Hej klassiker!

Att skada knäna har alltid varit min största fasa. Sett en efter en försvinna från fotbollsplanen på grund av att knäna inte håller. Hittills har jag klarat mig med krångliga fötter, som visserligen kan vara krångliga nog, men hellre det än krångliga knän. 

 

Igår spelade jag match med b-laget här i Kalmar. En lite småseg match, seg i huvudet och kom aldrig riktigt igång. 20 minuter från slutet i andra halvlek fastnar jag med foten i gräset och vrider knät inåt. Hör och känner hur något knakar till och smärtan infinner sig. Bärs av planen och är orolig över att det ska vara något allvarligt, men är ganska snabbt på fötter igen. Går lite och det känns okej. Cyklar sedan hem, vilket känns mer än när jag går, men ingen direkt smärta. Ber en stilla bön att vakna helt smärtfri.

 

Så blev det inte. Vaknade varje gång jag rörde mig, och kunde helt enkelt inte böja på knät. Klockan 5 imorse fick jag nog och ringde mamma i panik, därefter sjukvårdsupplysningen som skickade mig till akuten. Mellan 06.00 och 10.30 befann jag mig sedan på akuten. Röntgade knät (lite onödigt kan jag dock tycka) men inga skelettskador, istället ett skadat inre ledband. Fick en ny tid hos ortopeden om 10 dagar eftersom jag är idrottsligt aktiv. Tack sjukvården! Enligt läkaren bör jag vara helt smärtfri då, men ny undersökning ska ändå göras för att säkerställa att allt är bra. 

 

Såhär några timmar senare är jag hoppfull. Har rört på knät så mycket jag har kunnat och det känns oerhört mycket bättre än inatt och imorse. Rejält rädd för att det ska bli en ny never-ending-story men oändligt glad över att det inte var korsbandet som var skadat och över att ledbandet bara är uttänjt. 

 

Imorgon skulle jag sprungit Drottning Margaretaloppet. Får snällt agera supporter och spara mig till andra tävlingar senare i år...

 

 

/A.