Hej klassiker!

Vilken dag jag har haft! Gårdagen innehöll bland annat en fotbollsmatch som inte behöver beskrivas mer ingående än att det blev platt fall och storförlust. Åkte tillbaka till Kalmar tidigt imorse för att hinna fram i tid att hämta ut min nummerlapp till Wings For Life World Run, ett lopp där alla intäkter går till ryggmärgsforskning och där själva loppet inte har något specifikt mål. 30 minuter efter start börjar en bil köra och jaga löparna och man springer helt enkelt tills bilen är ikapp. Samma starttid och upplägg på 34 platser i världen, där vinnaren är den som springer längst innan bilen är ikapp.  

 

Jag anmälde mig för en vecka sedan och tänkte ta det som ett långpass inför Göteborgsvarvet. Sedan blev det inte riktigt som jag planerat då jag drog på mig en förkylning i början av veckan. 3 dagar utan träning följt av match igår gjorde att jag inte var säker på om jag skulle springa eller inte förrän jag vaknade idag. Planen var dock att ta det väldigt lugnt, kalkylatorn på loppets hemsida visade att man kommer 15 kilometer om man springer i 6:00-tempo, vilket kändes klokt med tanke på dagsformen. 

 

Hur som helst. Så stod jag där i startfållan utan att vara särskilt taggad alls. Blev dock oerhört exalterad när jag fick syn på Marcus Hellner ett par meter ifrån mig och började med ens att se fram emot loppet. Alltså, Marcus Hellner! Ta in de orden. Det namnet. Sveriges stolthet och min idol här i livet. Starten gick och det där 6:00-tempot var såklart omöjligt att hålla i början då alla rusar som om det inte finns någon morgondag (eller några kilometer att avverka). Sedan uppenbarade sig ölandsbron. Jag hade inte ägnat den någon direkt tanke men när jag stod i startfållan insåg jag att den visst är ganska brant och lång, närmare bestämt 6 kilometer istället för typ 2 som jag hade gissat på. Den var faktiskt ingenting att oroa sig över, det blåste och var ganska kallt men jag tog det piano och kunde till och med njuta av utsikten emellanåt. 

 

Över på Öland. Gassande sol och kylan på bron var som bortblåst. Det var väldigt mycket folk som hejade på och stämningen var sådär härlig som den bara kan vara vid diverse lopp. Fram till 10 kilometer var benen otroligt tunga och vaderna skvallrade om gårdagens 90 minuter på fotbollsplanen. Sedan släppte det helt. Konditionsmässigt var det aldrig några problem, men när även benen började rulla på utan att jag behövde mana på dem hade jag svårt att hålla mig till 15-kilometersplanen. 16 kilometer, 17 kilometer och så 18 kilometer. Här hände det. Jag passerade Marcus Hellner. Han gick visserligen, men det är av mindre betydelse. Marcus Hellner! Sedan började man ana att bilen närmade sig bakifrån och tävlingsinstinkten kopplades in. 20 kilometer blev det nya målet och tempot skruvades upp. Sedan blev givetvis halvmaran ett måste. De sista 2 kilometerna gick i 4:46 respektive 4:25-tempo. Kom in i det där fantastiska flowet när benen bara trummar på och tankarna inte är någon annanstans än i nuet. När bilen kom ikapp mig hade jag sprungit 21,6 kilometer. Halvmaran passerades på 1,52 och just idag hade jag kunnat fortsätta i 4:25-tempo några kilometer till.

 

Såhär några timmar efteråt är jag glad och lite sliten i kroppen. Knät gör sig påmint, men det känns ganska naturligt. Det märks att långpassen helt uteblivit men just nu är jag bara glad över att höften inte längre sätter stopp för mig. TACK KROPPEN!

 

/A.