New in
Vi vann matchen i söndags! På lördag väntar därmed derby och seriefinal då vi möter seriens tvåa, känner redan nu nervositeten komma smygande. Men, det är på lördag det, innan dess är det kanske lite för mycket saker som ska ske.
Vi är på slutspurten med det pågående grupparbetet, med inlämning imorgon och seminarium på fredag. Mycket föreberedelser krävs innan dess, tillsammans med tentaplugget som nu har dragit igång. Och tentaångesten har anlänt. I allt det här ska det också tränas. Eller, ska och ska, var egentligen helt fel uttryckt, det är snarare så att träningen är räddningen dessa dagar. En timmes verklighetsflykt när all stress och press trycks undan för en stund.
Igår kväll begav jag mig till gymmet ganska sent, närmare bestämt strax efter 20.00. Det är så lugnt och skönt när klockan närmar sig stängning och de flesta redan har tränat färdigt för dagen. Körde ett 50-reps-pass med övningar för axlar, rygg och triceps. Mellan varje övning gjorde jag ett antal russian twist och en planka - allt för att slippa det dåliga samvetet som uppkommer när jag prioriterar de roliga musklerna framför de mer nödvändiga.
Och så idag, valde tisdagen att överraska mig med att visa sig från sin bästa sida! Gårdagen var en riktig måndag med flera mindre positiva besked och allmän oordning. Idag har jag inte bara fått hem mina nya gymskor, utan har också kunnat springa en runda utan att höften beklagade sig alltför mycket. 8,3 kilometer i 5 min/km i mörkret på trottoarer i stan är inte fy skam, även om jag givetvis mycket hellre hade sprungit vid något elljusspår eller liknande men den risken vågar jag faktiskt inte ta när det är mörkt ute. Foten klagar lite som vanligt såhär efteråt, men inte värre än att det är uthärdligt under tiden jag springer. Dessutom har jag nu fått tid på vårdcentralen för att kolla upp den närmare, hoppas att jag kan tjata mig till en röntgen på torsdag...
Imorgon bitti väntar benpass, tillika invigning av mina nya skor och jag känner mig som ett barn på julafton.
/A.
Distanspass innan falafel
Var på besök på Nordic Club igår. Det blev dock ingen träning då det tydligen bara var ett möte. Imorgon ska vi däremot få testa gymmet och se hur det är, ska bli himla kul även om jag nu är tämligen säker på att jag stannar kvar på Friskis. Efter 5 dagar utan löpning (bortsett från matchens alla löpningar) fick det bli en runda istället för styrketräning igår. Höften, eller om det kanske är höftböjaren (?) är lite kinkig och gör sig påmind när jag går och har därför fått vila lite extra. Den senaste tiden har de vanliga distanspassen fått stå tillbaka för mer kvalitativa pass, men igår blev det ett vanligt hederligt distanspass i ett soligt Kalmar.
Till en början var benen otroligt sega och tunga. Märkligt att benen kan vara så tunga efter tre dagar utan någon löpning alls. Efter fem kilometer började känslan komma tillbaka och jag kunde tänka på annat än de väldigt tunga benen. När passet gick mot sitt slut kände jag igen mina ben igen och kunde trycka på lite. Sammanlagt 8,5 kilometer i 4:44 min/km. Efteråt var höften dessvärre mindre nöjd igen. Under tiden jag sprang kändes det inte särskilt mycket, det är konstigt nog värre när jag går. Hrm, vila eller inte vila är frågan idag, det är ju onsdag och obligatoriskt intervallpass.
Sedan var det dags för min vegetariska måltid. Det var riktigt roligt att experimentera med kryddor och kikärter, och resultatet... HUR GOTT SOM HELST! God sallad, laktosfri gräddfil (hehe, kort datum och 1 krona går inte att motstå) och små kryddstarka kikärtsbollar i pitabröd. Både jag och Hannah lovordade dem en lång stund. Det var definitivt inte sista gången det var falafel på menyn i det här hemmet.
/A.
Supertusingar
Halva mina bekantskapskrets har drabbats av någon form av höstförkylning. Jag har haft konstant huvudvärk sedan i fredags och börjar misstänka att jag har någon skit som ligger och lurar i kroppen. Kom hem från jobbet strax innan halv åtta, motiverad men ändå inte riktigt på topp. Ut kom jag i alla fall, med peppmusik i lurarna och min kära Garmin på armen. Supertusingar. För första gången på väldigt, väldigt länge stod dessa fruktansvärda intervaller på schemat.
