av kramp i axeln i Fagerhult och grät av smärta och utmattning vid det allra sista stoppet bara ett par mil från mål. Emellanåt kommer jag på mig själv med att romantisera bilden av Vätternrundan, när jag tänker på vilken häftig känsla det var att rulla in genom Gränna i gryningen på kullerstenen. Men nej, det var egentligen bara en fruktansvärd upplevelse. Det enda som skulle kunna få mig att göra om det är den urusla tiden. Det stör mig otroligt mycket att vi ägnade 3,5 timmar i depåerna - det är vansinnigt lång tid! Ingen runda för mig nästa år i alla fall, det är ett som är säkert.

 

 

Med ett enda simpass bar det av mot Vansbro. I spöregn. Det är nog egentligen allt jag kan säga om denna tredje del av klassikern. Spöregn, blöta kläder, kalla duschar och väldigt många mil på vägarna för en, i jämförelse med de andra loppen, väldigt liten ansträngning.

 

 

Äntligen hade jag förberett mig ordentligt. Träningen i somras gick riktigt, riktigt bra, jag sprang långpass en gång var tionde dag och hade bra kvalitet i träningen. Sedan en månad tillbaka befinner jag mig i Kalmar, och träningen har mist sin kvalitet. Mycket nytt med flytt och skolstart och allt som hör där till gjorde att jag var allt annat än säker på min form när jag stod vid starten i lördags, redo att ta mig igenom 30 kilometer. Även efter Lidingöloppet sa jag Aldrig mer! men det är definitivt inte hugget i sten. Ett roligt lopp i fin terräng med ett stort minus för trängseln, men det kan kanske en tidigare startgrupp till viss del råda bot på. 2,48,47 borde kunna bli till 2,38 med rätt träning och inte fullt så mycket folk i vägen.

 

 

/A.