Hej klassiker!

När skadorna avlöser varandra och formen är långt ifrån vad den en gång varit, kan det bli lite tufft. Motivationen är det inget fel på, den försvinner inte med skador och skavanker, men självförtroendet kan lätt få sig en törn när lungorna inte riktigt kan arbeta som förut. I fredags sprang jag 5 smärtfria kilometer i 4:50-tempo. Jag var inte dödstrött, men det var samtidigt inte superlätt. Jag är otroligt glad över att kroppen valde att samarbeta under hela rundan, att höften och fötterna inte kändes av, men känslan rent mentalt är lite tuff. Jag vet att jag snart är tillbaka, bara jag får löpträna med lite kontinuitet utan avbrott för stukade fötter och onda höfter, men att inse att man är mer än sina prestationer är stundtals väldigt svårt för en tävlingsmänniska. Med en stark tävlingsinstinkt kommer också en stor besvikelse när man inte är i samma form mentalt och fysiskt.

Jag gillar styrketräningen och vill köra 2-3 pass i veckan, men skulle helst slippa att spendera veckans alla träningspass instängd bland cyklar och vikter. Jag behöver min terapi i löpskorna.

Den andra motivationskällan är givetvis glädjen. Det är kul att träna. Men det är ännu roligare när man får en ärlig chans att utvecklas. Att få romantisera kring hemska intervallpass när man efteråt sitter nöjd på trappan och flämtar, att få springa lugna långpass och bara vara ett med musiken, naturen och de egna tankarna. Det längtar jag till. 

Något lite roligare är att jag lyckades knipa en plats till Vasaloppet! Efter två år i tv-soffan känner jag mig oerhört taggad att ta mig an de där 90 kilometerna igen, då med x antal mil i benen. Här är en som ska köpa rullskidor! Och på tal om glädje. Solen. Våren. Promenaderna.