De första två kilometerna ägnade jag åt uppvärmning med ett onaturligt löpsteg. Sprickor på hälarna är inte det bästa för löptekniken. Med ett ryck vaknade jag upp ur uppvärmningstempot när klockan signalerade att det var dags att sätta fart (var inte riktigt beredd, vilket också syns på tempot). Upplägget var 4 omgångar med 100+200+300+400 meter med 30 sekunders joggvila mellan varje intervall och 2 minuters joggvila mellan varje omgång. Redan efter den första omgången kände jag att det inte var någon bra dag. Ansträngd andning, hade svårt att tömma lungorna ordentligt och luftrören kändes trånga. Övervägde att avbryta passet men fortsatte av någon outgrundlig anledning. Dealade med mig själv och godkände ett lite lägre tempo än planerat. Inför den fjärde och avslutande intervallen hade det hunnit mörkna på min raksträcka. Omgiven av skog pratade/halvskrek jag högt för mig själv. Kom igen Alexandra, vad är 400 meter? Vill du bli snabb eller inte?! Drygt 2 kilometer nedjogg och jag kunde äntligen trycka på stopp-knappen på klockan. Rosslande lungor och astmafeeling med efterföljande hosta. Nu, en timma senare, har hostan lugnat ner sig och luftrören börjar kännas som vanligt igen. Hoppas innerligt att det bara var tecken på dålig dagsform och inte början på en förkylning...
Tempot då? Höll ett ojämnt och ganska mediokert tempo ikväll. Trots avsaknaden av riktig fart är jag ändå nöjd sett till omständigheterna, och kvaliteten blev faktiskt bra mycket bättre än ett vanligt myspass i lägre tempo.
Här nedan följer ett riktigt siffernörderi som främst är för min egen skull inför kommande liknande pass.
100 meter: 1. 04:19 min/km. 2. 03:47 min/km 3. 03:46 min/km. 4.03:49 min/km.
200 meter: 1. 03:55 min/km. 2. 03:50 min/km. 3. 04:01 min/km. 4. 04:00 min/km.
300 meter: 1. 03:50 min/km. 2 03:59 min/km. 3. 03:56 min/km. 4. 04:03 min/km.
400 meter: 1. 03:53 min/km. 2. 03:57 min/km. 3. 04:07 min/km. 4. 04:01 min/km.
Sammanlagt 10,25 km i 05:02 min/km.
/A.
Ett skitpass
I skrivande stund halvligger jag i soffan i gassande solsken samtidigt som kroppen gör uppror. Som alltid efter långpass mår jag mindre bra. Har precis tvingat i mig en tallrik med yoghurt, keso, bär och nötter och hoppas nu att det kan stoppa illamåendet.
Men, vi backar bandet ett par dagar. I fredags spelade vi nog den bästa matchen hittills den här säsongen! En riktigt rolig match som slutade med 6-0 till vår fördel - en mycket bra inledning av helgen.
Gårdagen var veckans vilodag. Jag vilade inte bara från träning, utan tog närmast en vila även från det vanliga livet. Spenderade dagen hemma framför tvn och passade på att hälsa på min mormor. Några timmar i solen med (sockerfritt) fika på bordet är vad man behöver emellanåt.
Dagen inleddes med sovmorgon och huvudvärk. Sovmorgonen är över sedan länge, men huvudvärken har valt att bosätta sig i kroppen hela dagen. Väntade några timmar med att springa, men insåg till slut att jag skulle få stå ut med huvudvärken om jag ville träna idag. Och så blev det.
Jag är som sagt fast besluten att bli vän med långpassen igen och tänker därför genomföra ett långpass ungefär var tionde dag. Idag var tanken att jag skulle springa 17 kilometer. Efter gårdagens vilodag hade jag förhoppningar om pigga ben, men tji fick jag för det. Dagsformen var usel idag! För att spä på eländet valde jag, dagen till ära, en backig runda. Hälften grus, hälften asfalt. När den där långa uppförsbacken tornade upp efter 11 kilometer ville jag inte göra annat än att sluta springa, men skam den som ger sig! När det är ungefär 2,5 kilometer kvar av rundan jag tänkte springa idag kommer man till en rejäl uppförsbacke. Jag var så trött på mina tunga ben att jag övervägde att ta ett annat längre håll hem och gå de återstående 3 kilometerna när jag hade passerat mina 17. Tog mitt förnuft till fånga i sista sekund och kämpade uppför mardrömsbacken. Tänk vilka korkade beslut man kan ta när man är trött. Hur dumt hade det inte varit att behöva gå 3 kilometer extra bara för att slippa en enda backe?
