Rapport

Nu, mina vänner, kände jag att det var dags att återuppliva den här lilla bloggen. Mycket har hänt sedan sist. Det viktigaste först... Helsingborgsäventyret!

Onsdagen den 3 augusti
stod jag och Ida beredda att ge oss av klockan 08.00. Med ungefär 5,5 kilo på ryggen bar det iväg.

Det blev en väldigt lång första dag. En väldigt mycket jobbigare dag än vi hade räknat med. Första stoppet blev efter två mil, då det började krångla. Orsak: Ryggen. Eller närmare bestämt ryggsäckarna. Ida fick alltså ont i ryggen redan efter två mil. Då hade vi tolv kvar att cykla den dagen.



Efter ytterligare två kände även jag av det, men inte fullt så mycket som Ida. Vi kämpade på, trampade och trampade och befann oss mitt emellan två samhällen. Vi befann oss i vad som just då kändes som Världens ände. På en skogsväg just där, i Världens ände, stannade vi för en 10 minuter lång paus. Ryggarna värkte, men för min del var det en annan del som värkte mer än någonting annat... bakdelen!

Aldrig någonsin har jag fått så ont av att cykla förut. Det kanske i och för sig inte är så konstigt med tanke på sträckorna jag cyklat tidigare, men nedrans vad ont det gjorde! Om jag satt långt bak på sadeln gjorde det ont i sittbenen, det kändes ungefär som stora blåmärken. Satt jag längre fram gjorde det ont, men på ett annat sätt. Jag valde mestadels det senare alternativet, vilket resulterade i sårliknande områden orsakade av sadeln! Hur som helst - slut på gnäll!

Vi fortsatte med Laholm i sikte. Laholm var dagens lunchstopp, men med tanke på alla våra små pauser på diverse skogsvägar i Världens ände med omnejd tog det ganska lång tid innan vi fick vår efterlängtade lunch. Ska kanske tilläggas att vi vid vissa tillfällen hade lite svårt med navigeringen. I Lahom blev det lunch på Roffes klockan 15.00. Kanske inte någon större smakupplevelse, men det var mat och det var det viktiga just då. 



Vi tog en rejäl paus i Laholm där vi passade på att fylla på vatten och att sträcka ut ryggarna ordentligt. Vi gick in på turistbyrån för att fråga om vägen ut ur Laholm. Vi visste sedan tidigare att vi skulle cykla över Hallandsåsen. Jag hade inte funderat så mycket på det, tänkte inte att det kunde vara så farligt. Inne på turistbyrån, med 10 mil i benen, en värkande rygg och en sårig bak, fick jag lite lätt panik...

- Hur långt är det uppför Hallandsåsen då?
- Det är ju ungefär en mil.
- En mil?!? Menar du att jag ska cykla en mil uppför?
- Ja, det är en mil. Men jag har sett cyklister där förut, så det kan gå.

Efter att ha ägnat en timme åt att försöka hitta ut ur Laholm, var vi inte superpositiva. Idas förslag var tåget. Aldrig! Ska vi cykla till Skälderviken, så ska vi. Sagt och gjort! Till slut hittade vi rätt väg och cyklade mot den skräckinjagande Hallandsåsen. Från att själva stigningen började till motellet på toppen var det 3,6 kilometer. Tack för det, kära turistbyrå!

Vi pustade ut, köpte glass och godis, fyllde på dricka och ringde till vandrarhemmet och meddelade att vi skulle komma senare än planerat. Även om det hade varit en lång dag med mycket krångel och krämpor var inte själva cyklingen särskilt jobbig! Benen var förhållandevis pigga och huvudet nu fyllt av positiva tankar efter att ha lämnat Hallandsåsen bakom oss.

Mot Ängelholm! Passade på att stanna och ta lite kort i solnedgången vid ett stort fält i samband med att vi läste kartan...



Vi hade en jobbig sista bit med motvind till Ängelholm och enkla fem kilometer från Ängelholm till Skälderviken. Väl framme i Skälderviken kraschlandade vi i sängarna på vandrarhemsrummet och orkade inte ens gå och äta. Godis fick räcka. Efter en ansträngande dag med ett antal felkörningar och 14 mil på sadeln var sömn allt vi behövde...



To be continued.

/A.

Kommentarer
Postat av: Anki

Låter om en jobbig men rolig start på resan..:)


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0