Rädd för att bli trött?
Efter en lång och intensiv konserthelg var det välbehövligt med en ledig dag igår. Efter en sovmorgon var jag redo för en liten shoppingrunda inför det stundande bröllopet och sedan var det dags för fotbollsträning.
Gårdagens träning var på det nya konstgräset i Gislaved. Var lite smått nervös över hur min vad skulle reagera på underlaget, men det gick ganska bra trots allt. I början kände jag av den i varje steg, men efter ett tag släppte det lite. På slutet av passet kom smärtan tyvärr tillbaka igen. Eller smärta är kanske att ta i, men det började kännas igen.
Kul med fotboll i alla fall! Äntligen lite ytor att springa på till skillnad mot i inomhushallen. Avslutade med jobbig men rolig löpning. Något jag insåg när jag sprang runt planen och försökte hålla ett hyfsat högt tempo, var att jag ibland är löjligt rädd för att bli trött. Lika mycket som jag älskar att ta ut mig och känslan av att vara helt matt i kroppen efter ett hårt pass, lika lite ser jag fram emot att bli spytrött innan jag väl sätter igång. Andning som gör att strupen känns stor som ett halvt sugrör och ben tunga som betongklumpar är ingenting som lockar när jag står där på "startlinjen". Men varför inte egentligen? Det ÄR ju inte farligt att bli trött! Det är ju en härlig känsla mitt i smärtan!
Från och med nu repeterar jag "det är inte farligt att bli trött" när det känns som att lungorna ska explodera. Från och med nu ska jag aldrig någonsin vara rädd för att bli riktigt ruskigt trött. Jag ska välkomna känslan. Välkomna tröttheten och blodsmaken.
Bjuder på en bild från New York, helt utan sammanhang i det här inlägget. Men en häftig resa var det! En minst sagt häftig stad!
/A.