De sista två kilometerna fick jag dessutom kramp i magen, och nu ligger jag alltså här i soffan efter en dusch - illamående och med huvudvärk. Så fort jag tryckt på "publicera" ska jag försöka sova en stund.
Kortfattat: 17 kilometer i 5:05 min/km med urusel känsla. Ett riktigt skitpass. Bättre lycka nästa gång...
/A.
När intervallerna blir fartökningar
När benen är slitna efter benpass (jo det börjar bli lite tjatigt nu) får man inte vara inställd på stordåd under löppassen. Igår var den ursprungliga tanken 8*400 meter, men reviderade det till 6*400 meter för att skona de träningsvärkiga benen inför fredagens fotbollsmatch. 2,5 sega kilometer uppvärmning innan jag nådde min tilltänka raksträcka som lämpligt nog är lite mer än 500 meter.
Intervallerna som följde gick inte i något fantastiskt tempo, men var helt okej med tanke på benens status. Nästa gång ska jag dock lägga på ett kol, borde kunna springa samtliga under 3:30 min/km. Men, denna gång blev det inte så. Måste dessutom bli bra mycket bättre på att hålla samma tempo under samtliga intervaller, eller som i detta fall, snarare fartökningar:
03:49 min/km
03:55 min/m
03:47 min/km
03:50 min/km
03:44 min/km
03:47 min/km
Efter en nedjogg landade passet på 8 kilometer i 4:58 min/km. Sett till förutsättningarna en helt okej runda. Trots avsaknad av fantastiska tider fick jag upp pulsen och kunde under en av intervallerna känna att det finns lite klipp i steget. Någonstans där i benen, innanför all träningsvärk.
Jag letar med ljus och lykta efter tänkbara lopp att springa. Just nu önskar jag att jag bodde i Stockholm även om jag närmast avskyr Stockholm. Om någon har tips på lopp inom Smålands gränser - hojta! Det blir lite extra krångligt när det är fotbollsmatcher varje helg, 6 helger framöver... Är just nu lite inne på att testa formen i Kretsloppet som går av stapeln i Borås den 14 september, men som sagt, väldigt öppen för förslag!
Nu: ledig förmiddag. Firas med frukost och kaffe framför nyhetsmorgon. Här nedan, en del av favoritfrullen. Eventuellt lite enformiga matbilder, men ägg är ju det jag lever av. Typ.
/A.
Är löpning morfin?
Jag tror att jag ska sluta träna ben. Efter en natt med mardrömmar, som alltid natten efter benpass, vaknade jag med otroligt tunga och stela ben imorse. En promenad med Malin fick dem att vakna något, men jag var fortfarande rejält stel i framför allt baksidan av låren. Efter frukost var det dags för ett löppass med stockarna på bilden här ovan.
Att jag ens tänkte tanken på intervaller igår innan jag gick och lade mig var idag helt ofattbart. Helt uteslutet. En mil i valfritt tempo fick ersätta de planerade intervallerna. Två kilometer i lugnt tempo och sedan ville benen, trots stelheten, öka tempot lite. Sammanlagt 10 km på 48 minuter.
Jag vet inte vad jag har gjort, men någonting har blivit bättre. För ett år sedan hade ett 4:48-tempo under en mil varit fruktansvärt jobbigt. Idag var det faktiskt inte särskilt jobbigt. Eller ja, jobbigt är kanske fel ord, men det var långt ifrån pissjobbigt. Jag vill som sagt inte styrketräna benen, men med tanke på att benen tar slut långt före "andningen" är det nog ett nödvändigt ont trots allt.
/A.
Ps. Kollar just nu på en "film" på youtube vid namn Ond kemi. 45 minuters hård löpträning motsvarar 10 milligram morfin. Inte konstigt att man blir på bättre humör efter en löprunda...
Nytt vågat klipp
Idag tog det 10 timmar för mig att motivera mig till att ge mig ut på en löprunda. Har gått i träningskläder hela dagen och hade först tänkt att träna innan frukost. Sedan efter. Sedan efter lunch. Innan eftermiddagskaffet. Rejäl huvudvärk gjorde inte träningsmotivationen större precis. Till slut hade klockan blivit 18.30 och inspirationen och motivationen lyste med sin frånvaro. Det är då disciplinen får ta över.
