3. Ett fint idrottsminne
Jag har spelat så otroligt många fotbollsmatcher genom åren, att det är svårt att skilja på vad som hände i vilken match. Det finns ändå några speciella matcher som står ut från de andra i mängden.
Det var match i smålandscupen, om jag minns det rätt. Motståndarna var våra ärkerivaler. En match mot detta lag är ingen vanlig match - det är en match som upprör otroligt mycket känslor och som verkligen är viktig. Det är matchen med stort M helt enkelt. Åter till den specifika match jag nu försöker beskriva!
Det var match i smålandscupen, som sagt. Den som vinner matchen går vidare till nästa omgång, förlorande lag är ute ur spelet. Jag minns det så väl. Befann mig på musikskolan två timmar innan samling till match, och fick världens migrän. Hade sjukligt ont i huvudet, mådde illa och var otroligt yr. Ringde vår tränare, han sa att jag skulle försöka sova och försöka komma till matchen ändå. Ringde till mamma, som fick komma och hämta mig. Kom hem, tryckte i mig medicin och slängde mig i soffan och försökte sova. Vaknade precis innan matchstart, utan migrän, åkte ner till Rönneljung, bytte om rekordfort och fick hoppa in i matchen helt utan uppvärmning.
Och vilken match sen! Jag kommer fortfarande ihåg var på planen jag befann mig när jag hade lyckats få "min" anfallare så irriterad att hon sparkade ner mig och fick ett gult kort. Skadeglädjen var total. Efter denna incident blev närkamperna allt fler och allt hårdare. Vi ledde matchen i slutet av andra halvleken, och trodde väl att vi hade säkrat vinsten. Jag, Mimmi och Hanna nere på backen, fist-fivade och sa "nu håller vi det här!". De gjorde strax därefter ett mål och reducerade till 4-2. "Kom igen, nu håller vi det här!" Ännu ett snabbt mål, och det stod helt plötsligt 4-3. Nu var det inga glada miner från bänken längre. Inga uppmuntrande eller berömmande ord. Orden som yttrades från vår tränare bör helt enkelt inte skrivas här. ;) En sista fist-five mellan mig, Mimmi och Hanna, där vi bestämde oss för att verkligen offra oss för att hålla ett eventuellt mål borta. Och det gjorde vi... Hela laget gjorde en riktig kämpainsats och vi vann.
Det är faktiskt ett av mina allra bästa träningsminnnen. Eftersom det är några år sedan kommer jag faktiskt inte ihåg vilka som spelade just då, men stommen i laget är kvar sedan dess, och finns med på den här bilden som togs för ett år sedan:
/A.
Det var match i smålandscupen, om jag minns det rätt. Motståndarna var våra ärkerivaler. En match mot detta lag är ingen vanlig match - det är en match som upprör otroligt mycket känslor och som verkligen är viktig. Det är matchen med stort M helt enkelt. Åter till den specifika match jag nu försöker beskriva!
Det var match i smålandscupen, som sagt. Den som vinner matchen går vidare till nästa omgång, förlorande lag är ute ur spelet. Jag minns det så väl. Befann mig på musikskolan två timmar innan samling till match, och fick världens migrän. Hade sjukligt ont i huvudet, mådde illa och var otroligt yr. Ringde vår tränare, han sa att jag skulle försöka sova och försöka komma till matchen ändå. Ringde till mamma, som fick komma och hämta mig. Kom hem, tryckte i mig medicin och slängde mig i soffan och försökte sova. Vaknade precis innan matchstart, utan migrän, åkte ner till Rönneljung, bytte om rekordfort och fick hoppa in i matchen helt utan uppvärmning.
Och vilken match sen! Jag kommer fortfarande ihåg var på planen jag befann mig när jag hade lyckats få "min" anfallare så irriterad att hon sparkade ner mig och fick ett gult kort. Skadeglädjen var total. Efter denna incident blev närkamperna allt fler och allt hårdare. Vi ledde matchen i slutet av andra halvleken, och trodde väl att vi hade säkrat vinsten. Jag, Mimmi och Hanna nere på backen, fist-fivade och sa "nu håller vi det här!". De gjorde strax därefter ett mål och reducerade till 4-2. "Kom igen, nu håller vi det här!" Ännu ett snabbt mål, och det stod helt plötsligt 4-3. Nu var det inga glada miner från bänken längre. Inga uppmuntrande eller berömmande ord. Orden som yttrades från vår tränare bör helt enkelt inte skrivas här. ;) En sista fist-five mellan mig, Mimmi och Hanna, där vi bestämde oss för att verkligen offra oss för att hålla ett eventuellt mål borta. Och det gjorde vi... Hela laget gjorde en riktig kämpainsats och vi vann.
Det är faktiskt ett av mina allra bästa träningsminnnen. Eftersom det är några år sedan kommer jag faktiskt inte ihåg vilka som spelade just då, men stommen i laget är kvar sedan dess, och finns med på den här bilden som togs för ett år sedan:
/A.
Kommentarer
Trackback
