Den bästa kvällen i mitt liv
Den bästa dagen i mitt liv var faktiskt i torsdags. Trodde aldrig att jag skulle få uppleva det jag och Jacqueline gjorde. Så, här kommer hela historien från början med mer eller mindre viktiga detaljer...
Vi åkte till Växjö med tanken att gå på stan till klockan sex, därefter tänkte vi äta lite och sedan bege oss mot Palladium där The Ark skulle spela. Strax innan klockan sex gick vi av en slump förbi Palladium och tänkte att vi lika gärna kunde gå in och fråga var insläppet skulle vara. När vi kommer in möts vi av ett café och en mindre charmerande kvinna. Vi frågar henne var The Ark ska spela och hon pekar uppför trappan och försvinner sedan vidare. Jaha, tänker vi. Då går vi väl upp och kollar hur det ser ut där också då.
- Jacqueline! Hör du?! Det är It takes a fool to remain sane!
Mycket riktigt. Bakom dörren vi befann oss vid soundcheckade The Ark! En kvinna kommer fram till oss och frågar om vi ska på konserten, och frågar sedan om vi vill vara med i ett kösystem. De första 30 personerna får en siffra på handen och i den ordningen står man sedan i kön. Självklart ville vi det! Nummer 4 och 5 i kön tackar man ju inte nej till. Vi passade på att fråga om det fanns någon möjlighet att få gå in och se när de soundcheckade. Fick svaret "Javisst, gå uppför trappan där bara, så kommer ni till läktaren". Sagt och gjort. Vi gick, eller snarare sprang uppför trappan och kommer in på läktaren. The Ark och Moto Boy repade. Vi såg varenda rörelse de gjorde, hörde varje ord de sa.
Soundchecket var slut och vi fick himla bråttom - våra biljetter var kvar i bilen! Vi sprang genom halva Växjö, slängde in våra grejer, krängde på oss våra The Ark t-shirts, tog ett kort för att föreviga hur otroligt lyckliga och fåniga vi såg ut och sprang sedan tillbaka till Palladium. I t-shirt och 3 plusgrader.
Tillbaka på Palladium. Satt och pratade med några riktiga Angelheads. Pratade mestadels om The Ark och nördade oss riktigt ordentligt. Det som jag fortfarande inte kan förstå är att siffersystemet till kön faktiskt fungerade. Alla tyckte att det var en bra idé, ingen protesterade. Hade jag kommit som nummer 50 hade jag verkligen inte brytt mig om något sagt att de hade ett eget litet kösystem.
En vakt kom och sa att insläppet sker genom ytterdörren och inte vid den dörren där vi befann oss. Ut i kylan i våra t-shirts. 45 minuters väntan. Sedan fick vi komma in, och fick de absolut bästa platserna. Allra längst fram, precis i mitten. Precis framför Ola Salo. Vi väntade i ytterligare en timme innan konserten drog igång.
Konsert. Det var heeeelt fantastiskt. Så sjukt bra, allt var helt perfekt. Det kunde inte bli bättre. Trodde vi...
Efter 1,5 timme frågar Ola om det är någon låt som någon saknat. Och nu. Håll i er... Han sträcker fram micken till mig. Trust is shareware, hasplar jag ur mig. Det som sedan följer är lite oklart. Det är inte helt klart i mitt huvud hur allting var. Jag var så otroligt exalterad. Han sjunger iallafall Trust is shareware. Tittar bara på mig och Jacqueline när han sjunger och sträcker fram micken till oss. Det var som en dröm. En sjukt overklig dröm. Jag kan inte beskriva den känslan i ord, hur jag än försöker.
I slutet av konserten slänger Martin Axén ut sitt plektrum. Vem fångar det? En lycklig Jacqueline. Sedan slänger Jeppson ut sitt plektrum. Vem fångar det? En lika lycklig Alexandra.
Efter konserten går jag, Jacqueline och våra nyfunna vänner vidare. På efterhäng med The Ark. Hör ni hur sjukt det här är eller? På Café Deluxe pratar vi med samtliga bandmedlemmar, förutom Ola, som inte var där. Vi för verkligen hyfsat normala konversationer med dem. Vi kramade dem till och med innan vi skulle åka hem. En lite rolig detalj är att Jens sa att vi var de röjigaste i publiken! Wohoo!
Bilderna som togs här är dock mindre vackra. Jag förstår inte hur man kan se så ful ut på kort, som jag gör här. Men vet ni vad? Det struntar jag faktiskt i, för den lyckan som jag kände den kvällen har jag aldrig någonsin känt förut. Jag var så otroligt lycklig.
Jag, Martin Axén och Jacqueline. Alla mer eller mindre charmerande.
Det var den historien det. Historien om 20-årsdagen som blev den bästa tänkbara.
/A.