Spelar match imorgon och vill ha allt annat än slitna ben. Hade därför en överensstämmelse med mig själv om att helt och hållet ignorera klockan och bara låta benen rulla på i lugnt tempo. Det stramar dessutom lite i baksida lår efter onsdagens terränglöpning, vilket gjorde den lugna rundan ännu mer befogad. Sprang min favoritrunda som mestadels går på grusvägar, lite uppför, lite nedför och avslutningsvis några kilometer på asfalt. Det är märkligt hur väl man kan sina rundor. Här hem-hemma har jag fem rundor jag brukar springa och på samtliga rundor vet jag exakt var kilometermarkeringen är. Kanske inte är så konstigt egentligen med tanke på hur många gånger de är rundorna har sprungits, men det skvallar ändå om ett visst Garmin-beroende. 9,2 kilometer, 5:11 min/km och ett mycket bättre humör.
Igår fick jag ett infall och klippte mig lite annorlunda. Ett lite vågat klipp som dock går att dölja med överhåret. Alltid kul med förändring! Här nedan är frisyren stylad med svett istället för vax, men det fungerar säkerligen ungefär lika bra.
/A.
Sådär jobbigt att det inte ens är roligt
När det är sådär jobbigt att det knappt är roligt.
Idag hade jag gett mig tusan på att springa 7,5:an i Bredaryd så fort som möjligt. Helt enkelt ett försök att springa så fort som möjligt i ett terrängspår som dagen till ära var lite extra kletigt efter de senaste dagarnas regnande. Jag har beskrivit detta spår tidigare, men känner att orden inte riktigt gör spåret rättvisa. Tänker ta en promenad en dag med kameran i högsta hugg och föreviga de vansinnigt jobbiga uppförsbackarna, traktorspåren och de trixiga små stigarna med lerpölar och hala rötter.
Med endast två låtar i lurarna satte jag benen i rullning. Den udda kombinationen Greyhound och Flytta på dig lyckades få mina, för dagen, ganska tunga ben att förflytta sig framåt i ett hyfsat tempo. Att försöka springa fort i kuperad terräng är kanske inte optimalt dagen efter långpass, men som så ofta annars är det lätt att vara efterklok.
Det var helt galet jobbigt idag, förmodligen ett av de jobbigaste träningspassen i mitt liv trots den ganska korta distansen. Huvudet fick kämpa lika mycket som betongklumparna till ben när mjölksyran kom smygande redan vid uppförsbackarna vid den tredje kilometern. Målet var under 4:40-tempo, och jag lyckades faktiskt. 4:36-tempo i drygt 7 kilometer var vad benen klarade idag. Vad det hade motsvarat på en plan runda vet jag inte, men idag tror jag faktiskt att jag hade fixat milen under 45 minuter.
/A.
Långpass i regnet
För ett par veckor sedan skrev jag ett inlägg om långpassens icke-vara i mitt träningsliv. Om hur Göteborgsvarvet tog död på min vilja att springa långt. Men idag, tog jag åter tag i mitt liv. 16 kilometer var planen och 16 kilometer blev det. Klockan hann bli ganska mycket innan jag kom iväg på grund av åska och regn. Termometern visade 13 grader. Iklädd de långa tightsen, en långärmad tröja OCH ett pannband var jag kanske lite för varmt klädd, men det skulle visa sig att det skulle behövas.
Efter 200 meter började det smådugga, efter två kilometer rejält regn och mellan kilometer fyra och sex vräkte det ner. Var mest orolig över att mobilen på armen inte skulle fixa regnet, men den verkar ha klarat sig med livet i behåll. Efter dryga halvtimmen slutade det att regna och jag kunde fortsätta min planerade löprunda på blöta vägar med plaskblöta kläder. Med Alex och Sigge i lurarna gick tiden fort, de störde dock löpningen emellanåt då jag brast ut i skratt där i min ensamhet på landsvägen. Med pigga ben som fått vila från löpningen den senaste veckan blev det jobbigt först de sista två kilometerna (uppför backarna).
Åter hemma var det bara 10 grader ute - mitt pannband var alltså inte så fel ändå, trots att det bara är den 13e augusti. 16 kilometer i 5:00 min/km. Ett bra tisdagspass med efterföljande måltid...
