12. Favoritidrott
Med risk för att bli tjatig. Min favoritidrott är faktiskt löpning.
Eftersom jag har spelat fotboll sedan barnsben måste den uppmärksammas här också. Lagidrott är fantastiskt kul! Sammanhållningen på plan, i omklädningsrummet och i helt andra sammanhang när fotbollen inte längre är i fokus, är svår att uppnå i ensamidrotter. Som jag tidigare nämnt är inte fotbollen längre prio nummer ett, men lagkamraterna är absolut kvar i toppen! Om fotbollen hade varit en ensamidrott hade jag lagt av nu, men den härliga stämningen i laget får mig att vara kvar en säsong till.
bild från förra veckans grusträning.
Jag är ingen ensamvarg, förutom när det kommer till att prestera. Social så det smäller om det, är en riktig pratkvarn. Trots det, är löpningen fantastisk. Att ha ett mål att sträva mot och att bara vara beroende av min egen prestation. Går det dåligt, har jag ingen annan att skylla på.
I fotbollen är det tvärtom. Man är helt beroende av alla andra. Vi kan vinna en match, men jag kan vara hur besviken som helst. Sur. Arg. Irriterad på mig själv och besviken över min egen insats. Eller tvärtom. Om vi förlorar, men jag själv faktiskt är nöjd med min egen insats går det ändå inte att vara glad. En förlust är en förlust, oavsett om jag spelade bra eller inte.
Det är nog det jag gillar i löpningen, att bara ha mig själv. Samtidigt som det är precis motsatsen jag gillar i fotbollen, att ha ett helt lag.
/A.
Kommentarer
Trackback
