Lyckorus
YEEEEES!! Göteborgsvarvet gick så fantastiskt mycket bättre än jag trodde att det skulle göra!
1:44:43 blev sluttiden, verkligen högt över förväntan!
Försökte peppa upp på campingen...
Dagen började inte riktigt på bästa sätt, verkligen inte så som man vill att en tävlingsdag ska se ut. Vaknade till liv i husvagnen vid 07.00 och kunde inte somna om. Huvudvärk. Ont i halsen. Låg framför tvn och segade på förmiddagen, kände mig nervös men inte särskilt laddad. Huvudvärken var nog boven i dramat skulle jag tro. Efter att ha stressat i oss lasagne, stressade vi vidare till bussen. Väl där insåg jag att jag glömt min astmamedicin. Fick strunta i bussen och invänta Sandras mamma. Fortsatte färden mot Slottsskogen. På spårvagnen insåg jag att jag verkligen inte hade huvudet på skaft - hade glömt ipoden i husvagnen! Gaaaah! 21 km UTAN MUSIK?!
Så fick det bli. På plats i startledet kände jag mig lite piggare, slutade gäspa och började fokusera på uppgiften, dvs. inte en kilometer under 05:15. Starten gick, pulsen skenade iväg till alldeles för höga 160 bpm och första kilometern klockades på 05:28. Försökte hålla mig lugn och inte kryssa alltför mycket mellan löparna, det var dock omöjligt att låta bli. Nästa kilometer gick på 04:56, och den tredje på 05:04. Benen var pigga, pulsen hög men jag var ändå inte flåsig. Passerade milen på 50 minuter och fortsatte mata på med pigga ben. Det började ta emot vid 14 kilometer, men lyckades mota bort de negativa tankarna och tänkte bara en kilometer i taget. Vid 16-17 fick jag fruktansvärt ont i magen, ville bara till närmsta soptunna och spy. Skippade det och kämpade på i samma tempo som tidigare. En kilometer från mål växte frustrationen och jag skrek "HÅLL TILL HÖGER!!!" ett antal gånger med mycket irriterad stämma. Hur svårt ska det vara att låta vänstersidan vara fri?! Hade då vääääldigt lite marginal till att komma under 1:45.
Sista kilometer blev den snabbaste, antagligen tack vare att jag fick syn på folk jag kände som peppade mig. 04:31 på sista kilometern och sedan var det bara spurten kvar. Över mållinjen och in i sjukvårdstältet med den värsta astman jag någonsin upplevt. Trodde för ett ögonblick att jag skulle kvävas, men vad gjorde det när klockan visade 1:44:43 - över 5 minuter bättre än vad jag hade hoppats på!
Sandra och Mathilda startade en timme och en kvart efter mig, så jag hann återhämta mig ordentligt innan det var dags att skrika och heja fram dem till mål. Otroligt imponerad över deras lopp, är väldigt stolt över mina kära lagkompisar som verkligen gav järnet och sportade hela vägen in i mål!
Idag är statusen på benen inte helt hundra. Låren är inte vad de borde vara när det väntas fotbollsmatch om 3 timmar. Hej kramp, välkommen att ta över min kropp!
Hur det än känns i kroppen, är känslan sådär härligt lyckorusig som den bara är efter ett lyckat lopp...
/A.
1:44:43 blev sluttiden, verkligen högt över förväntan!
Försökte peppa upp på campingen...
Dagen började inte riktigt på bästa sätt, verkligen inte så som man vill att en tävlingsdag ska se ut. Vaknade till liv i husvagnen vid 07.00 och kunde inte somna om. Huvudvärk. Ont i halsen. Låg framför tvn och segade på förmiddagen, kände mig nervös men inte särskilt laddad. Huvudvärken var nog boven i dramat skulle jag tro. Efter att ha stressat i oss lasagne, stressade vi vidare till bussen. Väl där insåg jag att jag glömt min astmamedicin. Fick strunta i bussen och invänta Sandras mamma. Fortsatte färden mot Slottsskogen. På spårvagnen insåg jag att jag verkligen inte hade huvudet på skaft - hade glömt ipoden i husvagnen! Gaaaah! 21 km UTAN MUSIK?!
Så fick det bli. På plats i startledet kände jag mig lite piggare, slutade gäspa och började fokusera på uppgiften, dvs. inte en kilometer under 05:15. Starten gick, pulsen skenade iväg till alldeles för höga 160 bpm och första kilometern klockades på 05:28. Försökte hålla mig lugn och inte kryssa alltför mycket mellan löparna, det var dock omöjligt att låta bli. Nästa kilometer gick på 04:56, och den tredje på 05:04. Benen var pigga, pulsen hög men jag var ändå inte flåsig. Passerade milen på 50 minuter och fortsatte mata på med pigga ben. Det började ta emot vid 14 kilometer, men lyckades mota bort de negativa tankarna och tänkte bara en kilometer i taget. Vid 16-17 fick jag fruktansvärt ont i magen, ville bara till närmsta soptunna och spy. Skippade det och kämpade på i samma tempo som tidigare. En kilometer från mål växte frustrationen och jag skrek "HÅLL TILL HÖGER!!!" ett antal gånger med mycket irriterad stämma. Hur svårt ska det vara att låta vänstersidan vara fri?! Hade då vääääldigt lite marginal till att komma under 1:45.
Sista kilometer blev den snabbaste, antagligen tack vare att jag fick syn på folk jag kände som peppade mig. 04:31 på sista kilometern och sedan var det bara spurten kvar. Över mållinjen och in i sjukvårdstältet med den värsta astman jag någonsin upplevt. Trodde för ett ögonblick att jag skulle kvävas, men vad gjorde det när klockan visade 1:44:43 - över 5 minuter bättre än vad jag hade hoppats på!
Sandra och Mathilda startade en timme och en kvart efter mig, så jag hann återhämta mig ordentligt innan det var dags att skrika och heja fram dem till mål. Otroligt imponerad över deras lopp, är väldigt stolt över mina kära lagkompisar som verkligen gav järnet och sportade hela vägen in i mål!
Idag är statusen på benen inte helt hundra. Låren är inte vad de borde vara när det väntas fotbollsmatch om 3 timmar. Hej kramp, välkommen att ta över min kropp!
Hur det än känns i kroppen, är känslan sådär härligt lyckorusig som den bara är efter ett lyckat lopp...
/A.
Kommentarer
Postat av: Jessica
Jag är så grymt imponerad av dig Alexandra, bra jobbat! Kram
Postat av: Lina
Superbra jobbat! Stort Grattis!!! :)
Postat av: Karin
GRYMT!!!
Postat av: Maratonmorsan
Wow vad grymt jobbat!! Roligt att läsa och mycket inspirerande!!
Postat av: Anki
Grymt sprunget!
Själv pajade jag knät och hade väl inte riktigt den upplevelse jag hade tänkt mig. Men helt klart ett riktigt fint och härligt lopp i övrigt så blir nog fler gånger för mig i alla fall.
Trackback