/A.
Intervaller, intervaller
För några minuter sedan låg jag på en filt i solen och njöt av gassande sol. Nu sitter jag på altanen och inväntar åskovädret. Märkligt att vädret kan slå om på bara några minuter. Med 29 grader ute trots att solen lyser med sin frånvaro, är en rejäl urladdning förmodligen snart nära. Hoppas dock att jag har fel, då jag snart ska återvända till jobbet efter några timmar ledigt mitt på dagen.
Jag har tidigare nämnt att det är slutjoggat, att det är slut på lugna löprundor som ger huvudet mer än kroppen. Sagt och gjort. Fotbollsträningarna har dragit igång i veckan och det blev därför "löpvila" onsdag-torsdag, men så igår var det åter dags! Vaderna kändes lite slitna när jag gav mig av hemifrån i löpskorna, men bestämde mig ändå för att genomföra det tänkta upplägget. 4*4 minuter med 2 minuters joggvila.
Lyckades ganska dåligt med att springa lika fort under de fyra intervallerna. Att den fjärde intervallen gick lite fortare än de andra var dock något jag kände under tiden jag sprang. Lyckades dåligt med tempot, men desto bättre med att bli rejält trött. Sista 1,5 kilometerna nedjogg (uppför backarna som vanligt) var otroligt jobbiga. Svetten bokstavligen forsade!
De första 4 minuterna gick i 04:16 min/km, de andra i 04:09 min/km, de tredje i 04:08 min/km och slutligen 03:46 min/km under den sista 4-minutaren. Sammanlagt 8 kilometer i 4:44-tempo.
Efter en snabb dusch åkte jag sedan ut i skogen för lite grill och bad (läs: fotograferingsstund på stranden för badkrukans del) med några kompisar. En mycket trevlig kväll som dessutom bjöd på mycket god mat.
/A.
Intervaller kan få vem som helst att vilja spy
8,4 kilometer. En backe. 5 vändor upp och ner. Mjölksyran var närmast outhärdlig under de sista vändorna och lungorna jobbade på högvarv. Sprang vidare på grusvägen. Fick ner pulsen och andningen. Då var det dags igen. 5*200 meter med 100 meter mellan varje intervall. Hade bra klipp i benen idag, rullade på ganska lätt i 3,45-tempo. Efter den sista intervallen väntade 1,5 kilometer nedjogg i en lång och otroligt seg uppförsbacke. Det är verkligen nackdelen med att bo högt, de där långa uppförsbackarna slipper man aldrig!
Jag må se glad ut, men skenet bedrar. Två minuter tidigare halvlåg jag på gräsmattan och ifrågasatte varför jag håller på med löpning egentligen. Två minuter senare tog endorfinerna över och leendet var på plats.
/A.
Terräng
Härmed utser jag Bredaryds motionsspår till det jobbigaste i hela Småland. 7,5 vansinnigt jobbiga kilometer. Uppför, nedför, obanad terräng, traktorspår och tät skog. Jösses!
/A.
Ps. Jag har köpt Jessicas systemkamera. Nu ska det bil skärpning med fotokvaliteten här i bloggen, ska bara gå en liten fotokurs hos proffset och lära mig ett och annat först. Ni måste kika in i hennes blogg, hennes foton är helt fantastiska!
Reflektion
Det är dags att se sanningen i vitögat.
Jag registrerar all min träning på funbeat men har inte orkat lägga till alla löppass de senaste två månaderna. Ägnade mig åt det nu alldeles nyss, och insåg en sak som jag egentligen har vetat sedan länge. Göteborgsvarvet tog död på min "kärlek" till långdistans. Det var en fruktansvärd upplevelse som jag aldrig någonsin vill uppleva igen. Det är drygt två månader sedan den där fruktansvärt varma dagen i maj, men känslan av betongben och flimmer framför ögonen finns kvar. I drygt två månader har jag ägnat mig åt att springa pass som är mellan 5 och 10 kilometer långa. En del ganska snabba sådana, och en del lite mindre snabba. Pass som jag för tillfället uppskattar mycket mer än långpass, men som jag ändå inte är helt nöjd med. Jag vill bli stark, snabb och uthållig, och helst på samma gång. Känner mig starkare än på länge, snabbheten finns där om jag bara bestämmer mig för att trycka på, men uthålligheten är nog inte på topp.