Vi åkte till Växjö med tanken att gå på stan till klockan sex, därefter tänkte vi äta lite och sedan bege oss mot Palladium där The Ark skulle spela. Strax innan klockan sex gick vi av en slump förbi Palladium och tänkte att vi lika gärna kunde gå in och fråga var insläppet skulle vara. När vi kommer in möts vi av ett café och en mindre charmerande kvinna. Vi frågar henne var The Ark ska spela och hon pekar uppför trappan och försvinner sedan vidare. Jaha, tänker vi. Då går vi väl upp och kollar hur det ser ut där också då.
- Jacqueline! Hör du?! Det är It takes a fool to remain sane!
Mycket riktigt. Bakom dörren vi befann oss vid soundcheckade The Ark! En kvinna kommer fram till oss och frågar om vi ska på konserten, och frågar sedan om vi vill vara med i ett kösystem. De första 30 personerna får en siffra på handen och i den ordningen står man sedan i kön. Självklart ville vi det! Nummer 4 och 5 i kön tackar man ju inte nej till. Vi passade på att fråga om det fanns någon möjlighet att få gå in och se när de soundcheckade. Fick svaret "Javisst, gå uppför trappan där bara, så kommer ni till läktaren". Sagt och gjort. Vi gick, eller snarare sprang uppför trappan och kommer in på läktaren. The Ark och Moto Boy repade. Vi såg varenda rörelse de gjorde, hörde varje ord de sa.
Soundchecket var slut och vi fick himla bråttom - våra biljetter var kvar i bilen! Vi sprang genom halva Växjö, slängde in våra grejer, krängde på oss våra The Ark t-shirts, tog ett kort för att föreviga hur otroligt lyckliga och fåniga vi såg ut och sprang sedan tillbaka till Palladium. I t-shirt och 3 plusgrader.
Tillbaka på Palladium. Satt och pratade med några riktiga Angelheads. Pratade mestadels om The Ark och nördade oss riktigt ordentligt. Det som jag fortfarande inte kan förstå är att siffersystemet till kön faktiskt fungerade. Alla tyckte att det var en bra idé, ingen protesterade. Hade jag kommit som nummer 50 hade jag verkligen inte brytt mig om något sagt att de hade ett eget litet kösystem.
En vakt kom och sa att insläppet sker genom ytterdörren och inte vid den dörren där vi befann oss. Ut i kylan i våra t-shirts. 45 minuters väntan. Sedan fick vi komma in, och fick de absolut bästa platserna. Allra längst fram, precis i mitten. Precis framför Ola Salo. Vi väntade i ytterligare en timme innan konserten drog igång.
Konsert. Det var heeeelt fantastiskt. Så sjukt bra, allt var helt perfekt. Det kunde inte bli bättre. Trodde vi...
Efter 1,5 timme frågar Ola om det är någon låt som någon saknat. Och nu. Håll i er... Han sträcker fram micken till mig. Trust is shareware, hasplar jag ur mig. Det som sedan följer är lite oklart. Det är inte helt klart i mitt huvud hur allting var. Jag var så otroligt exalterad. Han sjunger iallafall Trust is shareware. Tittar bara på mig och Jacqueline när han sjunger och sträcker fram micken till oss. Det var som en dröm. En sjukt overklig dröm. Jag kan inte beskriva den känslan i ord, hur jag än försöker.
I slutet av konserten slänger Martin Axén ut sitt plektrum. Vem fångar det? En lycklig Jacqueline. Sedan slänger Jeppson ut sitt plektrum. Vem fångar det? En lika lycklig Alexandra.
Efter konserten går jag, Jacqueline och våra nyfunna vänner vidare. På efterhäng med The Ark. Hör ni hur sjukt det här är eller? På Café Deluxe pratar vi med samtliga bandmedlemmar, förutom Ola, som inte var där. Vi för verkligen hyfsat normala konversationer med dem. Vi kramade dem till och med innan vi skulle åka hem. En lite rolig detalj är att Jens sa att vi var de röjigaste i publiken! Wohoo!
Bilderna som togs här är dock mindre vackra. Jag förstår inte hur man kan se så ful ut på kort, som jag gör här. Men vet ni vad? Det struntar jag faktiskt i, för den lyckan som jag kände den kvällen har jag aldrig någonsin känt förut. Jag var så otroligt lycklig.
Jag, Martin Axén och Jacqueline. Alla mer eller mindre charmerande.
Det var den historien det. Historien om 20-årsdagen som blev den bästa tänkbara.
/A.
Kommentarer
Postat av: Cath
Vilken härlig historia, man märker att du är ett riktigt fan :) Blir alldeles glad av att läsa det även om jag själv inte har några sådana idoler nu. Fast en gång har jag varit med och arrangerat en konsert med The Ark...
Postat av: J
:D
Postat av: Nilla
Härliga bilder.
Det var en kanon spelning
Trackback
