Hej klassiker!

Två av fyra konserter och en fotbollscup är nu avklarade. Lördagen ägnade jag alltså åt mina två stora intressen här i livet - träning och musik. På något sätt har jag lyckats pussla ihop mina kvällar och kunnat fortsätta med både fotboll och orkestrar. Det är jag självklart väldigt glad över. Jag har fått utstå stora påtryckningar från mina kära lagkamrater genom åren "Alek, när ska du sluta med de där töntiga orkestrarna egentligen? När ska du lägga ner klarinetten?!" Jag är ju inte riktigt den som bryr mig om sådana uttalanden, och särskilt inte som jag verkligen tycker att det är hur kul som helst.

Den är lustig, den där tönt-stämpeln som orkesterspel ofta får. Hur töntigt är det inte att springa omkring på en gräsmatta och jaga en boll i 90 minuter, egentligen? Ändå ses inte idrott som töntigt på något vis, någon gång. Musik däremot, är bara coolt när det handlar om rockband eller artisteri på väldigt hög nivå. Amatörer som utövar musik blir lätt lite töntigt. I andras ögon.

För mig är musik underbart, att lyssna på och att utöva. Känslan av att sitta i en symfoniorkester och riskera sin hörsel för trumpeterna och trombonerna på hyllan bakom, är fantastisk. Det är svårt att förklara, det måste upplevas. Det är lite som den underbara känslan efter ett intervallpass, då man är så trött att man faller ihop på marken och är nära att spy, men samtidigt älska känslan. Tycka om illamåendet.

Musik och träning är helt enkelt den bästa kombinationen, det ger mig det bästa av två världar.




Underbara lagkamrater.




Ur en av många konserter som gjordes med Landslaget i Blåsmusik, sommaren 2009.

/A.