Frågan är om man som motionär (ett ord som jag för övrigt närmast avskyr) ska tvinga sig till träning som inte känns rolig?
Jag har bestämt mig. Från och med nu ska jag kämpa för att återvinna den goda känslan till långpassen. Vill känna känslan av att vara en evighetsmaskin. 5 kilometer i all ära, men jag vill kunna springa långt. Kunna, och kanske framför allt vilja.
/A.
Soliga 15
Att få sitta i solen på altanen klockan 9.30 en söndagmorgon och riktigt känna hur solen bränner på armen samtidigt som jag skriver, känns så fantastiskt härligt. Men en tallrik fil/yoghurt/keso/müsli/nötter framför mig och en kopp kaffe på armstödet. Älskade sommar, vad jag tycker om dig!
Efter 13 arbetsdagar i rad (om än en kort sådan i torsdags när jag åkte iväg till Öland) är det extra härligt att få njuta av solen från tidig morgon idag. Imorgon och hela veckan som kommer väntas strålande solsken, och jag jobbar 8.30-18/19.00 varje dag. Soldyrkare som jag är, känns det liiite jobbigt, men samtidigt ändå helt okej då jag trivs som fisken i vattnet i den lilla lanthandeln.
Trots arbetsdagar som sträcker sig över alla "effektiva soltimmar" finns kvällarna kvar att utnyttja. Och vilka kvällar sen! Igår gav jag mig iväg på min favoritsträcka på grusvägarna här hemma, medan solen fortfarande värmde, iklädd endast sport-bh och korta tights. Favoritsträckan är 2,5 kilometer med lätt sluttning uppför, följt av en vändpunkt och så ganska självklara 2,5 kilometer med lätt sluttning nedför. 3 gånger fram och tillbaka ger en sträcka på 15 kilometer. Tanken var att försöka hålla ett riktigt lågt tempo med tanke på min mycket envisa förkylning som när jag minst anar det väljer att visa sig igen. Jag ställde in ett alarm på klockan som skulle varna varje gång jag låg i ett högre tempo än 5.30/km. I 5 kilometer låg jag i det där låga tempot, men det blev lite för jobbigt. Mindre jobbigt blev det när jag stängde av alarmfunktionen och lät kroppen jobba på i valfritt tempo. Sammanlagt 15 kilometer i 5.20 min/km.
/A.
Runt, runt, runt
Midsommarhelgen går mot sitt slut. Efter en trevlig gårdag, en lång sovmorgon och en seg eftermiddag var det dags för träning. Tog det säkra före det osäkra och valde löpskorna istället för de väldigt instabila fobtollsskorna. Runt, runt, runt en fotbollsplan med en hårt tejpad fot. 8 kilometer gjorde mig lite uttråkad, men framför allt glad över att foten ändå känns helt okej.
Imorgon blir det förhoppningsvis fotbollsmatch, denna gång med två tejpade fötter. Dagens lilla runda var inte särskilt omväxlande, men jag fick i alla fall lite underhållning i form av pågående fotbollsträning...
/A.
Revansch
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva eller var jag ska börja... Jag är så sinnessjukt nöjd och glad just nu!
Tack vare en spontananmälan har jag återfått mitt självförtroende i löpningen. 5 kilometer alltså. Vi tar det från början...
Cyklade fram och tillbaka, lämnade värdesaker på ett ställe, gömde vår medhavda matsäck på ett annat ställe och följde strömmen av kvinnor i blandade åldrar. Hamnade i parken nere vid vattnet där vi ställde oss i den första startgruppen.
Efter uppvärmning med sedvanliga v-steg och andra hopp som jag valde att ignorera, var vi laddade att ge oss iväg. Startskottet gick, klockan sattes igång och en sällan skådad rusch tog sin början.
Första kilometern gick på 4.05. Varningsklockan ringde, men samtidigt, det var bara 5 kilometer. Bestämde mig för att hänga på de 10 tjejerna jag hade framför mig. Efter två kilometer hade jag tagit mig upp till en sjätteplats, en plats jag sedan behöll fram till upploppet. Har absolut ingen aning om vart vi sprang eller hur vägen såg ut. Med blicken fokuserad på en svart tröja tillhörande en blond tjej uppskattningsvis 30-40 meter framför, fanns ingen tid att beundra den vackra omgivningen. Den andra kilometern klockades på 3.55. Det började kännas lite. 3 kilometer, psykologiskt lite lättare då mer än hälften var avklarat.
