Hej klassiker!

Jag kan inte förstå att det finns människor som inte bryr sig om att förlora eller att prestera dåligt. Eller ja, förstå att det finns gör jag givetvis, men hur man kan tänka så har jag svårt att förstå. Allt beror såklart på vilket sammanhang det handlar om, men när det gäller mig kopplas nästan alltid den där lilla funktionen i hjärnan in när det börjar osa tävling... tävlingsinstinkten.

Det spelar ingen roll om det handlar om sällskapsspel, fotboll eller en fem-kamp i leksammanhang - klart att jag vill vinna! När det kommer till löpning har jag däremot ingen direkt tävlingsinstinkt gentemot andra, men däremot blir de egna kraven/målsättningarna som en tävling. Mot mig själv.

Idag blev det löpning. Tog fötterna istället för bilen till fotbollsträningen. Hade planerat ett lugnt tempo, vilket det också blev. Men så plötsligt dyker det upp en person framför mig, en löpare mitt ute i skogen på landsvägen och som på beställning kommer tävlingsinstinkten fram. Klart att jag ska ikapp honom! Plockar meter efter meter och har honom inom räckhåll när en lång och seg uppförsbacke kommer. Tycker att hans steg börjar se lite ansträngt ut, och han sneglar ängsligt bakåt. Hah, det såg jag minsann att du gjorde! Ökar tempot något för att springa förbi honom, och vad händer? Han springer av på en liten skogsväg. Tävlingsmänniskan i mig blev lagom frustrerad medan den kloka delen lugnt konstaterade att det bara var bra att slippa pressa upp farten i uppförsbacken, hade ju trots två timmars fotbollsträning framför mig.

Lugna 9 kilometer alltså, bortsett från de där meterna när jag nästan var ikapp.

Distans: 9 km
Tid: 48:37 min
Medeltempo: 05:24 min/km

/A.