90 kilometer

90 kilometer på skidor är vansinnigt långt, gör otroligt ont och är på något konstigt sätt fantastiskt roligt.

Klockan 04.00 ringde klockan i söndags morgon och hela vandrarhemmet förvandlades till en havregrynsladdande vasaloppsmassa. Var inte alls hungrig men tryckte i mig macka, havregrynsgröt och kaffe. På med alla kläder och nummerlapp och in i bussen.

05.30 kom vi fram till Berga by där tusentals åkare redan var på plats. Jag och Ida hämtade ut våra skidor, lämnade våra väskor och ställde oss i kön till startled 10. Mäktig känsla att stå bland alla förväntansfulla och nervösa människor och samtidigt höra den klassiska vasaloppsmusiken spelas! In i tältet för att värma oss lite och sedan ut till skidorna som väntade tålmodigt. Det var helt galet kallt, de 13 minusgraderna kändes som 30.

Så gick starten! Jag och mannen bredvid mig konstaterade att vi rört oss en meter framåt på 16 sekunder. Så kom backen. Väggen. Som efter 1 timme och 10 minuter var avklarad. Efter några kilometer släppte det och det var möjligt att börja åka. Att åka Vasaloppet utan världens bästa teknik, det säger jag ingenting om, men snälla... HÅLL TILL HÖGER!! Fick byta spår hela tiden, vilket kostade både tid och energi.

Efter Smågan delade jag och Ida på oss och jag fortsatte därför mot Mångsbodarna på egen hand. Det var först där jag kände att jag verkligen kunde åka i mitt eget tempo. Stannade vid kontrollen, åt en bulle, drack blåbärssoppa och en gel och fortsatte mot Risberg. Det gick fortsatt bra och jag kunde njuta av vädret, skidåkningen och känslan av att vara en del av folkfesten. Strax innan Risberg blev det dock stopp igen! En nedförsbacke med plogvallar istället för spår resulterade i 10-15 minuters kö för att få åka ner. Något frustrerande!

Åkte vidare och kämpade på. Betade av kilometer efter kilometer. Hade mina dippar då målet kändes oändligt långt bort. Hade som väl är även bra stunder då jag kunde staka på och koppla bort huvudet och fokusera på känslan.

Kramp i foten, kramp i armarna, ont i ländryggen, trötthet, negativa tankar och alldeles för många kilometer kvar till Mora. Det var då jag tänkte på vad jag läst så många gånger i diverse löpartidningar och bloggar - välkomna tröttheten! Så det var det jag gjorde. Tänkte "Välkommen tröttheten, så det är NU du är här?" På något sätt kändes det genast lite bättre. Det SKA ju göra ont, det handlar trots allt om 90 kilometer!

I Evertsberg insåg jag att jag kunde komma under 10 timmar och fick ny energi. Likaså vid Hökberg då jag visste att den värsta körningen var gjord! Tänkte en station i taget och lockades av bulle och blåbärssoppa. Så kom jag till Eldris, 9 kilometer kvar. Tävlingsinstinkten kom fram och ingen (!) med gul nummerlapp skulle få komma förbi! In i moraparken, trött som få, såg målet, men det kändes ändå alldeles för långt bort. Har sällan varit så glad som när jag åkte under "I fäders spår, för framtids segrar". Jag hade klarat det!

Med endast 12 mil i benen hade jag tagit mig igenom 90 kilometer. 9 timmar, 41 minuter och 28 sekunder.

Lycka!

Nästa år, då nedrans! Då ska jag träna och komma under 8 timmar. Då nedrans!

/A.



Kommentarer
Postat av: lina

Stort grattis!!! Vilken prestation!!! :) Bra jobbat!

2012-03-08 @ 10:16:03
URL: http://cyklingminpassion.blogspot.com
Postat av: Lotta Ericsson

Vilken tjej!!du e bäst ,bra kämpat o klarat detta ,nu är det nytt äventyr som väntar eller??!!

kram på dig Lotta

2012-03-11 @ 15:26:46
Postat av: Anki

Grymt presterat! Riktigt imponerad att du klarat dig så bra med så få mil i benen! :)

Postat av: Catharina

Bra jobbat! Riktigt grymt med tanke på den begränsade träningen och alla stoppen. Grattis!

2012-03-18 @ 20:31:45
URL: http://supertjejklassikern.outsideonline.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0