Det här var första gången jag faktiskt sprang själv, och fick applåder bara jag och inte som en del i en stor grupp. Hejarop gör så mycket mer än man kan tro, inte vill man sakta ner farten när man har många blickar på sig...
1 kilometer kvar och det var riktigt tungt. Hade tagit några meter på tjejen framför när vi närmade oss parken där målet var. Med bara upploppet kvar (ett ganska långt sådan) lade jag i den sista växeln och lyckades ta mig förbi henne. In i mål, och stannade klockan på 19.52. Fantastiskt nöjd och glad.
Linda kom in efter några minuter, verkade ganska oberörd. Sedan kom Jossan. Har nog aldrig sett någon så glad. Hennes mål var att springa hela vägen, vilket hon lyckades med. Få saker gör mig så glad som att höra en person säga "Jag tror jag har hittat tillbaka till glädjen i löpningen!".
Drottning Margaretaloppet - tack för att du fått mig att börja tro på mig själv igen.
/A.
Spontant är bra
Det verkar som att jag ska stå på startlinjen för tredje gången på drygt en månad ikväll. Efter att ha vägt för- och nackdelar mot varandra, har +-sidan vunnit och en efteranmälan till Drottning Margaretaloppet ska göras om några timmar. Ett 5 kilometer långt motionslopp som verkar vara ungefär som Vårruset. Inte min grej egentligen, men gör det som en rolig grej tillsammans med brudarna här i Kalmar.
Inledde dagen med ett pass på gymmet, säkerligen inte helt optimalt 12 timmar innan ett lopp, men som sagt - det är inte på blodigt allvar idag. Latsdrag, sittande rodd, stående rodd, tricepspress, bicepscurls och så avslutningsvis sammanlagt 5 minuter plankan.
5 kilometer. En jobbig sträcka om det ska springas fort. Tänkte först joggat igenom det, fast nej. Betalar jag 240 kronor får jag i alla fall göra det till ett bra träningspass. Så, 5 jobbiga kilometer är alltså vad som väntar. Får se om vi är vänner ikväll, kroppen och jag..
/A.
Korta intervaller
Puh! Klockan är nu 21.10 och jag sitter och väntar på köttfärspajen som just nu är i ugnen. Kan inte beskriva i ord hur hungrig jag är. Planen var att jag skulle ut och springa direkt efter föreläsningen som slutade klockan fyra, därefter handla och laga mat. Istället fastnade jag framför tvn, var klar med löpningen 19.30, handlade, och nu äntligen (!) börjar maten bli klar.
Efter Göteborgsvarvet har jag varit väldigt osäker på hur det är med kroppen egentligen. Tvivel på mig själv har bosatt sig i såväl ben som huvud. Tanken var därför att kicka igång kroppen med ett intervallpass idag, i ett försök att bevisa för mig själv att jag faktiskt kan springa i ett hyfsat tempo.
Upplägget fick jag från en löpare (@Idrut) på twitter, och kopierade det helt enkelt rakt av:
4*90 sekunder
4*60 sekunder
4*30 sekunder
4*15 sekunder
Efter varje intervall var det lika lång vila. Min vila blev i joggform. Efter 10 minuters uppvärmning signalerade klockan att det var dags att sätta fart. Höll inget dundertempo, valde att ta det lite lugnt för att orka hålla samma tempo genom hela passet. Det var än dock en befrielse när det var dags för de 30 sekunder långa intervallerna, och de som var 15 sekunder kändes bara roliga. Efter sammanlagt 8,5 kilometer var det skönt att återse bilen och fara iväg hemåt igen.
Självförtroendet är inte helt återfunnet, men kanske att det börjar återvända. Sakta, men säkert.
/A.
När naturen får mig att bli 20 år äldre
Alltså dagens löpning. Herre min jösses vilken härlig runda!
Efter att ha krånglat med en krånglande cykel och gått genom halva stan ett par gånger, var jag redo att ge mig ut på ett löppass. Allt promenerande i hög fart med converse på fötterna hade dessuto gett mig inte mindre än fyra härliga blåsor.
Hur som helst, kring klockan åtta bar det av. Planen var 12 kilometer i lugn takt. Sprang 6,5 kilometer igår lite tidigare på dagen och höll på att totalt rinna bort, därav den lite senare timman.
