Hej klassiker!

Ibland blir jag så arg. På andra, men framför allt på mig själv. Nu sitter jag här och gnäller över min vad som inte vill fungera, på att potatisen här hemma är slut och på andra småsaker. Småsaker som är helt obetydliga i ett större sammanhang. Ju äldre jag blir, desto mer bryr jag mig om saker som egentligen inte rör mig, men som berör mig. Tusentals barn dör av svält och fattigdom, varje dag. I just detta nu. Barn, som verkligen borde få vara just barn.

I trean på gymnasiet hade vår klass temat "Låt barn vara barn" på Karnelevalen. Det gick ganska dåligt för oss, men jag tycker ändå att vi hade det bästa temat - något som verkligen betyder någonting.


På bilden, 10-åriga barnsoldater.

Jag önskar att jag hade alla pengar i världen att ge till alla behövande barn. Jag önskar att jag kunde ge varje litet gråtande barn en nalle att krama om. Jag har inte alla pengar i världen. Jag kan inte göra allt - men jag kan göra något.

Jag stödjer Unicef i deras otroligt viktiga arbete. Köper mer än gärna fina saker att ge bort i deras gåvoshop och går stolt omkring med min fina tygkasse med texten "Kämpa för varenda unge". Det låter som en riktig klyscha, att ingen kan göra allt, men att alla kan göra något, men det är ju faktiskt helt sant. Om mina små summor som jag skänker kan hjälpa ett enda behövande barn är jag glad.

Mikael Persbrandt är inte bara en av de människor jag sedan 13-års ålder haft som någon form av förebild (idol är nog mer rättvist att säga egentligen, men det låter lite väl tragiskt), han råkar också vara Unicef-ambassadör med många kloka ord på hjärtat...



Jag hoppas att samtliga läsare här tog sig tid att titta på videoklippet. Det är ett kort videoklipp, endast 35 sekunder långt, men innehållet är nog så viktigt.

Jag har sprungit en liten runda även denna dag. Det känns dock väldigt oviktigt just nu. Mer om det imorgon.

/A.