Hej klassiker!

Klockan 06.45 masade jag mig upp i fredags. Idiotförklarade mig själv med en potentiell sovmorgon i tankarna. En tallrik gröt och ett ombyte senare var jag dock redo att ge mig ut i regnet.

Och som det regnade sen! Var glad över att jag valt en hyfsat regntät jacka och inte den så absorberande tröjan jag brukar springa i. Jag hade bestämt mig för att springa 18 kilometer, oavsett status på benen. Det ångrade jag efter ungefär 500 meter. Kämpade med krampkänning i vaden i 5-6 kilometer (nedrans fotboll). Detta avlöstes sedan av tunga lår som krävde mycket uppmärksamhet. Försökte pigga upp mig själv med Filip & Fredriks podcast, men inte ens pladdret från mina favoriter kunde förmå mig att tänka positivt. Insåg att det bara var att gilla läget, inte tänka längre än en kilometer framåt.

Kom hem till slut (18 km, 1:43) och njöt av en andra frukost. Konstaterade att morgonlöpning inte är något för mig. Långpass ska i fortsättningen ske på eftermiddagen/kvällen! Men, det som inte dödar, det härdar. I det här fallet; det som inte dödar, det bygger pannben.

På väg till jobbet igår var det förresten spännande. Lite väl spännande. Som väl är hann jag åtgärda det i tid och lyckades ta mig till gymmet efter jobbet - välbehövligt!

/A.