3 kilometers transportsträcka och sedan 6 kilometer i ett underbart område med små härliga stigar där man stundtals springer längs med havet. Eftersom det var en runda av det lugnare slaget, gjorde jag någonting jag aldrig gör när jag tränar. Jag stannade. Det var så fint att jag var tvungen att stanna och ta några foton och blicka ut över havet några sekunder. Just nu är det verkligen som vackrast ute. För bara ett par månader sedan låg det snö på marken, och nu? Otroligt många nyanser av grönt. Jag känner hur jag blir minst 20 år äldre vid sådana tillfällen, när naturen faktiskt får mig att stanna upp och känna en viss grad av tacksamhet.
Sammanlagt 12 kilometer i 5:07 min/km.
/A.
Göteborgsvarvet; den stora besvikelsen
Göteborgsvarvet. Jag vet knappt var jag ska börja. Finns så mycket, men samtidigt så lite att säga om detta lopp, som nog faktiskt tar förstaplatsen i ”värsta tränings/idrottsupplevelser i mitt liv”. Såhär dagen efter känner jag fortfarande en enorm besvikelse. Jag är så arg på mig själv och på kroppen. 21 kilometer i hyfsat tempo borde väl inte vara så svårt trots gassande solsken?
Nåväl. Tar det väl från början. Åkte upp till Göteborg igår morse, jag och Mathilda samt icke-löparna (läs: nästa-års-löparna) Ellie och Lisa. Kom fram i god tid, parkerade bilen och tog bussen i till starten.
Redan i bussen började vi svettas. Jag och Mathilda konstaterade att vi kommer vara svettiga redan innan vi ens har börjat springa. En halvtimme innan start blev det lite stressigt och jag sprang fram och tillbaka för att hitta personer lite här och var, men en kvart innan start var jag på plats i startfållan. Solen gassade och svetten rann. Småpratade lite med en tjej bredvid, och känslan var hoppfull trots värmen.
Jag höll mig strax över det tempo jag planerat, dvs. höll 4.55-tempo första 4 kilometerna. Redan efter tre kilometer kände jag att kroppen inte skulle vara med mig denna dag. Känslan i kroppen är svår att beskriva, men det var ingenting jag känt förut, det här var mer än bara tunga ben. Första bron gick otroligt sakta. Fäste blicken på en man med en färgglad tröja och försökte mala på i hans tempo.
Jag stannade vid varje vätskekontroll, tog några munnar och hällde resten av vattnet över mig i hopp om att kyla ner mig, men det hjälpte föga. Vid kilometer 7-8 tog det stopp. Aldrig varit med om något liknande! Efter 7 kilometer var kroppen tyngre än den var efter 20 kilometer i Lidingöloppet. Helt galet. Ett par kilometer senare kände jag inte mina egna ben, tappade känseln på något märkligt vis. Allt jag kände var att de var otroligt, otroligt tunga, och var närmast omöjliga att förflytta framåt. Stannade vid en vätskekontroll och gick med min mugg i ett antal sekunder samtidigt som det flimrade framför ögonen. Alla tankar på tid och tempo var ute ur bilden vid det här laget, nu var det bara tankar på att bryta eller ta mig i mål som gällde. Några kilometer i 6.15-tempo säger allt om denna dag…
Lyckades överleva den andra bron som aldrig verkade ta slut. Fick uppleva en kraftig hagelskur och prisade gudarna över regnet som kom och avlöste solskenet i några minuter. Kom i mål på något märkligt sätt. Orkade inte ens spurta. Väl i mål trillade jag ihop och drogs snabbt på fötter av funktionärer (tack!). Efter tio minuter i deras vård, stapplade jag ut. Arg, besviken och illamående, tryckte jag i mig den där kexchokladen.
21 kilometer som inte alls blev vad de skulle bli. 21 kilometer helt utan glädje. Det är nog faktiskt det värsta jag varit med om. Så totalt utan energi och kraft. Fruktansvärt dålig dagsform, faktiskt den sämsta jag kan minnas att jag någonsin haft. Kom i mål på 1.58.30 och det är nästan så jag önskar att jag hade brutit. Det blev inte riktigt den tid jag hade önskat.
I eftermiddag väntar fotbollsmatch. Ska ägna mig åt min besvikelse i ett par timmar till, sedan är det dags för nya tag. Dricka lite vätskeersättning och anmäla mig till nya lopp – här är en som ska ha revansch.
/A.
