Hej klassiker!

I fredags kväll fick jag ett sms med en hälsning från två rutinerade rävar. "Hej Alexandra! Gå ut lugnt imorgon så kommer det gå jättebra. Lycka till!" Denna lilla hälsning tog jag faktiskt på största allvar under gårdagen. Tänkte på att hålla ner tempot i början, känna av kroppen, benen, värmen. Men vi tar det väl från början!

 

Jag och Lisa åkte mot Göteborg ganska tidigt i lördags, ville vara ute i god tid, hinna hämta nummerlappar, äta, stå i bajamajaköer och annat smått och gott. På plats mötte vi upp Mathilda, drack lite vatten, tog de obligatoriska korten med nummerlappar och nervösa flin och sedan var det dags för mig att dra mig till startfållan. 

 

Mina tankar inför loppet var att ta det lugnt i början, att inte ha någon speciell tid i sikte och att sträva efter en så bra känsla som möjligt. Att göra high-five med barnen längs med banan och ta det lite piano. Starten gick och jag började ganska lugnt. Till en början kändes benen sega som tusan, men efter bara ett par kilometer kändes det bättre, jag kände mig pigg och hoppfull. Hade delat upp loppet i några olika etapper för att göra det mentalt lättare. Först skulle jag fram till bron, sedan över bron, passera 10 kilometer, fram till bron, över bron och sedan bara köra på de sista kilometerna. Anledningen till denna försiktiga målsättning är helt enkelt att jag på grund av skador endast sprungit 12 mil i år, bortsett från allt spring på fotbollsplanen.

 

Efter fem kilometer kändes det fortsatt bra och jag började trycka på lite. Benen svarade och andningen kändes lätt så jag fortsatte i samma tempo. 10 kilometer passerades och jag började inse att jag låg ganska bra till tidsmässigt. Här bestämde jag mig för att fortsätta köra på, slut på tankar om att ta det lugnt och njuta, nu fick det bära eller brista.

Allt kändes bra hela vägen fram till efter den andra bron. Då, som på en given signal kändes benen trötta och viljan fick kopplas in. Började bli lite ilsken och hojtade till folk att hålla höger. Hur svårt ska det vara egentligen? Avenyn som de flesta brukar tala gott om var som vanligt en kamp och en kramp. Avenyn är synonymt med ont i magen och extremt tunga ben. Pratade med mig själv, snabb och stark, snabb och stark varvat med håll ihop det här nu, våga inte sakta ner! 3 kilometer kvar och det kändes som flera mil. Tog rygg på ett par grabbar men fick släppa efter ett tag. Fokuserade på en kilometer i taget. Så kom den, den där förlösande 20-kilometersmarkeringen där det äntligen är möjligt att känna glädje över att snart vara i mål. Tryckte ut det allra sista ur benen och kom in i mål på 1.42.51 - NYTT PERSONBÄSTA och ett tämligen ohärligt astmaanfall.

 

Hamnade i läkartältet, fick några doser medicin, fick tillbaka andningen, blev undersökt av en läkare som konstaterade att lungorna fortfarande pep och fick sitta kvar på en stol i det där tältet ett tag. Sedan stapplade jag vidare, tryckte i mig en banan och en kexchoklad, tackade kroppen och ägnade resterande delen av eftermiddagen åt att vara lika delar lycklig och illamående. Mellan alla illamåendepauser som tvingade mig till att ligga ner på marken och bara andas hejade jag och Sandra fram övriga i gänget. Det är alltid lika kul att se hur lite pepp och hejarop kan höja tempot den sista biten in i mål.  

 

 

/A.